Tankar

Jag är den jag är och jag är som jag är och jag varken kan eller vill vara på något annat sätt.

Ändå är det omöjligt att inte känna ett visst mått av dåligt samvete över det. Kanske för att möjligheten finns att andras liv skulle vara lite, lite bättre om jag bara var lite, lite annorlunda.

Det är på inget vis synd om mig. Jag vill bara en stund låtsas dela mina tankar med en motpart och lär ta bort det här inlägget väldigt snart. Det går inte att prata med någon på riktigt för det skulle bara bli fånigt eller kännas genant, om inte direkt så nästa gång ämnena kom på tal. Den konflikten är lite bökig. Jag vill samtala då det är ett av mina viktigaste sätt för att hantera världen. Pratar jag (om utvalda ämnen) så ångrar jag mig och tycker det blir genant senare.

Jag läser ganska ofta på det här forumet och har i alla fall de senaste månaderna fått känslan av att man måste vara väldigt perfekt för att vara en tillräckligt bra människa. Det är antagligen en missuppfattning av mig, men det gör att jag inte fixar att skriva så mycket i olika trådar. Jag är rädd att bli dömd och bedömd. Det gör nog inget. Jag borde ändå avvänjas från den här telefonen.

Apropå att kunna vara lite, lite annorlunda så är det lite känslomässigt utmanande att omgivningen uppfattar en annorlunda än hur man faktiskt är.

Av något oklar anledning tenderar rätt många som jag träffar att gilla mig (vilket är något jag är tacksam över!). Men jag tror att själva gillandet får folk att tro att jag är bättre än jag egentligen är. Och annorlunda än jag är. Det känns som om jag liksom ofrivilligt lurar folk.

Jag önskar att jag var så snäll och bra och duktig som en del tror att jag är, men jag lyckas aldrig.

Kanske är jag bara fel sorts människa. Och då är det lika bra att sluta fundera över mig själv. Jag känner personer som är fantastiska att lyssna på, och jag gillar när de delar sina liv med mig. Jag önskar att en av dem kunde göra det mer fritt med alla, men en del är så rädda. Kanske på grund av gamla minnen, men det vet jag egentligen inget om.

 

[Daff]

Jag är den jag är och jag är som jag är och jag varken kan eller vill vara på något annat sätt.

Ändå är det omöjligt att inte känna ett visst mått av dåligt samvete över det. Kanske för att möjligheten finns att andras liv skulle vara lite, lite bättre om jag bara var lite, lite annorlunda.

Det är på inget vis synd om mig. Jag vill bara en stund låtsas dela mina tankar med en motpart och lär ta bort det här inlägget väldigt snart. Det går inte att prata med någon på riktigt för det skulle bara bli fånigt eller kännas genant, om inte direkt så nästa gång ämnena kom på tal. Den konflikten är lite bökig. Jag vill samtala då det är ett av mina viktigaste sätt för att hantera världen. Pratar jag (om utvalda ämnen) så ångrar jag mig och tycker det blir genant senare.

Jag läser ganska ofta på det här forumet och har i alla fall de senaste månaderna fått känslan av att man måste vara väldigt perfekt för att vara en tillräckligt bra människa. Det är antagligen en missuppfattning av mig, men det gör att jag inte fixar att skriva så mycket i olika trådar. Jag är rädd att bli dömd och bedömd. Det gör nog inget. Jag borde ändå avvänjas från den här telefonen.

Apropå att kunna vara lite, lite annorlunda så är det lite känslomässigt utmanande att omgivningen uppfattar en annorlunda än hur man faktiskt är.

Av något oklar anledning tenderar rätt många som jag träffar att gilla mig (vilket är något jag är tacksam över!). Men jag tror att själva gillandet får folk att tro att jag är bättre än jag egentligen är. Och annorlunda än jag är. Det känns som om jag liksom ofrivilligt lurar folk.

Jag önskar att jag var så snäll och bra och duktig som en del tror att jag är, men jag lyckas aldrig.

Kanske är jag bara fel sorts människa. Och då är det lika bra att sluta fundera över mig själv. Jag känner personer som är fantastiska att lyssna på, och jag gillar när de delar sina liv med mig. Jag önskar att en av dem kunde göra det mer fritt med alla, men en del är så rädda. Kanske på grund av gamla minnen, men det vet jag egentligen inget om.

Det låter lite som att du inte riktigt tror att du duger för världen runt omkring dig och att du upplever att andra människor är ”bättre” eller mer anpassade till den här världen än vad du är. Stämmer det?

Jag tror att forum och sociala medier gör det lätt att påpeka när någon gör något som bryter mot normer vilket gör att vi får en uppfattning om att ramen för vad som är rätt är snävare än vad den egentligen är. Men aktar sig för att skriva saker som visar att man är utanför den ramen eftersom man inte vill bli utsatt för andras pekpinnar eller försök att skamma en in i ramen. Det gör i förlängningen att den allmänna bilden av hur andra människor är blir väldigt snäv eftersom vi bara får se de delar som passar in i ramen.

Jag kan känna mig för kantig och socialt osmidig och önskar att jag bara kunde bete som som alla andra men det känns helt omöjligt att ändra på. Iofs blev det lite bättre när jag började äta antidepressiva för mina tvångstankar men jag passar fortfarande inte in i det där runda hålet som jag upplever att ”alla” andra gör.

 

[athena_arabians]

Kolla upp "Imposter syndrome" även om det finns problem med det konceptet men det finns sanningar i det också.

Jag känner det inte socialt men i allra högsta grad i min yrkesroll.

Sedan är de som upplevs som "perfekta" på ytan sällan det och känner inte det själva. Vi har alla våra kanter och egenheter.

Att det blir en viss likriktning på ett forum är inte så konstigt, människor som samlas pga ett visst intresse gör att det automatiskt blir lite snävare, utan att det egentligen behöver vara fel så länge en är medveten om det.

Jag upplever enormt ofta att jag inte passar in fullt ut även om jag klarar mig socialt i både slott och koja sas. Det har varit lite av en sorg men jag har accepterat det, det är som det är.

 

[Takire]

Det låter lite som att du inte riktigt tror att du duger för världen runt omkring dig och att du upplever att andra människor är ”bättre” eller mer anpassade till den här världen än vad du är. Stämmer det?

Jag vet inte riktigt. Ibland känns det i och för sig som om jag kommer från en annan planet, men så är det kanske för alla människor. Duger gör jag nog... Ibland kan jag tänka att andra är anpassade bättre men jag inser ändå att så speciell är jag liksom inte.

Kanske det stämmer delvis.

Men aktar sig för att skriva saker som visar att man är utanför den ramen eftersom man inte vill bli utsatt för andras pekpinnar eller försök att skamma en in i ramen. Det gör i förlängningen att den allmänna bilden av hur andra människor är blir väldigt snäv eftersom vi bara får se de delar som passar in i ramen.

Och det är väl egentligen inget vidare förstås. Men ibland (i vissa lägen bör nog tilläggas!) är i alla fall inte jag beredd att riskera att bli ifrågasatt eller kritiserad. Då menar jag inte att det är fel att ifrågasätta eller ge kritik. Mer att jag inte är beredd på att vara fel fel fel.

jag passar fortfarande inte in i det där runda hålet som jag upplever att ”alla” andra gör.

Och här är kanske jag mycket väl en av dina "alla". Har du "alltid" känt så?

 

[nightcrawler]

Jag känner i princip aldrig att jag duger. Jag passar aldrig in. Mina känslor och tankar är fel. Det jag gör och säger är fel. Och den här känslan av att folk som faktiskt gillar mej inte vet vem jag är, dom är lurade. Alternativt så låtsas dom.

Jag har börjat acceptera mer och mer att det är så det är. Jag är dum i huvet (även om jag innerst inne vet att jag inte är det), men jag är helt säker på att andra tycker det. Jag spelar med för att inte verka ännu konstigare. Att jag fick mina diagnoser har gjort det lättare för mej att acceptera att jag är annorlunda.

 

[Takire]

Kolla upp "Imposter syndrome" även om det finns problem med det konceptet men det finns sanningar i det också.

Intressant. Kan relatera till delar av hur det beskrivs. 70 % som upplever det någon gång är väldigt många. Kanske mina egna vänner och/eller kollegor har haft samma känsla då.

Just vad gäller kompetens är det även för mig mest i arbetslivet det känns som att min faktiska kompetens understiger vilken kompetens andra tror att jag har.

Jag upplever enormt ofta att jag inte passar in fullt ut även om jag klarar mig socialt i både slott och koja sas. Det har varit lite av en sorg men jag har accepterat det, det är som det är.

Vet du om andra märker av att du upplever det så?

 

[Takire]

Jag känner i princip aldrig att jag duger. Jag passar aldrig in. Mina känslor och tankar är fel. Det jag gör och säger är fel. Och den här känslan av att folk som faktiskt gillar mej inte vet vem jag är, dom är lurade. Alternativt så låtsas dom.

Jag känner det nog ändå som att jag duger okej rätt ofta, men känner igen mig i dina sista två meningar. Får dock intrycket av att för dig är den upplevelsen betydligt starkare. Vilket låter oerhört jobbigt!

Jag har börjat acceptera mer och mer att det är så det är. Jag är dum i huvet (även om jag innerst inne vet att jag inte är det), men jag är helt säker på att andra tycker det. Jag spelar med för att inte verka ännu konstigare.

Det här låter både svårt och jobbigt!

 

[nightcrawler]

Jag känner det nog ändå som att jag duger okej rätt ofta, men känner igen mig i dina sista två meningar. Får dock intrycket av att för dig är den upplevelsen betydligt starkare. Vilket låter oerhört jobbigt!



Det här låter både svårt och jobbigt!

Ja jag känner att jag aldrig kan lita på att folk är ärliga med vad dom tycker. Eller att dom vet inte att dom har fel.
Just det här att jag är dum i huvet sitter inpräntat sen skolan. Jag var mobbad (fast det vägrade jag att se det som då) och fick hela tiden höra hur ful och dum i huvet jag var. Jag tog inte åt mej då men jag hör det fortfarande i bakhuvudet.

Det är ganska jobbigt när jag har ångest och är deppig och framförallt när jag misslyckas med nått. Det har gett mej prestationsångest. Men annars försöker jag tränga undan det.

 

[athena_arabians]

Vet du om andra märker av att du upplever det så?

Det är jag rätt säker på att ytterst få gör. Jag är bra på det sociala spelet helt enkelt... utan ansträngning.

 

[Takire]

Det är jag rätt säker på att ytterst få gör. Jag är bra på det sociala spelet helt enkelt... utan ansträngning.

Jag funderade på om det är många som lever i den känslan utan att någon fattar det. Så att man är flera som känner samma sak men bara inte har en aning om det .

 

[nightcrawler]

Jag funderade på om det är många som lever i den känslan utan att någon fattar det. Så att man är flera som känner samma sak men bara inte har en aning om det .

Det är säkert så. Möjligen om det är nån som känner en riktigt väl så kan dom nog märka nått. Men man lär sig att bli en bra skådis om inte annat.