Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Nu är jag kanske inte rätt person att svara då min lille inte ens är ett år ännu, men... Som jag känner det idag så säger jag bara GUD NÅDE den som skulle behandla mitt barn på det vis du beskriver!! :mad:

Som jag ser det så är det under uppväxten vi "bygger" stora delar av den person som vi sedan växer upp till att "bli". Självklart utvecklas vi och får mer erfarenheter osv. med ålder. Men många grundläggande "regler" skapas i unga år däribland den egna självbilden!

Vad gott skulle kunna komma ur att din son blir behandlad som du beskriver?
Kommer det ge honom en bra och trygg självbild? Knappast!
Kommer de få honom att växa och utvecklas som individ? Möjligen, men...kommer det vara en "stärkande" utveckling?

Nej, som lantisunge så ser jag hellre att vi som vuxna skjutsar/hämtar/planerar umgänget för våra barn med några få BRA kompisar om det är det som krävs! Hellre än låter dem leka med de mindre lämpliga "grannungarna" bara för att de är mer lättillgängliga!

/Swat
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

I går kväll pratade vi länge om hur man ska vara som kompis.
Vi kom fram till samma lösning som i er familj;

Först blir det en time-out på några dagar, och sedan om det ska vara någon vänskap dem emellan, får de vara här och leka.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Mina tankar brukar också gå i de banorna.

Vi får ett litet barn som vi önskar allt gott. Vi lägger den grund som barnet sedan bygger vidare på och som förhoppningsvis får barnet att växa upp till en trevlig individ...
Men grunden läggs efter våra egna ideal, och den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta mitt sätt att tänka och vara.

Min son är för mjuk, för snäll och för "vek" för att passa in.

Det tär på samvetet, för jag ville ju att han skulle bli just så.
Jag visade honom det "rätta" sättet (=mitt sätt), jag har låtit honom bli den han är, och han är inte som "de andra".

Min son bli kallad tönt för att han läser Bamse och inte Spindelmannen, han blir kallad mes för att han inte vill spela "döda-spel" på datorn, han blir fullständigt utskrattad när han tar en snigel från gatan och lägger i gräset i stället för att trampa ihjäl den..... osv osv i all oändlighet!

Det är jag som har lärt honom allt det där! Det är jag som jag talat om för honom att det är det rätta sättet, och så kommer kompisarna och säger att allt han gör är fel.

Jag antar att jag är efter min tid, jag hänger inte med i action-världen, utan känner mig som en kvarleva från hippietiden!
Fred på jorden, harmoni och odla din egen get...typ :p
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Nej det är inte du som är efter din tid :-)

Det är de andra föräldrarna som har noll koll.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Mina tankar brukar också gå i de banorna.

Vi får ett litet barn som vi önskar allt gott. Vi lägger den grund som barnet sedan bygger vidare på och som förhoppningsvis får barnet att växa upp till en trevlig individ...
Men grunden läggs efter våra egna ideal, och den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta mitt sätt att tänka och vara.

Min son är för mjuk, för snäll och för "vek" för att passa in.

Det tär på samvetet, för jag ville ju att han skulle bli just så.
Jag visade honom det "rätta" sättet (=mitt sätt), jag har låtit honom bli den han är, och han är inte som "de andra".

Min son bli kallad tönt för att han läser Bamse och inte Spindelmannen, han blir kallad mes för att han inte vill spela "döda-spel" på datorn, han blir fullständigt utskrattad när han tar en snigel från gatan och lägger i gräset i stället för att trampa ihjäl den..... osv osv i all oändlighet!

Det är jag som har lärt honom allt det där! Det är jag som jag talat om för honom att det är det rätta sättet, och så kommer kompisarna och säger att allt han gör är fel.

Jag antar att jag är efter min tid, jag hänger inte med i action-världen, utan känner mig som en kvarleva från hippietiden!
Fred på jorden, harmoni och odla din egen get...typ :p

Jag har uppfostrat båda mina barn på samma sätt som du verkar ha gjort, de vet att man ska vara snäll mot andra och det där med snigeln skulle lika gärna kunna ha vart min son. (Han blir 5 i år)

Jag skulle aldrig låta honom leka med så, rent ut sagt, jävliga barn som K och P. Nog för att barn kan gnabbas och fajtas, men att så utstuderat såra och försöka skada en annan människa?? Nej fy, det finns bra mycket bättre barn därute som din son kan leka med!

Jag fasar för att hamna i din situation, och hoppas verkligen det löser sig för din grabb. Han verkar vara en jättetrevlig liten kille och jag håller tummarna för att han lyckas hitta mycket bättre, trevligare och roligare kompisar att leka med!
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Mina tankar brukar också gå i de banorna.

Vi får ett litet barn som vi önskar allt gott. Vi lägger den grund som barnet sedan bygger vidare på och som förhoppningsvis får barnet att växa upp till en trevlig individ...
Men grunden läggs efter våra egna ideal, och den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta mitt sätt att tänka och vara.

Min son är för mjuk, för snäll och för "vek" för att passa in.

Det tär på samvetet, för jag ville ju att han skulle bli just så.
Jag visade honom det "rätta" sättet (=mitt sätt), jag har låtit honom bli den han är, och han är inte som "de andra".

Min son bli kallad tönt för att han läser Bamse och inte Spindelmannen, han blir kallad mes för att han inte vill spela "döda-spel" på datorn, han blir fullständigt utskrattad när han tar en snigel från gatan och lägger i gräset i stället för att trampa ihjäl den..... osv osv i all oändlighet!

Det är jag som har lärt honom allt det där! Det är jag som jag talat om för honom att det är det rätta sättet, och så kommer kompisarna och säger att allt han gör är fel.

Jag antar att jag är efter min tid, jag hänger inte med i action-världen, utan känner mig som en kvarleva från hippietiden!
Fred på jorden, harmoni och odla din egen get...typ :p

Det är inte ditt sätt det är fel på. Men som jag själv fått påpekat, vi kan bara uppfostra dem en viss bit. Förr eller senare kommer vänskapskretsen att börja påverka barnen i väldigt stor utsträckning. En viktigt bit blir därför just att lära barnen välja sina vänner, vänner som accepterar att de andra vännerna är som de är.

Naturligtvis finns det fler "mjuka" pojkar. Du behöver bara hitta dem.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Härligt att ni kommit så långt iaf...önskar verkligen att det ordnar sig på bästa sätt för sonen...och nej du är inte efter din tid isf är vi nog många som är det...min sexåring älskar Bamse, han hade gladeligen plockat upp snigeln o stolt visat vad han hittat....o inte fasen blir han retad av sina riktiga kompisar för det.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Man ska väl inte skriva "jävla barn", när det är föräldrarna som inte uppfostrar barnen bättre. Det är ju hos dem problemet ligger.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Man ska väl inte skriva "jävla barn", när det är föräldrarna som inte uppfostrar barnen bättre. Det är ju hos dem problemet ligger.

"Jävlig" tolkar jag som elak och det tycker jag verkligen man kan säga om dessa barn, oavsett vems felet är att de är som de är.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Till er:
Det känns så skönt att höra att flera av er har barn som är som min kille!
Att höra att man inte är alldeles fel ute som försöker forma en snäll, trevlig och "god" liten människa.

Ni säger så vettiga saker, och det stärker mig.

Om ni bara visste hur många gånger den senaste tiden jag tänkt "j-a skitungar", trots att jag vet att det inte är deras fel att de är som de är....men jag hinner tänka den onda tanken i alla fall.

Idag har det i alla fall varit en skön dag.
J avvisade killarna på förmiddagen, talade lugnt om att han inte skulle leka med dem på några dagar, och jag blev så stolt.

Ska tillägga att jag låter honom läsa det ni skriver här (efter att jag läst inläggen förstås, och det där med "jävliga ungar" har han inte fått läsa).

Det är kanske fel av mig att låta honom läsa, men det handlar ju trots allt om honom, så jag tycker att han har rätt till det så länge han vill själv.
Era tankar om det?
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag tror att det är bara bra att din son får läsa det som skrivs, då ser han att vi är flera som tycker att "kompisarna" inte är några snälla vänner. Riktiga vänner gör inte så mot varandra. Till min dotter säjer jag alltid "man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad".
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag tror att det är bara bra att din son får läsa det som skrivs, då ser han att vi är flera som tycker att "kompisarna" inte är några snälla vänner. Riktiga vänner gör inte så mot varandra. Till min dotter säjer jag alltid "man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad".

Instämmer.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Som de andra sagt- så länge det är valda delar som talar om för sonen att "kompisarnas" beteende inte är ok på nåt sätt så tycker jag det är en bra ide, för stärka honom.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Att knuffa in ngn där ngn tror att det finns huggormar eller låsa in där det finns getingbo är så utstuderat att det inte är klokt. Inga oskyldiga pojkstreck utan direkt vidriga grejer.

Det var K:s pappa som skrattande berättade för mig om episoden med getingboet! Han såg inget fel i det, utan tyckte det var ganska underhållande!

:eek::eek::eek:
Barnen, som kanske inte förstår bättre, har passerat gränsen för vad som är en "bra kompis" för länge sedan, och med råge.
Men vad värre är, är att FÖRÄLDRARNA gjort precis samma sak!
De som ska vara förebilder, de som ska hjälpa sina barn att hamna rätt här i världen, att hjälpa dem inse skillnad mellan rätt och fel, att lära dem att felaktiga handlingar ger konsekvenser, medan goda och bra handlingar ger belöning och positivitet.
Naturligtvis på en nivå som är anpassat efter barnet.

Se er om efter annat umgänge säger jag!
Kanske kan han börja med någon hobby? Någon sport eller något så att han träffar jämnåriga med gemensamma intressen?

Önskar er lycka till, och att din lilla kille hittar vänner som förtjänar hans förtroende och vänskap! De här två gör det uppenbarligen inte.


Även jag.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Men nej, jag skulle aldrig säga att de andra pojkarna är elaka!

Nu är jag kanske inte rätt person att lägga mig i, jag har ju bara en bebis... Men vanligtvis jobbar jag med barn i låg- och mellanstadieålder och där har vi pratat mycket om att vara elak och att göra elaka saker. Att ett snällt barn, som inte förstår bättre, kan göra elaka saker.
Eller "osnälla" saker, som vi säger i Norrland :)
Om inte annat kan det vara bra att ha i bakhuvudet ifall din son själv skulle säga att något av de andra barnet är elakt, att "K är en snäll person men den där saken han gjorde, det var elakt/inte snällt".
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag hade styrt upp leken hårt och aldrig att jag hade släppt iväg en 6-åring hem till en familj som inte gör samma sak.
De är för små för att själva förstå vad som är snällt och roligt för alla.
De måste lära dig det.

Barn vill bara ha kul - och de andra barnen har ju kul.
Empati är något som måste tränas och läras.

Så det hade blivit kontrollerad lek hemma hos mig.
Om det inte passat så hade det inte blivit någon lek alls.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Empati är något som måste tränas och läras.

.

Precis så är det... och jag häpnar över föräldrarnas inställning till sina barns handlingar.

Jag hade inte varit i närheten av så snäll som du varit, varken mot ungar eller föräldrar om någon hade behandlat mitt barn på detta sätt, vad ska det bli av dessa barn och att mamman undervisar andra barn är skrämmande.

Vad gäller din son har du ju uppenbarligen lyckats med något de andra föräldrarna inte lyckats med och det är att fostra sitt barn till att vara en empatisk liten person och det bådar gott för framtiden, MEN det är inte detsamma som att vara en mes, du måste nog boosta din son med självkänsla och hjälpa din son att lära säg säga ifrån och som hans förälder MÅSTE du försvara honom när han är oförmögen att försvara sig själv..

Snigelhistorien tycker jag själv var lite söt då jag minns min första skolkning när jag var 7-8 år som berodde på att pojkarna i skolan roade sig med att kasta snigar på ett berg, när jag blev ledsen och arg utan effekt och tillslut hämtade läraren som inte ville ingripa fick jag höra att "det gör väl inget".

Då stack jag till skogs och lärarna fick ringa mina föräldrar och jag hittades efter gemensam insats ett par timmar senare.

Min mamma var dock inte ett dugg arg på mig, men skällde ut läraren ordentligt för sitt agerande.

Där och då lärde jag mig att det är rätt att vara empatisk, OCH det är rätt att ingripa och säga ifrån, det har följt mig hela livet.

Min lillebror som har uppfostrats i samma anda är till det yttre en megatatuerad hårding som tävlar på elitnivå i en actionsport och syns och hörs, MEN är mjuk och empatisk som få, räddar skadade smådjur och hjälper gamla tanter över gatan så mjuk/empatisk, så njuk och mesig är 2 helt olika saker.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Skönt att höra att ni tycker jag gör rätt...
Jag brukar få ganska hård "kritik" för att jag låter min pojke delta aktivt i problemlösning och val i livet.
För mig är det en självklarhet att han får delta, särskilt när problem och val rör honom personligen.

Jag hade gärna sett att han hade någon hobby där han kan träffa andra barn, men här i vår lilla byhåla finns bara fotboll, och det är han inte alls intresserad av. De andra pojkarna tvingar honom ibland att vara med och spela, och då får han alltid mardrömmar på natten.

Mycket av hans tillvaro är mitt fel. Jag har inget körkort, och kan alltså inte köra honom till aktiviteter i grannorten. Bussförbindelserna är dessutom ganska dåliga.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag tycker att alla har "rätt" att "lägga sig i..."

Alla med stora eller små barn, alla utan barn... Mobbing angår alla i samhället, och allas åsikter och synpunkter är viktiga för mig.
 
Sv: Taskiga "kompisar".. Hur mycket ska man lägga sig i?

Vilket jättegulligt minne!:love:

Och din bror är ett levande bevis på att man inte ska döma hunden efter håren, något jag predikade för min son redan när han var 3 år och som vi fortfarande pratar en del om.
(Min bror brukar se ut som en riktig luffare, eller grottman, men han är världens snällaste, och J fullkomligt dyrkar honom).

Idag skar det sig rejält mellan mig och K:s pappa, fast av en helt annan orsak, så nu är det nog slut på leken på den fronten för ett tag framöver..
 

Liknande trådar

Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
3 345
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 086
Senast: monster1
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
1 182
Senast: Praefatio
·
Övr. Hund Hej, Jag och min sambo skaffade hund i mars, en springer spaniel hane. Vi har sen innan pratat om att vi gärna skulle ha två hundar. Vi...
2
Svar
25
· Visningar
1 787

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp