Jag tror faktiskt inte att vi egentligen tycker riktigt så annorlunda. För jag tycker också att liv bör vara okränkbart, men i verkligheten står vi ju inför val ofta där något hemskt händer hur vi än gör. Ett exempel från min egen vardag: Jag är i stort sett vegan, MEN jag använder t.ex. äkta päls, ull, och skinn, och ibland bivax och honung. Jag tillåter också jakt på min mark. Jag tycker att ett liv är okränkbart (människa eller djur). Hur går det ihop? När det gäller äkta päls, ull, och skinn så använder jag det när plastfria alternativ inte finns, eftersom jag anser att plasten som del av miljöhot (klimat, mikroplaster, diverse mjukningsmedel mm som förstör hela ekosystem, hela planeten) är värre än att ett djur dödas/hålls för att ge mig t.ex. vantar som sedan kan användas utan att de ger större negativ påverkan. Jag räddar andra liv, och helheten, genom att döda ett djur. Bivax och honung har jag liknande tankar bakom, undviker på så sätt paraffinljus och onödig metall. Jakten är för att jag anser att de som äter kött i min närhet gör bättre i att äta mer vilt och mindre "koncentrationslägerskött" som jag kallar det. Mindre lidande - men jag väljer att mer eller mindre aktivt döda djur (som jag anser har samma värde som individer som människor har).
@Asko är inne på samma med fascister. Om en människa dödar flera, skall vi då inte stoppa den, även om det innebär att döda den om det är det enda sättet att stoppa den?
För mig är musik livsnödvändig. Musik hjälper folk med psykisk ohälsa, peppar människor till handling, bromsar alzheimer, skapar social sammanhållning - tusentals funktioner för ett gott och välmående samhälle. Och i ett gott och välmående samhälle dör färre människor, och viktigast av allt, färre lider.
Att säga att individens liv alltid måste gå först blir en paradox, eftersom en individ ALLTID dödar andra, passivt eller aktivt. Jag kanske inte äter kött, men visst dödar min existens runt om mig hela tiden. Enda sättet att som du säger aldrig döda någon, blir ju att begå självmord. Och i mina ögon skapar den villfarelsen att det på något sätt går att leva hela sitt liv utan att en enda gång välja att skada/döda endast en blindhet för människans kapacitet för ondska, både passiv och aktiv. Bättre då att se verklighetens gråzoner i vitögat, och inse att individen inte är allt. Livet på vår planet är en helhet, vi är i floden, i skogen, i mossen, i havet lika mycket som vi är människor i våra egna kroppar. Med
den insikten tror jag att vi kan hitta en balans i lidande/död och skönhet/liv. Inte i villfarelser om att individen är en isolerad varelse som aldrig skall skadas.
Samtidigt förstår jag ju rädslan som kittlar i bakhuvudet: "men, var går gränsen då? är det inte precis 'the greater good' som öppnar upp för ondska?" Nej, för ett sant helhetsperspektiv kräver empati. Ett helhetsperspektiv i bemärkelsen 'vi människor är alla pyttesmå och oviktiga och
just därför är vi så ofantligt värdefulla': Vi lever bara ett jättekort liv i en helhet och om vi inte lever det livet med största möjliga empati bortom vårt eget livs gränser så gör vi skada på oss själva, framtiden, allt annat levande. Det
går inte att leva utan död. Det bara går inte. Men när vi inser det kan vi bli tacksamma på ett helt annat sätt för alla som lidit för oss. Jag är tacksam in i själen för de som kommit innan mig, tacksam för träden jag får hugga ner, tacksam för allt lidande som andra utstår för min skull - och därmed får jag en sån enorm vilja att ge tillbaka att jag ibland nästan går sönder i min vilja att älska hela världen och allt som lever i den. Men jag kan inte älska utan att leva, och jag kan inte leva utan att döda. Hela vår existens måste präglas av den paradoxen. Och den paradoxen är också anledningen till att jag vet innerst inne i mitt hjärta att jag är beredd att dö för andra. Om frågan var "begå självmord eller ta bort musiken för all framtid" ja då är valet klart. Tack och hej för mig, och mitt liv har fått mening i att jag gjort något som hela mänsklighetens framtid kan njuta av. Som det är nu hankar jag mig fram och försöker så gott jag kan göra upp för det lidande jag skapar. Ibland genom att döda för att rädda andra, ibland genom att rädda liv som i sin tur dödar andra för att leva. That's life: oskiljbart från döden.