B
Blixtra
Jag är gravid och väntar bebis nr2 i Juli. Ettan är 15månader gamal och världens goaste, såklart !
Den här graviditeten är ganska jobbig, jag har fått väldigt ont i kroppen. Kanske beror det på att jag aldrig han träna upp mig mellan barnen, det gick ju ganska fort så vart tvåan "planterad". Desutom har jag en hormonell sjukdom (ämnesomsättningsfel), det är tydligen då vanligt att kroppen spårar ur något vid en graviditet.
I vilketfall som helst gör min smärta att jag har svårt att bära på ettan. Han har enda från början varit ett barn som behöver vara nära mycket , och är jättemysig, älskar att kramas och att bli buren. Han sover brevid oss, han har inte behövt börja på dagis då jag fortfarande är mammaledig, och han ska få vara med när tvåan kommer (alltså han behöver inte börja på dagis förens båda två ska).
Men nu blir han SÅ ledsen ex. när jag lagar mat och jag inte kan bära på honom samtidigt. Det duger inte att sitta i stolen brevid, han vill vara nära mig. Jag böjer mig ner, alt. sätter mig brevid honom på golvet med då blir han bara ännu mer olycklig för då vet han med säkerhet att jag inte tar upp honom.
Han är jätteduktig på att leka och pyssla för sig själv när jag är i samma rum. Men ibland (läs ganska ofta) vill han bli buren. Pappa bär mycket på honom. Jag tycker att det borde vara okej att lära sig att föräldrar är olika och gör olika.
Hur ska vi komma vidare med att jag inte kan bära honom så mycket längre? Är jag helt ute på fel spår?
Han blir så jätteledsen och det skär i mig att se hans olyckliga ögon , han har ju verkligen haft närhetsbehovet sedan födsel, det är inget nytt.
Den här graviditeten är ganska jobbig, jag har fått väldigt ont i kroppen. Kanske beror det på att jag aldrig han träna upp mig mellan barnen, det gick ju ganska fort så vart tvåan "planterad". Desutom har jag en hormonell sjukdom (ämnesomsättningsfel), det är tydligen då vanligt att kroppen spårar ur något vid en graviditet.
I vilketfall som helst gör min smärta att jag har svårt att bära på ettan. Han har enda från början varit ett barn som behöver vara nära mycket , och är jättemysig, älskar att kramas och att bli buren. Han sover brevid oss, han har inte behövt börja på dagis då jag fortfarande är mammaledig, och han ska få vara med när tvåan kommer (alltså han behöver inte börja på dagis förens båda två ska).
Men nu blir han SÅ ledsen ex. när jag lagar mat och jag inte kan bära på honom samtidigt. Det duger inte att sitta i stolen brevid, han vill vara nära mig. Jag böjer mig ner, alt. sätter mig brevid honom på golvet med då blir han bara ännu mer olycklig för då vet han med säkerhet att jag inte tar upp honom.
Han är jätteduktig på att leka och pyssla för sig själv när jag är i samma rum. Men ibland (läs ganska ofta) vill han bli buren. Pappa bär mycket på honom. Jag tycker att det borde vara okej att lära sig att föräldrar är olika och gör olika.
Hur ska vi komma vidare med att jag inte kan bära honom så mycket längre? Är jag helt ute på fel spår?
Han blir så jätteledsen och det skär i mig att se hans olyckliga ögon , han har ju verkligen haft närhetsbehovet sedan födsel, det är inget nytt.