Tatueringar i arbetslivet

[Enya]

Vadå, jag tycker att tvånget att acceptera tatueringar som något "fint" är sunkigt.

Folk vågar ju inte säga vad dom tycker, eftersom man kan råka kränka någon.

Jag skrev tidigare i tråden vad jag tycker. Men helt ärligt är det inte så ofta det kommer fram eftersom jag inte känner något behov av att berätta för folk vad jag tycker. Hur kommer diskussionen upp? Inte ens när det diskuteras tatueringar med tatuerade människor omkring mig kommer åsikten direkt på tal utan då handlar det om motiv eller annat. Det känns direkt opassande att då bara "JAG tycker att tatueringar är fula". jaha liksom, det har aldrig kommit upp i en naturlig diskussion egentligen, inte mer än att "nej jag är inte tatuerad, det är inget för mig" och sedan inget mer. Finns det något behov av att säga mer? Finns många och massor tatueringar som är snygga, men själva företeelsen att tatuera sig tycker inte jag är snyggt så det har aldrig varit uppe till diskussion ens.

Har du tvingats hålla din åsikt inne?

 

[Liten]

Nej, jag behöver inte alltid vara så där ängslig och bara hålla med om allt möjligt som "folk gör". Man får faktiskt "hålla emot" också.

Jag tror du har ganska underliga tankar om när man blir rynkig. Det är i varje fall knappast till 65 år i varje fall, som t.ex. överarmar blir rynkiga.

Att ha träffat några som är tatuerade med stora synliga tatueringar, innebär definitivt inte att majoriteten skulle vara tatuerad.

Du får gärna tycka att tatuerade personer är fina, men du måste tillåta mig att tycka att det är fult.

Fast jag har inte påstått att du måste tycka att det är fint. Att respektera andras val och att andra gör andra val än du skulle göra, är inte samma sak som att hålla med. Jag tycker att du gör en märklig tolkning av det jag skrev.

Jag har heller aldrig påstått att majoriteten av människor är tatuerade. Jag reflekterade över att du fick det att låta som att knappt någon i medelåldern har större tatueringar. Jag menar att det faktiskt inte är ovanligt alls.

Och jag har inte skrivit att jag tror att alla rynkor kommer vid just 65. Jag konstaterade att jag själv hellre har mina färgglada rynkor, när det väl "blir dags". Jag tycker inte att det är fulare än rynkig hud utan tatueringar.

Du behöver inte tycka att tatueringar är fint. Inte ens lite, faktiskt. Att respektera andra människor och deras val, att de (uppenbarligen) tycker att det är fint, är däremot inte ett dugg "ängsligt".

Jag har inga problem med att du inte gillar tatueringar. Däremot tycker jag att dina inlägg får det att låta som att du har en rätt trist attityd till tatuerade människor, faktiskt.

En parallell: Jag har haft bekanta som postat inlägg på sociala medier om hur fult de tycker att en viss frisyr är på kvinnor, t ex. Jag tycker att det är rätt sunkigt, det också. Även om jag själv väljer en annan frisyr.

 

[sjoberga]

Ja, ja det är det skitsnacket om att återgå till ett primitivt barbariskt stadium som alltid dyker upp så fort någon vågar öppna munnen och tycka att det är just primitivt med tatueringar.

Ja, folk tatuerade sig på stenåldern så då måste man tatuera sig nu också?

Trender sedan stenåldern är nästan per definition inte trender :-)

Jag tror inte att de som tatuerar sig tänker att de måste göra det för att det finns en lång historia av tatueringskonst i mänskligheten. Jag gissar att de allra flesta gör det för att de genuint vill göra det just nu i det liv de väljer att leva.

Alltså, det är ganska sunkigt att hänvisa till att människor blir kränkta men jag måste minsann säga vad jag tycker är fult hos dem. Jag tycker det är ett fult drag hos människor, det här att de känner sig så oerhört full-of-themselves och sin egen uppfattning om något att de måste racka ned på andras val utan att ha blivit omfrågade om en åsikt. Så nu gjorde jag likadant.

 

[Amha]

Så var träffar du alla de där åldrade, rynkiga med stora tatueringar?

På precis samma ställe där du hittar äldre kvinnor med rullatorer i moshpits

Ang konstverket i sig: merparten av de jag känner, inkl jag, gör tatueringar som symboliserar någonting. Det kan vara händelser i ens liv som fått ett motiv t.ex. Jag vet minst en sådär på rak arm där i princip hela kroppen är full med bläck och varje tatuering betyder något. Om en random människa på stan skulle förstå betydelsen? Nja, knappast. Det är inte heller poängen. Skulle någon fråga mig varför mina egna tatueringar hamnat där de hamnat kan jag naturligtvis berätta det men det viktigaste för mig är ju att jag vet vad de betyder för mig. Med det sagt skulle jag vilja påstå att det inte spelar så stor roll om min kropp (och tatueringar) blir rynkiga om några decennier. De ändrar ju inte betydelse. Visst kändes det småtrist att min ena var full av små ärr efter en operation men det är väl kanske en del av mitt liv det med. Precis som ärren efter graviditet, andra operationer osv.

 

[Septicemia]

Trenden kom till Sverige i mitten/slutet på 1990-talet, mycket pådriven av amerikanska reklam-tv program om tatuerare och en intensiv marknadsföring på Internet.
20-25 år är speciellt länge, givet hur gamla människor blir.

Den som hoppade på trenden som typ 20-åring när den kom, har knappast hunnit bli så värst rynkig än.

Dessutom var det fortfarande suspekt att tatuera sig, samtidigt som trenden kom, det var fräckt och lite upproriskt att tatuera sig i början av trenden. Medelålders har oftast slutat vara så värst upproriska, det är något som hör ungdomen till.

Så var träffar du alla de där åldrade, rynkiga med stora tatueringar?

Jag känner massor med folk som är låt säga mellan 20-30 med stora tatueringar, men knappast någon med mer än "en fjäril vid ankeln" typ, som är 50+.

Men alltså dessa fördomar....

Jag är medelålders tjänsteman inom offentlig sektor och började på nytt med tatueringar när ekonomin tillät. Har inte tröttnat på de jag gjorde för 20 år sedan heller, om det nu spelar någon större roll.

Besök ett event som Sweden Rock så kommer du möta tusentals 50-plusare med helt vanliga jobb som har rejält stora och/eller många tatueringar, kvinnor som män.

Tatueringar i form av heltäckande sleeves mm har nog aldrig trendat. Det är ju fortfarande en typ av subkultur men det betyder knappast att det är något som kommer dö ut, snarare tvärtom. Idag finns det en lång mycket större förväntan på konstnärskap, hantverket och professionalitet hos tatuerare än någonsin förut. Däremot går det definitivt mode i stil och motiv, som med allt annat.

 

[nullo-modo]

Trenden kom till Sverige i mitten/slutet på 1990-talet, mycket pådriven av amerikanska reklam-tv program om tatuerare och en intensiv marknadsföring på Internet.
20-25 år är speciellt länge, givet hur gamla människor blir.

Den som hoppade på trenden som typ 20-åring när den kom, har knappast hunnit bli så värst rynkig än.

Dessutom var det fortfarande suspekt att tatuera sig, samtidigt som trenden kom, det var fräckt och lite upproriskt att tatuera sig i början av trenden. Medelålders har oftast slutat vara så värst upproriska, det är något som hör ungdomen till.

Så var träffar du alla de där åldrade, rynkiga med stora tatueringar?

Jag känner massor med folk som är låt säga mellan 20-30 med stora tatueringar, men knappast någon med mer än "en fjäril vid ankeln" typ, som är 50+.

Varför tror du att någon bryr sig om vad andra tycker om framtida rynkiga tatueringar, bryr mig lika lite om folk som har åsikter om att jag väljer att inte sminka mig. Dras problem .

Vissa väljer för dom tycker det är snyggt och andra för att markera något i livet. Mina tatueringar bär jag med mig likt händelserna dom symboliserar.

 

[Lingon]

Det finns väl inget sånt tvång? Däremot finns det väl en helt rimlig förväntan att acceptera människan bakom tatueringen och att inte döma någon baserat på att hen har eller inte har tatueringar. Det finns, i mina ögon, både fina och fula tatueringar - precis som det finns kläder, frisyrer osv som jag tycker är snygga eller fula. Vi har alla olika preferenser och får givetvis tycka precis vad som helst om utseende, trender, mode och annat. Det betyder ju inte att det är fritt fram att trycka ner folk för deras val.

Fast nu är det ju ändå så att en persons tatueringar säger något om personen. Precis som att en persons kläder och andra budskap och estetiska val säger något om personen. Allt som säger något om en person kan också uppfattas positivt, neutralt eller negativt i andras ögon. Det är ju upp till var och en vilka budskap man väljer att sända ut när det gäller klädval och tatueringar o.dyl.

Ingen har tryckt ner någon i den här tråden. Att säga att man inte håller med är inte att trycka ner. De som varit närmst att trycka ner någon i den här tråden att de som gått i taket för att en person skrivit att hen inte förstår sig på tatueringar och tycker att det är fult.

 

[Septicemia]

Fast nu är det ju ändå så att en persons tatueringar säger något om personen. Precis som att en persons kläder och andra budskap och estetiska val säger något om personen. Allt som säger något om en person kan också uppfattas positivt, neutralt eller negativt i andras ögon. Det är ju upp till var och en vilka budskap man väljer att sända ut när det gäller klädval och tatueringar o.dyl.

Ingen har tryckt ner någon i den här tråden. Att säga att man inte håller med är inte att trycka ner. De som varit närmst att trycka ner någon i den här tråden att de som gått i taket för att en person skrivit att hen inte förstår sig på tatueringar och tycker att det är fult.

Det jag sett folk opponera sig emot är påståenden som är direkt felaktiga, inget annat.

 

[Liten]

Ingen har tryckt ner någon i den här tråden. Att säga att man inte håller med är inte att trycka ner. De som varit närmst att trycka ner någon i den här tråden att de som gått i taket för att en person skrivit att hen inte förstår sig på tatueringar och tycker att det är fult.

Det handlar inte om att nån tycker att tatueringar är fult. Det kan en ju tycka, så klart. Herregud, min egen far tycker att tatueringar och piercingar är rätt äckligt - jag har en del av båda . Han förstår alltså inte mina val i frågan, men han respekterar mina val. Och det var just det som jag (jag kan självklart inte tala för någon annan) reagerade på. Inte åsikten, utan hur det uttrycktes.

Skriver en i en tråd som handlar om hur arbetslivet påverkar/påverkas av att vara förälder, att "jag förstår inte hur folk kan skaffa barn, de kommer nog att inse längre fram hur tråkigt och jobbigt det är" så lär en få motsvarande reaktioner.

Jag tycker också att det är lite trist att en tråd om tatueringars eventuella påverkan på arbetslivet, tar den vändningen som den här tråden tagit (och imo tog innan det du syftar på). Trådens ordinarie ämne rymmer, imo, många intressanta diskussioner och samtalsämnen.

 

[athena_arabians]

Det jag sett folk opponera sig emot är påståenden som är direkt felaktiga, inget annat.

Och faktiskt har en väldigt nedlåtande attityd mot de som gillar tatueringar. Som sagt, ingen kräver att alla ska gilla tatueringar. Men jag tycker det faktiskt är ett minimum av medmänsklighet när det kommer till estetik att faktiskt respektera andras smak.

Sedan kan det ju faktiskt vara tatueringar av religiös karaktär, tex Ta Moko.

 

[parellikusken]

Mina föräldrar tatuerade sig när de var 55+. Själv har jag inte vågat ännu, men iaf hittat en tatuerare med en stil jag älskar. Så ett steg på väg!

 

[co-SMAD4]

Tatuering i ansiktet skulle jag uppfatta som impulsivt och kanske till och med att personen inte gör så välplanerade, långsiktiga val. Sen kan den uppfattningen ändras, men initialt... Jag tror just en sådan tatuering kan stämpla en väldigt hårt i arbetslivet och göra det svårt för en.

 

[Snubbelfot]

Att ha en synlig tatuering i sig är så gott som okontroversiellt imho, mitt intryck beror på vad tatueringen uttrycker. En delfin på ankeln eller barnens namn på skuldran är en sak... ACAB i pannan är en annan, litet hårddraget. Det finns definitivt motiv som påverkar min uppfattning om en person negativt, genom att tatueringen speglar ställningstaganden eller åsikter som jag tycker är problematiska. Och det finns tatueringar som jag aldrig ens skulle tänka på.

 

[BornAgain]

Innan vi blir för osams:

Trådrubriken var "Tror du att"... och inte "Tycker du att synliga tatueringar borde"...

(PS jag lovade en gång på fyllan och villan att om jag någonsin skulle tatuera mig skulle jag gå till en vän som sadlat om och börjat tatuera på gamla dagar. Det var när han var lärling och det var jobbigt. Nu är han väldigt duktig, enormt uppbokad och relativt dyr. Så jag kommer att gå ogaddad till min grav)

 

[Liten]

Just tatueringar i ansiktet är lite.. speciellt, i brist på bättre ord. Jag tror att det kan påverka en hel del.
Många tatuerare nekar tatueringar i ansiktet, om det inte gäller en person som redan har många synliga tatueringar. Just för att det är i princip omöjligt att dölja och av många ses som "lite mer extremt" (igen, i brist på bättre ord). Många tatuerare nekar också tatueringar på händerna (tänker nog främst på handryggen, inte nån liten tatuering på ett finger) om det inte är en del av eller personen redan har en hel sleeve. Min uppfattning är dock att tatueringar på händerna blivit vanligare och något mindre kontroversiellt än det varit tidigare, men det är också en väldigt synlig tatuering.

Med det sagt, så tänker jag att även i ansiktet spelar placering och storlek roll. Jag tror att det är stor skillnad på hur en liten mandala i ansiktets utkant, och en stor text i pannan t.ex, uppfattas. Även ansiktstatueringar går att göra relativt diskreta.

 

[Liten]

Jag har en tatuering på sidan av halsen/nacken (bakom/snett nedanför örat). Den är inte jättestor, och motivet är relativt diskret (i färg men med tunna, mjuka linjer och drag), men inte heller pytteliten och den syns tydligt när jag sätter upp håret. Jag har haft den i ett gäng år (tvåsiffrigt antal år). Jag kan ärligt säga att jag inte tror att den påverkar mitt arbetsliv alls.

Undantaget arbeten där synliga tatueringar inte accepteras av arbetsgivaren, men jag tror att det är väldigt få jobb där den skulle nekas - och de flesta av dem skulle jag ändå inte kvalificera till oavsett (utbildning/kompetens).

 

[co-SMAD4]

Innan vi blir för osams:

Trådrubriken var "Tror du att"... och inte "Tycker du att synliga tatueringar borde"...

(PS jag lovade en gång på fyllan och villan att om jag någonsin skulle tatuera mig skulle jag gå till en vän som sadlat om och börjat tatuera på gamla dagar. Det var när han var lärling och det var jobbigt. Nu är han väldigt duktig, enormt uppbokad och relativt dyr. Så jag kommer att gå ogaddad till min grav)

Haha, helt riktigt. Om det borde påverka kan man ju tycka mycket olika om, så frågan är medvetet ställd på ett visst vis för att avgränsa.

Jag personligen tror att tatueringar påverkar intrycket. Kanske negativt, kanske positivt, men jag tror inte någon arbetsgivare är helt neutral gentemot tatuering. Man kanske tror man är neutral, men man har en åsikt om tatueringar. Precis som piercingar, hårfärg och annat personligt uttryck. Sen kan den nog bero på motiv, placering och antal.

 

[Görel]

När man tycker att ”tatueringstrenden” började hänger kanske ihop med var man bor? Jag bor i Stockholm och i min värld började det tidigt 80-tal.

Själv bestämde jag mig för att tatuera mig-83, bestämde motiv-87 och gjorde det-90. Jag var långt ifrån först bland de jag umgås med.

Jag har en cirka fem centimeter hög månskära på ena överarmen som fortfarande ser helt okej ut och jag har aldrig märkt att den på något sätt skulle ha påverkat mig negativt.