Jag tror nog att barn i allmänhet, även i ideala förhållanden, kan uppfattas som gnälliga och tjatiga av folk som inte brukar bo ihop med barn regelbundet. Även det mest förtjusande barn är ju faktiskt ofta på och vill ha respons och aktiviteter och prata med vuxna.
Det är ju extremt få idag som kör med barn ska synas men inte höras
(Innan någon får ett hysteriskt anfall så, tex vi hade fika med kusiner, barnen o kusinbarnen lekte fantastiskt fint och var väldigt lugna och glada, typ sitter och ritar (barn i åldern 1-7). Barnlös kusin, ojojoj vilket oväsen och liv är de alltid såhär vilda. Nej de är ovanligt lugna och glada...)
Det är helt enkelt så att ett helt normalt barn som är normalglatt ofta inte sitter knäpptyst i timmar på sitt rum (om det inte är i bokslukaråldern eller har en padda) eller sitter och konverserar om vädret och tar normal turtagning i konversationen i soffan.
Med det menar jag att ts partners barn kan vara totalt helt toknormala, på en jättebra plats som de älskar med en fantastisk pappa och ändå vara jobbiga för en barnlös
![Big Grin :D :D]()
. Jag menar till och med en normal hund eller katt märks ju för en hundlös person, ägaren lossnar hela tiden ur konversation och ska pyssla med hunden.
(Ett exempel till, jag har varit barnlös tills jag var 30+ och bott med kusiner i ålder barn. Ja de är jobbiga, även hemma hos sig själva och toknöjda.
![Big Grin :D :D]()
)
Så jag håller med någon om att man kan ju begränsa tiden de bor hos ts till mängder som ts klarar med glatt humör.