tilrättavisning? bestraffning? slag?

[Barnardo]

jag har under alla åren varit emot att slå hästar. jag hatar det fortfarande och tycker därför att det är extremt jobbigt med hingsten jag just nu rider.

han slänger med huvudet, skrapar med hoven, nafsar mm... han testar en mycket och är väldigt otålig, det är ju därför han "håller på".
ägarna säger att jag måste daska till honom för att han ska sluta. jag ville inte i början, men då höll han på mer och mer. jag försökte med tålamodsgrejen i tre månader!!!
hästen började gå ifrån mig när jag skulle hämta honom i hagen etc.
jag "testade" att visa att jag blev arg på honom, sa ett strängt nej och daskade till honom när han gjorde någonting, och tro et eller ej ,emn hästen började tycka om mig och nu är vi ett bra team!
jag börjar alltid med att säga ett strängt nej till honom när han gör någonting, och ger honom en chans att sluta. gör han inte det daskar jag till honom. men det är ju inte så att jag står och knäar honom i magen, hamrar på honom tills han blir liten och krymper ihop, eller något sådant liknande. det är ju hemskt.
men jag kan inte säga att jag njuter av att daska till honom. men tål det gör han minsann.

 

[TIGERHEART]

Får nog tillägga att min häst ytterst sällan hittar på ofog och även OM han då och då gör det så räcker det ofta att höja och/ eller skärpa rösten mot honom.
Jag har bara lappat till honom rejält vid ett par tillfällen, men då har han medvetet siktat efter att sparka eller bita mig och han har inte gjort om det sedan dess.

Jag accepterar att han ser småtjurig ut och jag förvarnar omkringvarande att inte stå framför honom under sadlig, då jag vet att han grinar upp sig då och står och nafsar i luften. De få gånger han har nypt mig med tänderna har mestadels varit olyckshändelser, menat som markeringar, men som träffat och då säger jag bara nej åt honom. Det syns på honom att han inser sitt misstag.

Men som sagt, riktade sparkar och bett accepterar jag INTE och det VET han om.

Givetvis är minsta möjliga åtgärd det optimala, men ibland är det befogat att säga ifrån rejält.

Som någon här sa: bättre att säga ifrån rejält EN gång än att smådutta för jämnan!

Givetvis är en diplomatisk väg att föredra, men på vissa hästar fungerar det inte.

Jag börjar alltid med minsta möjliga signaler och höjer styrkan tills hästen fattar vinken. Nästa gång vi hamnar i samma situation börjar jag återigen med minsta åtbörden.

Ofta kan det bli problem med tex privathästar när en person tycker det är helt ok att hästen springer över dem, eller står och trampas när man ska ge dem mat i stallet, medan nästa person definitivt inte accepterar detta, det skapar snurr i huvet på många hästar.
/TIGERHEART

 

[**BORTTAGEN**]

Efter att ha umgåtts med hästar och ägt hundar i nästan hela mitt liv (aldrig ägt en häst - men snart!!) har jag sett vissa likheter i de båda djurens sätt att tänka och reagera! De är väldigt lika på många plan, och ofta fungerar liknande uppfostringsmetoder konstigt nog...

Min reaktion på vad hästen tar sig till för dumheter är helt beroende på vilken häst det är jag har i andra sidan grimskaftet. En häst kan reagera på ett sätt för en slags "bestraffning", en annan på ett helt annat. För mig brukar det räcka med en arg blick eller en mörk, varnande auktoritetsröst som säger ifrån. I värsta fall blir det en lätt knäpp på nosen eller dask på bogen/halsen.
Viktigt att nämna är dock att jag aldrig, aldrig slår - varesig hästar eller hundar - hårt. Det kan föra med sig ödesdigra konsekvenser. Läs gärna häst- och hundpsykologiböcker, finns massor av bra att låna på bibblan!!

Och visst, det ÄR skillnad på privat- och lektionshästar... det kan vi alla konstatera. Lektionshästarna utsätts ju för en oerhörd stress p.g.a. alla ungar som springer ut och in ur spiltan/boxen varje dag, speciellt s.k. "enmanshästar".
Jag hade en ökänd ridskolehäst på ett läger en gång, det var ett flugskimmelsto, C-ponny. Alla hatade verkligen att rida henne, avskydde att gå in i spiltan för hon var så extremt sur (läs: rädd och misstänksam för människor). En del av förklaringen, som inte många visste om, var att hon hade blivit bestraffad genom att bli slagen med högaffel som föl... hon var extremt nervös av sig i situationer med mycket folk, och led verkligen av att vara ridskolehäst. Iaf, under den vecka jag hade henne på lägret så förvandlades hon till den mest underbara ponny jag mött! Alltså, jag red till och med barbacka på henne (hon endast iklädd grimma) till och från hagen varje dag. Hade småungarna sett mig de gångerna hade de aldrig trott att det var samma häst som de fasat för att rida veckorna innan! Jag förstod henne tror jag, och jag antar att det fick henne att slappna av. Hade velat köpa henne, men jag hade varken tid eller pengar just då.
Nu lever hon ett lyckligt liv som promenadhäst hos någon tjej - det är iaf det jag har hört, vet inte riktigt vad som hände henne.

 

[Stereo]

Det beror så mycket på situationen, hur jag gör.

När jag var mindre fick jag lära mig att slå jämt och ständigt, och sedan när jag tyckte det var hemskt att slå så fick jag lära mig att 'daska'. Inte för att något av det hjälpte speciellt bra... :P

Sist jag verkligen slog en häst var i somras då jag fick en arg ettårshingst mot mig - då svängde jag ut med armen i rent självförsvar och gav honom en rak höger rakt på mulen. Det var ju inte riktigt meningen att det skulle ta just där, men tog gjorde det och inte gjorde han om det. Klappade om honom så fort han hade vikit undan, och sen var allt bra.

Annars så 'bestraffar' jag genom att få hästen att vika undan (viftar med armarna, oftast. Praktiskt med armar...), ytterst sällan att det går så långt att jag över huvud taget behöver nudda hästen. Fast skulle det å andra sidan göra det, så tvekar jag inte att gå på tills jag fått en reaktion. Dock aldrig på en häst som sitter fast och inte kan gå undan.

Min egen pålle är så snäll och okomplicerad att jag i princip aldrig behöver tillrättavisa honom.

 

[Xeline]

Den häst jag har nu är väldshistoriens snällaste. MEN han kan få för sig att lyfta bakbenen och "hota" (Han skulle andtagligen dö av skam om han råkade träffa någon) detta gör han när man borstar honom under magen och på ryggen - särskilt om man är två stycken som försöker sanera honom. Då beror det på att man antagligen borstar på ett sätt som han tycker är oskönt - och det måste ju han få visa (tycker jag!) Då får man helt enkelt borsta hårdare eller mjukare. Han kan vara lite allmänt öm i ryggmusklerna om han jobbats hårt - då får man tänka även på det.

Bits gör han - eller rättare sagt han tuggar tamejfasen på ALLT. Så han har fått en bitring i boxen. Det hjälper föga när man skall tränsa och han har varenda läderdel i truten. Varför han gör så har jag inte klurat ut ännu. Det kan vara så att han inte fattar vad som är bett och vad som är tyglar etc. Skulle han på allvar nafsa efter en - så måste det ju bero på något, tex att han fått godis ur handen. Vilket han ALDRIG någonsin får. Skulle steg ett vara att TOTALT förbud mot att mata från handen. Jag tror att så gott som alla nafsiga hästar är det för att de lärt sig att tigga !

Sen om han skrapade med hoven, så är ju frågan varför gör en häst det ? Min gör inte det, men jag vet åtminstone en som helt maniskt skrapar med hoven när den står på box eller i gången - jag tror att det iallafall hos en den hästen är ett sorts manér ungefär som hos en vävare. Det kan man inte bestraffa. Den går på lösdrift numera och tas bara in när den skall skos och skötas. Om den har någon som står dör och snackar så skrapar den inte - bättre metod än att bestraffa, men det krävs en extra person eller så får man stå ut med krafsandet. Att bestraffa tror jag inte funkar för den hästen.

Jag tror att de flesta hästar - jag säger inte alla - men de flesta hästar blir trevliga och väl fungerande om de behandlar konsekvent. Ibland blir vissa saker dem övermäktiga som tex en havrehink mitt framför nosen, men inte fan kan jag STRAFFA hästen då ?

SOm sagt, jag har inte haft en häst med riktiga problem att den sparkar eller bits, så jag kan bara bidra med lite allmänt hur jag gjort med mina hästar.

 

[Yrja]

Jag bestraffar inte min häst. Jag har ingen rätt att bestämma över honom. Om han gör som jag säger så ska det vara för att han väljer det själv, inte för att jag slår annars. Har ingen rätt att kräva lydnad av en annan varelse.

Jag kan visa att jag inte vill att han biter mig, men jag får inte heller bita honom(slå, rycka etc).. Relationen melan oss ska vara ömsesidig och fri. Efter som att han inte kan välja att lämna flocken(mig) så måste han iaf få uttrycka egna åsikter och viljor. Bara för att jag tvingar honom att umgås med mig betyder inte det att jag har rätt att vara hans ledare. Ledarplatsen förtjänar jag, och då utan slag eller annat våld. Då handlar det om respekt och vänskap. Och det ska fortfarande vara ömsesidigt.
Jag vill inte att han slår mig, och han vill inte att jag slår honom. Han respekterar min vilja, jag respekterar hans. Anser att den som tar till våld gör det för att den inte ser någon annan utväg. Och jag skulle aldrig låta min okunskap gå ut över min häst.

 

[Centaur]

Det beror på "brottet" och på hästen. Det är sällan jag behöver bestraffa mina hästar fysiskt, det räcker oftast med ett lugnt och bestämd "nej". Oftast behöver jag inte göra ngt alls, dom märker om jag blir arg, och passar på att sluta innan straffet kommer.

OM dom skulle få för sig att bita (vilket nästan bara händer om jag kliar på dom och dom kliar lite väl hårt tillbaks) så räcker det med att jag säger "aj, det där gjorde ont!", så blir dom väldigt skamsna, dom VET att det är fel att bita.

Men jag säger hellre till rejält en gång än att tjata utan att få respons. Lyssnar inte hästen på nej, så klappar jag till den èn gång, och så bråkar vi inte mer.

 

[seaflower]

Om jag skulle slå till den häst jag nu tar hand om kan jag glömma att vinna hans förtroende helt och hållet. Enda sättet när han inte lyder är att lirka, lirka och åter lirka och att visa att man menar allvar och att jag vill att han ska lyda. (Fast enligt stallägaren förstör jag hästen med min metod, så det finns ju flera sätt att se på saken.) Jag har varit med om att han blivit skrämd och trott att jag ska slå honom då jag gjort någon plötslig rörelse, som att rätta till min mössa, så vissa rörelser försöker jag undvika.

Sedan måste man skilja på när han är rädd och när han är bara tjurig. Men oberoende av vad han är - försöker man tvinga honom slutar han lyssna på en, och vad har man då uppnått? Är han rädd kan jag sluta då han slappnat av, trots att vi inte helt uppnått det mål jag ville, är han tjurig så fortsätter vi tills jag är nöjd. Vid behov kan jag använda rösten.

Ska påpeka att det inte är någon problemhäst det handlar om ändå, han är helt snäll i övrigt och är en helt normal häst som reagerar enligt sina instinkter.

 

[ankans]

Det låter rätt, det många skriver att man inte ska ta till våld och det är säkert möjligt att undvika i stor utsträckning, men inte alla.

Min 3 års hingst hade en period då hormonerna svallade något fruktansvärt och han var inte kontaktbar, inte hemma helt enkelt. Han bet mig i bröstet så det gick hål, och han slog ner mig en gång när jag fodrade.

Vad gör man? En hingst med känslor i svall som testar gränser. Han är hård i sitt psyke, då måste jag vara hård tillbaka för inte han ska ta över, tro mig, jag testade "alla" andra metoder.

Framförallt tillfället när han hoppade på mig i boxen, tycker jag är allvarligt. Jag kunde agera på två sätt, antingen dra mig tillbaks och ge maten utifrån, för att inte riskera hälsan, eller få honom till att inse att han gjort fel. (Ledarskapsträning i NH stil fungerade inte, han var inte mottaglig och jag var på gränsen att kastrera)

Jag bestämde mig för att visa honom att jag inte tolererade några övergrepp vid utfodring/annat arbete i boxen. Det är ok att han vaktar boxen och inte vill bli hanterad där, det kan jag respektera men inte fan ska han kunna styra och ställa när jag utfodrar eller tar av/på grimman.

Mitt mål var att få honom att stå med huvudet riktat mot mig, dvs inte vända rumpan till, och stå en bit in i boxen så han inte försökte springa över en så fort man öppnade boxdörren.

Jag satte fram knäet så han fick det i bogen varje gång och tryckte till hårt, och satte tummen på halsen tills han backade, och han provade kanske 6-7 gånger per tillfälle. Men jag gick inte in i boxen förrän han slutade prova. Han ingen mat förrän han slutade testa, och han fick naturligtvis beröm när han gjorde rätt, men inte förrän jag utfodrat samt tagit mig ur boxen. Jag vet att detta gjorde ont på honom, självklart, men det var hans val att springa på mig, det var inte jag som gav mig på honom, det var han som gav sig på mig.

Det skäms inte jag för ett dugg, men sen måste man ta hänsyn till hästens psyke självklart, det är inte alla hästar som tål den typen av hantering, men då finns det andra vägar för att uppfostra dem

 

[Sirisiri]

Min häst har garanterat damp, ADHD eller nåt annat sånt... Han håller på med mycket tok och är rätt okänslig. Det fungerar inte att enbart fya på honom, det skiter han fullständigt i... Slå på honom vill jag ju inte heller göra i tid och otid.

Gör han något när jag leder honom i grimma, tex tar hö från storbalen som står precis vid dörren eller inte vill svänga runt när jag ska lägga på eltråden igen, rycker jag till i grimman och berömmer honom när han slutat.

Står han inte stilla på gången trots upprepade "nej, stå still" kan han få en dask på bogen. Då blir han lite förvånad och står stilla en stund. Berömmer mkt.

Likadant vid tränsning. Har alltid grimman runt halsen och ser då sin chans att pilla/bita på andra saker. Blir han för jobbig kan han också få en dask så han kommer av sig.

Jag slår inte ofta eller hårt, det är ingen mening. Det blir han värre av. Utan bara för att få honom uppmärksam på mig när inget annat hjälper. Skulle aldrig nånsin röra huvudet, utan håller mig till bogen eller nåt.

Jag vet inte hur pass konsekventa de förra ägarna var, men jag är jättenoga med att ha samma regler för honom varje dag. Gör han fel får han veta det och när han gör rätt berömmer jag mycket.

 

[Lazio]

Min häst nafsar aldrig så det har jag inga problem med.
Biter hon så biter hon, hon nafsar aldrig.
Nu menar jag inte att hon bits, men man ska passa sig när hon är brunstig, då blir hon en riktig pissmärr.
Hon har bitit mig en gång i sidan, jättehårt, det gjorde förbannat ont och jag vrålade högt, men jag slog henne inte eller nåt.
Innan dess har hon bitit mig 2 ggr eller nåt, då har jag nypt henne i läppen precis när hon bitit.
Om hon skulle hota mig att sparka säger jag åt henne, det brukar räcka med ett skarpt "Nej" så är det inget mer med det.
Jag använder det när hon skrapar med hovarna också och det funkar.

 

[Immer]

Jag fick en "färdiguppfostrad" häst när jag köpte min Besten.

Naturligtvis måste jag underhålla denna uppfostran, men det är mycket, mycket sällan hon försöker någonting.

Och om så skulle vara fallet, räcker det med att spänna ögonen i henne och morra lite....

Immer

 

[strumpan]

Jag tolererar inte att min häst nafsar efter mig ,då nafsar jag tillbaka ,med en hand jag knyter och öppnar.Skulle hon kicka mig så kickar jag tillbaka.Detta med att tigga,lyfta frambenet,det är mitt eget fel men kan avvärjas med att jag slår ut med bägge händer och säger nej.Det underbara är att vi förstår varandra.Jag försöker att bete mig som hästar gör .I bland funkar det nästan alltid.Det här med att vara konsikvent är inte alltid så lätt.

 

[Sesselja]

Jag har aldrig slagit till min häst, det behövs iofs oftast inte. Ibland krafsar han dock med hoven när han blir otålig. Tidigare höjde jag rösten, men det hjälpte inte. Han ville ju ha uppmärksamhet och det fick han! Nuförtiden vänder jag ryggen åt honom, säger inget, totalignorerar och börjar göra något annat som inte har med honom att göra. Då slutar han direkt! Han upptäcker att det är inte rätt sätt att få uppmärksamhet på.

 

[NobleArt]

Säger samma sak... har en halvblodsvalack somv ar bråkig i början, men nu är en ängel. Han bits inte, sparkar aldrig, skulle han vara olydig ( vilket han inte varit på ett och ett halvt år ) så höjer jag rösten...

Sedan har jag en treårshingst och han är en helt annan historia. Hormonerna svajar och han testar DAGLIGEN. Det handlar inte om att nafsa eller lyfta på benet. Det handlar om att resa sig eller springa över en.

Försöker han springa över mig så fredar jag mig ( tro mig, då står man inte still och säger ett bestämt nej )

Försöker han resa sig så ryter jag till och höjer pisken. Första gången han reste sig smällde jag till honom och röt till, därefter har han inte gjort det igen. Idag var första gången han förökte springa över mig, och då var det samma procedur. Vi får se om han gör om detta eller kommer på något nytt till i morgon.

Naturligtvis vill jag så fort som möjligt kunna hantera honom som jag hanterar min valack, lugnt och bestämt, som den självklare ledaren, men vi är inte där än. Och, som sagt, en maffig frieserhingst på 1,65 som försöker springa över en. Då tar man till de medel man har.

/
Susanne

 

[Sirisiri]

Jag måste berätta om en ponny som stod på ridskolan där jag jobbade för massa år sedan. Han var väldigt ranglåg i hagen och såg väl sin chans att bestämma lite över alla stackars ridskoleelever.

Han var egentligen inte sur, men passade man sig inte kunde han nypa till. Det hände flera gånger att den som ledde honom på nybörjarlektionerna blev biten i magen.

En dag skulle jag rida den här ponnyn och det blev ju genast en kamp när jag kom in i spiltan för att borsta honom. Jag blev så arg att jag gav honom en rejäl uppläxning. Inget jag är stolt över, men jag gjorde det och det fungerade.

Efter det var han hur snäll som helst mot mig och det visade sig att han var en gosig och rar liten ponny som nog kände sig väldigt osäker och missförstådd. Vi blev väldigt bra "kompisar" efter det.

 

[Gripen]

Jag arbetar mycket med lydnad på min häst. Inte bara under ridpasset, utan varenda minut som jag umgås med honom. När han leds in och ut från hagen, till och från ridbanan eller var som helst så ser jag detta som ett arbete med honom där han ska ha förtroende (och respekt) för mig. Min häst är otroligt lugn, harmonisk och trevlig att ha att göra med, men han är samtidigt i väldigt hög kondition eftersom han tränas mycket. En häst som är frisk och stark och har gott självförtroende tänjer också naturligt på ledarskapsgränserna. Men, eftersom jag i grunden har lydnad och lugn i men häst så behöver jag ALDRIG ta till hårda metoder. Eftersom han också vet att jag alltid ägnar all min uppmärksamhet åt honom när jag umgås med honom så behöver han aldrig skrapa med hoven t.ex. Han kan nafsas då han är jättearbetssugen, men då föser jag bara bort hans huvud. Det ingår också i lydnadsträningen att jag som ledare har en "integritetszon". Nu är det ju inte alla hästar som har lydnad i grunden. Men jag tror att sådana problem som bitas, sparkas , skrapa med hoven egentligen inte är grundproblemet. Jag har sett hästar som varit spända i bakdelen vid ridning, hästar som varit förtryckta under en längre period börjat använda sin bakdel till försvar. Jag har också sett hästar som inte har accepterat människan som sin ledare, kanske p.g.a att den här människan inte inger ett lugnt, konsekvent och stabilt intryck vilket är avgörande egenskaper hos en ledare för flockens överlevnad. Alla dessa hästar kräver mycket kunskap och känsla från oss människor och det räcker inte med "en dask" el.dyl. Problemet är mycket större än så. Och kom ihåg att hästar är av naturen flyktdjur som hellre flyr än tar till strid, men också är flockdjur som vill ha en trygg och rättvis ledare.

 

[Spider84]

Nu kan jag ju bara svara för min egna häst för alla är olika.

Nummer ett. Hon har aldrig nafsat och kommer nog aldrig att göra det. Skulle hon göra det skulle det räcka att säga "Men aminette..." lite irriterad så hade hon fattat vinken. Dock hade hon trolgitvis haft ett syfte med sitt nafsande så jag hade nog försökt komma fram till det först.
Hon har mpnga påhittiga sätt för att säga olika saker.

Hotar hon att sparka så är det återigen ett irriterat tonfall och hennes namn så räcker det.
Hon har en gång sparkat efter mig och taskigt för henne så hade jag spöer i handen (arbetade med de halva stegen) så viss fick hon spöet över rumpan. Såna dumheter tol jag inte och absolut inte från henne som känner mig så väl.

Om hon skrapar med hoven, vilket hon kan göra när hon vill att vi ska komma ut och rida någon gång, så brukar det räcka med att säga Aminette med en liksom påminnande klang i rösten. Slutar hon inte petar jag på henne (där jag nu är närmast, dock inte huvudet) så slutar hon.

Ridskolor och ridskole hästar hållr jag mig ifrån och därför tänker jag heller itne säga något om det.

Kan ta ett annat exempel. Vi har en häst i stallet som från det att hon var liten är mycket ouppfostrad. Tyvärr sitter det än kvar. Hon nafsar, hotar att bita, vände rumpan till ch hotar att sparka m.m. vid olika tillfällen.
Jag tål inte sådan beteende och speciellt inte från en vuxen häst så redan från början gjorde jag det klart vad som gällde på ett rätt så hårt sätt.
När hon strök öronen bakåt och nafsade efter mig på morgonen (morgon fodring) så var det genast att jag sa til henne. När hon sedan verkligen nafade mig åkte hon på en ordentligt smäll över halsen.
När hon sedan stod och hotade med ena bakbenet när jag skulle sätta på täcken så fick hon också en smäll över rumpan efter att hon inte lyssnat å min röst.

Sedan på lunch fodringen hade jag reda från början med mig ett spö ut och mycket riktigt så måttade hon efter mir och jag svarade med att hon fick en smäll över rumpan (på täcket).

Hade det varit en annan häst kanske jag hade gjort det annorlunda.
Men slutet på historien är att numera så kommer hon och jag väl överens. Hon vet vad som gäller och tjurar inte ens längre i boxen när jag kommer. Hon måttar och nafsar inte heller.
De andra i stallet kan fortfarande ha problem med det och ställer gärna upp henne i gången när de ska ta av och å täcket...

Lite hårt tillväga gångs sätt, men på så sätt slipper jag krångel mer och hon verkar också rätt belåten med att veta exakt vart hon har mig.

 

[Gunther]

Min häst nafsas eller sparkas aldrig mot människor, så sånt behöver jag inte korrigera.
Skulle han göra det så skulle jag daska till honom. Inte hårt, men mer som en markering att det är fel.

Däremot höjer jag aldrig rösten och skriker.

Om han gör saker han inte får, till exempel stjäla mat från boxen bredvid , brukar det oftast räcka med ett NEJ.
Jag brukar mer flytta honom om han till exempel går längre än vad han ska, då backar jag honom osv. Behövs oftast bara peta lite på bogen och gå emot honom så flyttar han sig.

Om han surar mot andra hästar så säger jag NEJ. Biter han mot andra hästar i stallet, och jag står emellan, så brukar jag daska till honom på bogen och säga NEJ.

Om jag vill fånga en hästs uppmärksamhet eller om den drar i grimskaftet när jag leder den brukar jag träna på att stanna när jag stannar och gå när jag går. Den får aldrig dra i grimskaftet för då stannar jag och säger VÄNTA.

En häst vi har i stallet brukar försöka meja sig förbi andra hästar vid insläpp (vi har tack och lov sluss, så den kommer inte så långt).
En gång lyckades han. Då tog jag bara honom i grimman och ledde tillbaka honom in i hagen igen.
Så fick han vänta tills det var hans tur och då sprang han inte alls. Det såg lite roligt ut nästan, för han var väldigt avvaktande och uppmärksam helt plötsligt.

 

[lil-sis]

Hästar har inga problem med att vara ranglåga, det viktigaste är att alla är överrens om ordningen och sen sänker sig lugnet.

Så han förskte nog inte hämnas eller ta ut sina "ledarfrustrationer" på människorna, han ville nog vara ifred...