Kusebuse
Trådstartare
Känner på mig att det här blir långt.
Min 6-årige son (J) blir illa behandlad av sina sk kompisar!
Han leker mycket med grannens jämnåriga pojke (K), och det är ju egentligen det jag hoppats på - att de två skulle finna varandra och bli vänner.
Men deras vänskap är så skev!
Jag märkte det när (K) var här och lekte.
J hade fått en bilbana, men han fick inte köra med den för han "var så dålig på det". Han skulle i stället titta på och berömma K för att han kunde så bra.
Naturligtvis blev jag jätteledsen över ett sådant beteende, och jag försökte så lugnt jag kunde, förklara att båda fick leka med banan, eller skulle de hitta på något annat att leka.
Ibland sitter de vid datorn, och jag har då alltid varit noga med att det ska vara rättvist. Att de turas om och sitter lika länge osv...
K tycker nog att jag lägger mig i för mycket, för numera är det väldigt sällan han är här och leker.
Varje dag är det samma sak...
Han kommer hit och fikar, men sedan ska de gå hem till honom och leka.
K bestämmer - J ska lyda!
K spelar datorspel - J får titta på.
Ibland är en annan pojke (P) med och leker.
K och P går då ihop mot J.
Både K och P är väldigt bossiga medan J är ganska vek.
De tar hans kläder, låser in honom så han inte kan gå hem, stänger in honom i ett uthus där det finns ett getingbo (J är livrädd för getingar).
De kallar honom tönt och mes, och verkar bara vilja ha honom med som slagpåse.
Strax innan midsommar visade de honom ett buskage där de sa att huggormarna bor. J blev skräckslagen. (Hans mormors hund höll på att dö efter ett ormbett, och hans reaktion på det blev hemskt stark).
När J ville gå därifrån puttade de in honom i buskarna och ropade att han säkert skulle bli biten.
Jag tyckte då att det fick bli ett slut på leken! Försökte prata lite försiktigt med föräldrarna till K och P, men utan resultat.
De lägger sig inte i vad, hur eller var barnen leker...
Har de rätt? Ska man låta barnen hålla på så där?
Ska jag finna mig i att min pojke dag efter dag umgås med barn som säger taskiga saker, som hotar honom, som tvingar honom att göra saker han inte vill, som ofta bara får sitta bredvid.
Gör jag fel som pratar med barnen om rättvisa, om att alla är olika, om vikten att vara sams?
Kanske är det jag som gör min son till en "mes"?
Hur skulle ni ha gjort?
Min 6-årige son (J) blir illa behandlad av sina sk kompisar!
Han leker mycket med grannens jämnåriga pojke (K), och det är ju egentligen det jag hoppats på - att de två skulle finna varandra och bli vänner.
Men deras vänskap är så skev!
Jag märkte det när (K) var här och lekte.
J hade fått en bilbana, men han fick inte köra med den för han "var så dålig på det". Han skulle i stället titta på och berömma K för att han kunde så bra.
Naturligtvis blev jag jätteledsen över ett sådant beteende, och jag försökte så lugnt jag kunde, förklara att båda fick leka med banan, eller skulle de hitta på något annat att leka.
Ibland sitter de vid datorn, och jag har då alltid varit noga med att det ska vara rättvist. Att de turas om och sitter lika länge osv...
K tycker nog att jag lägger mig i för mycket, för numera är det väldigt sällan han är här och leker.
Varje dag är det samma sak...
Han kommer hit och fikar, men sedan ska de gå hem till honom och leka.
K bestämmer - J ska lyda!
K spelar datorspel - J får titta på.
Ibland är en annan pojke (P) med och leker.
K och P går då ihop mot J.
Både K och P är väldigt bossiga medan J är ganska vek.
De tar hans kläder, låser in honom så han inte kan gå hem, stänger in honom i ett uthus där det finns ett getingbo (J är livrädd för getingar).
De kallar honom tönt och mes, och verkar bara vilja ha honom med som slagpåse.
Strax innan midsommar visade de honom ett buskage där de sa att huggormarna bor. J blev skräckslagen. (Hans mormors hund höll på att dö efter ett ormbett, och hans reaktion på det blev hemskt stark).
När J ville gå därifrån puttade de in honom i buskarna och ropade att han säkert skulle bli biten.
Jag tyckte då att det fick bli ett slut på leken! Försökte prata lite försiktigt med föräldrarna till K och P, men utan resultat.
De lägger sig inte i vad, hur eller var barnen leker...
Har de rätt? Ska man låta barnen hålla på så där?
Ska jag finna mig i att min pojke dag efter dag umgås med barn som säger taskiga saker, som hotar honom, som tvingar honom att göra saker han inte vill, som ofta bara får sitta bredvid.
Gör jag fel som pratar med barnen om rättvisa, om att alla är olika, om vikten att vara sams?
Kanske är det jag som gör min son till en "mes"?
Hur skulle ni ha gjort?