Terapi - utbruten ur Varför vill folk ha en partner?

[Wille]

Förväntar du dig att du ska bli av med panikångesten helt?

Ja, det måste gå över. För jag står verkligen inte ut och fungerar inte alls när jag har det. Den hindrar mig att leva det liv jag vill.

 

[Wille]

För dottern är det samma sak som gäller, hon har varit väldigt motsträvig, men fått inse att det faktiskt hjälper att aktivera sig på något sätt. Hjärnan kan inte fokusera på panik och aktivering på samma gång med lika stor kraft- och så släpper det.

Promenader, skriva, rita, prata, räkna matte, pyssla med något. Kvittar egentligen vad, bara det är något annat som kräver fokus just då.

Har provat att göra bokföring när jag haft panik. Har också gått ut men inte vågat gå promenader.

 

[Enya]

Ja, det måste gå över. För jag står verkligen inte ut och fungerar inte alls när jag har det. Den hindrar mig att leva det liv jag vill.

Du har haft det sedan du var 13 år, tror du det går över?
Är det inte bättre att acceptera att du har panikångest, vissa saker är jobbigt och du får attacker lätt när du pressas och istället försöker hantera dem när de kommer. Acceptans liksom? Jag tror anfallen du får blir lättare om du ser dem som en del av dig själv.

 

[Inte_Ung]

Jag kan inte fortsätta med planerad aktivitet eftersom jag sällan har något planerat och vadå känna fungerande kroppsdelar? Hela kroppen skakar ju hysteriskt. Svårt att undgå att känna kroppsdelarna.

Jag har försökt distrahera mig på annat sätt och att utföra andningsövningar. Har inte hjälpt.

Du behöver en plan i förväg.
Typ vad skall jag göra nästa gång som det händer.
Och förbereda för det.

Att försöka hålla emot gör bara att det eskalerar eftersom du då fokuserar på panikångesten i stället för att avleda tankarna.

 

[Enya]

Har provat att göra bokföring när jag haft panik. Har också gått ut men inte vågat gå promenader.

Rita och skriva? Eller lyssna på ljudbok?

 

[Sel]

Ja, det måste gå över. För jag står verkligen inte ut och fungerar inte alls när jag har det. Den hindrar mig att leva det liv jag vill.

Fast att du inte fungerar just när du har ångest innebär ju inte att du inte kan fungera däremellan. Rädslan för att Få ångest låter nästan mer handikappande för dig än när anfallen väl kommer? Den verkar äta upp så mycket av din vardag.

 

[Inte_Ung]

Ja, det måste gå över. För jag står verkligen inte ut och fungerar inte alls när jag har det. Den hindrar mig att leva det liv jag vill.

Det är inte säkert att det kan gå över.
Men det kan bli hanterbart så att det inte hindrar ditt liv.

Det finns ingen magisk knapp eller piller.
Acceptans är en stor del av vägen framåt och igenom.

 

[parellikusken]

Nu har inte panikångest varit mitt huvudproblem, men i perioder haft mycket anfall ändå.
Men det som hjälpt mig mest är att känna när det är på gång att komma och försöka bryta genom att gå ut eller görs något annat fysiskt. Även att ställa mig i duschen med kläderna på och dusch kallt har hjälpt, fylla handfatet med iskallt vatten och doppa huvudet hjälper. Allt som får bort fokuset från ångesten.

Jag har ätit en massa ångestdämpande, det har inte alls hjälpt mig. Som tur är så jag slapp bli beroende.

Men det som hjälpt i längden är att inte vara rädd. Det är inte farligt, jag kommer inte att dö. Människor runt omkring mig kommer inte att lämna mig för att jag får panikångest. Det gör egentligen ingenting om jag får panikångest, det är jobbigt för stunden, men det släpper.
Och att absolut inte undvika en massa saker i rädslan för att få panikångest. Undvikandet gör panikångesten värre, den stänger in en och fängslar en.

 

[Enya]

Fast att du inte fungerar just när du har ångest innebär ju inte att du inte kan fungera däremellan. Rädslan för att Få ångest låter nästan mer handikappande för dig än när anfallen väl kommer? Den verkar äta upp så mycket av din vardag.

Ja och det känns som om det är den rädslan emellan som spiller över på själva anfallen sedan och gör det så väldigt svårt att hantera.

 

[Wille]

Det finns många. Det mest grundläggande är att vinnlägga sig om insikten att panikångest alltid går över oavsett vad man gör.

Men man kan googla sig fram till olika verktyg med belagda effekter.

Exempel:

https://dininsida.se/sjalvhjalp/hantera-panikangest/

Sedan hur man ska få ner frekvensen är en betydligt mer snårig fråga där jag hoppas du får bättre hjälp framöver av professionen.

Trodde på det där förut. Trodde jag kunde hantera en panikångestattack för det var ju inget farligt. Total bullshit.

 

[Inte_Ung]

Har provat att göra bokföring när jag haft panik. Har också gått ut men inte vågat gå promenader.

Kan du ha något att göra med händerna när det känns som att det börjar?
Så att du i tanken kan förflytta dig utanför ditt huvud.

 

[Hippocampus]

Jag har, som du vet, haft mycket panikångest och även ångest. Olika sorters fobier osv. När du hittar orsaken till det är jag övertygad om att du kan jobba bort den ganska snabbt. Det är min erfarenhet, hittar man orsaken och inte bara. symtom, kommer det försvinna, precis som vilken annan sjukdom som helst. Men innan man hittar orsaken får man hitta strategier för att linda symtomen.

 

[Wille]

Du har haft det sedan du var 13 år, tror du det går över?
Är det inte bättre att acceptera att du har panikångest, vissa saker är jobbigt och du får attacker lätt när du pressas och istället försöker hantera dem när de kommer. Acceptans liksom? Jag tror anfallen du får blir lättare om du ser dem som en del av dig själv.

Det måste gå över. Man måste bara lösa det grundläggande problemet som skapar panikångesten.

Acceptans har jag provat. Funkar inte.

Du behöver en plan i förväg.
Typ vad skall jag göra nästa gång som det händer.
Och förbereda för det.

Att försöka hålla emot gör bara att det eskalerar eftersom du då fokuserar på panikångesten i stället för att avleda tankarna.

Jag kan inte tänka ut någon plan. Vet inte alls vad jag ska göra.

Rita och skriva? Eller lyssna på ljudbok?

Nej. Nej. Och nej. Tråkigt att rita. Vet inte vad jag ska skriva och hatar ljudböcker. De bara triggar min ångest ännu mer.

Fast att du inte fungerar just när du har ångest innebär ju inte att du inte kan fungera däremellan. Rädslan för att Få ångest låter nästan mer handikappande för dig än när anfallen väl kommer? Den verkar äta upp så mycket av din vardag.

Hela skiten är handikappande. Jag funkar inte när det finns risk för panikattacker.

Det är inte säkert att det kan gå över.
Men det kan bli hanterbart så att det inte hindrar ditt liv.

Det fins ingen magisk knapp eller piller.
Acceptans är en stor del av vägen framåt och igenom.

Har provat acceptans. Det funkar inte.

 

[Enya]

Trodde på det där förut. Trodde jag kunde hantera en panikångestattack för det var ju inget farligt. Total bullshit.

Jag har migrän och epilepsi och något som ofelbart leder till migränanfall och epilepsianfall är faktiskt oro för att få anfall. Oron i sig själv är triggande. Att gå och oroa sig för att få anfall och hur man ska hantera det leder alltså inte till något gott utan enbart till ökad anfallsfrekvens. Vad jag vet om panikångest så fungerar det likadant, oron för panikångest ökar panikångestanfallen. Därför tror jag de också känns så svåra och ohanterbara för dig, för du har byggt upp massor med oro och så får du ett anfall som du oroat dig så för och det känns fruktansvärt hemskt och all oron du byggt upp redan innan gör anfallet längre och jobbigare också.

Du skulle behöva förstå att panikångest är en del av dig som du inte kan ta bort, du kommer att få anfall då och då, men du tar dig igenom dem, de är inte roliga, men tja, igenom och ut på andra sidan liksom, tills nästa gång. Med en sådan inställning till det blir själva anfallen lättare att hantera också.

 

[Wille]

Kan du ha något att göra med händerna när det känns som att det börjar?
Så att du i tanken kan förflytta dig utanför ditt huvud.

Vet inte vad det skulle vara. Och en panikattack kommer på bara någon sekund. Sen sitter man på toa för magen har sagt upp sig.

Jag har, som du vet, haft mycket panikångest och även ångest. Olika sorters fobier osv. När du hittar orsaken till det är jag övertygad om att du kan jobba bort den ganska snabbt. Det är min erfarenhet, hittar man orsaken och inte bara. symtom, kommer det försvinna, precis som vilken annan sjukdom som helst. Men innan man hittar orsaken får man hitta strategier för att linda symtomen.

Jag tänker så med. Att man måste hitta orsaken. Men jag vet inte hur.

 

[Sel]

Hela skiten är handikappande. Jag funkar inte när det finns risk för panikattacker.

Jag tänker inte envisas, men det var ju det jag skrev. Att vänta på att något hemskt ska hända och låta känslan byggas upp kan ibland vara värre än själva kulmen nästan, upplever jag i alla fall. Ibland är det kanske själva rädslan för att få en attack som orsakar attacken.

 

[Rosett]

Nej, det har inte alla. Inte jag heller. Det var det…eller dö.

Poängen med mitt inlägg är att idag inom vården får man ta ett jätteansvar o fixa själv. Man kan inte hänga på sig offerkoftan o tro att ngn annan löser. För så funkar det inte längre.

Så om man bryter ett ben, får ett allvarligt astmaanfall eller får hjärnblödning så ska man ”fixa själv”?

 

[Inte_Ung]

Jag kan inte tänka ut någon plan. Vet inte alls vad jag ska göra.

Det kan en terapeut hjälpa dig med att hitta något som är lämpligt för dig.
Så det kan du be om hjälp med.

Det är inte alls säkert att panikångesten kommer att gå över för att det grundläggande problemet är borta.
Kroppen har vant sig vid att reagera så och liksom fortsätter av bara farten.
Den måste vänja sig av med det.

 

[Enya]

Vet inte vad det skulle vara. Och en panikattack kommer på bara någon sekund. Sen sitter man på toa för magen har sagt upp sig.


Jag tänker så med. Att man måste hitta orsaken. Men jag vet inte hur.

Orsaken kan sitta i barndomstrauman du har, men för att gå dit behöver du kunna hantera din panikångest.

 

[Wille]

Jag har migrän och epilepsi och något som ofelbart leder till migränanfall och epilepsianfall är faktiskt oro för att få anfall. Oron i sig själv är triggande. Att gå och oroa sig för att få anfall och hur man ska hantera det leder alltså inte till något gott utan enbart till ökad anfallsfrekvens. Vad jag vet om panikångest så fungerar det likadant, oron för panikångest ökar panikångestanfallen. Därför tror jag de också känns så svåra och ohanterbara för dig, för du har byggt upp massor med oro och så får du ett anfall som du oroat dig så för och det känns fruktansvärt hemskt och all oron du byggt upp redan innan gör anfallet längre och jobbigare också.

Du skulle behöva förstå att panikångest är en del av dig som du inte kan ta bort, du kommer att få anfall då och då, men du tar dig igenom dem, de är inte roliga, men tja, igenom och ut på andra sidan liksom, tills nästa gång. Med en sådan inställning till det blir själva anfallen lättare att hantera också.

Jag har varit övertygad om att jag kunnat hantera ångestanfallen. Varit cool med det. Ändå ökade ångestattacker i styrka och frekvens, tills jag fick ta mig till akutpsyk. För mig hjälpte det alltså inte att tro att jag kunde hantera anfallen.