- Svar: 16
- Visningar: 2 611
Nu har jag, borträknat lite semester, jobbat i åtta veckor på mitt nya jobb. Och jag kan bara inte få mig att känna att jag trivs. 
Jag försöker verkligen. En handfull dagar under de här 8 veckorna har känts bättre. Jag tänker hela tiden att jag ska leta efter de små korn som jag skulle kunna “stå ut” med, och intensivt fokusera på dem. Försöka att inte tänka på att jag inte trivs. Men samtidigt är jag lite rädd för att jag på det sättet bara just skulle få mig att resignera och fastna i något jag egentligen inte gillar… För det är så mycket som jag inte trivs med och är missnöjd med. Det känns inte alls som rätt plats för mig. Jag vill bara bort därifrån mest hela tiden.
Jag har i och för sig alltid tyckt att det har varit jobbigt att börja på ett nytt jobb. Jag har märkt att det ofta tar ca 2 månader för mig att börja trivas och känna mig bekväm på en ny arbetsplats. Det är lite som att bli nerstoppad i en kartong, och i början känner man sig bara panikartat instängd och att det är obekvämt och lådan skaver och kroppen gör ont. Men vartefter tiden går så formar sig kroppen efter lådan och man vänjer sig vid att vara instängd, och den panikartade känslan av att man vill ut från lådan lägger sig.
Men bara för att man vant sig vid att ligga i lådan behöver det ju inte innebära att det är det bästa tänkbara alternativet för ens liv att bli liggandes i en kartong….
Borde jag inte efter åtta veckor ha fått åtminstone NÅN positiv känsla för jobbet, om det nu skulle kunna ha nån potential att bli bra?...
Det som kanske är mest motivationsmördande är att jag fortfarande inte vet vad jag kommer att få för arbetsuppgifter. Två dagar innan semestern fick jag bekräftat att jag i alla fall inte kommer att få jobba med det som stod i annonsen som jag sökte jobbet för. Utan bara lite vag information om att jag kanske kunde få hjälpa den och den avdelningen senare i höst… Efter semestern har jag fått lite olika bud om vad jag kommer att få jobba med, fått en och annan mindre uppgift tilldelad mig, och jag har flyttats organisatoriskt så jag har en annan chef. Men inget har hänt som har fått mig att känna att jag behövs, att jag är meningsfull. Jag sitter alltså återigen på ett jobb där jag inte har något att göra.
Är det inte lite märkligt att det ska vara så förbannat svårt att hitta ett jobb där man kan få nåt att göra?!? Nu har jag inte haft några ordentliga arbetsuppgifter sedan nyår, och trots att jag försöker hålla det ifrån mig så kan jag inte riktigt låta bli att känna att jag börjar tappa självförtroendet och tvivla på om jag egentligen kan nånting överhuvudtaget… En vecka tog jag med mig en bunt tidningar till jobbet och läste igenom, bara för att få timmarna att gå. Funderar på om jag inte borde vara tacksam för att i dagens stressade samhälle få betalt för att göra ingenting? Men jag har svårt att trivas med det faktiskt.
Sen är det andra saker också. Som den generella stämningen på arbetsplatsen, som jag inte alls trivs med. Jag märker att jag blir en person jag inte vill vara när jag är på jobbet. Jag blir sluten, tystlåten, nonchalant, undvikande, lite vass och på min vakt. Inte alls glad, varm, social, engagerad och serviceminded, som jag var på mitt förrförra jobb.
Och jag vill inte fastna i en person jag inte vill vara.
Jag upplever stämningen som ganska nonchalant. Lite att ingen bryr sig om nån. Jag har med förvåning upplevt att få dörr igenslängd i ansiktet på mig av kollega. Hur jag i min introduktion blev lovad en visning av en särskild byggnad på jobbet, men det sköts på framtiden då det var lite strul just den veckan, och sedan upptäcker jag av en slump (med 5 minuters varsel) att de arrangerat med en ny visning av byggnaden för de andra nya men utan att säga något till mig. Jag fick följa med på den nya visningen lite “på nåder”. På en fikarast gick jag och satte mig i fikarummet, där det satt en annan person. Hade precis börjat dricka min kopp te när den andra personen suckar och säger “nähä, eftersom det inte kommer någon till fikat så går jag” och reser sig och går. Jag får några lösa arbetsuppgifter kastade till mig, och när jag frågar hur jag ska göra med dem får jag axelryckningar till svar, men när jag sedan löser uppgifterna efter eget huvud så får jag höra att jag gjort fel. Jaha, men då FANNS det ju ett “rätt sätt” ändå?! Jag pratar inte särskilt mycket längre eftersom folk ändå inte lyssnar eller bryr sig. Men - det är inte bara jag som blir behandlad såhär. Såhär beter sig alla mot alla. Det är liksom den generella jargongen.
Visst - jag kan anpassa mig och vara tuff, vässa armbågarna och bita ifrån. Känner ingen oro för att bli överkörd, för mig kör man inte över i första taget… Men frågan är om jag VILL vara sån?
Möteskulturen är respektlös. Vi nya blev kallade till möte, stod och var förvirrade ett tag, och fick sedan höra att mötet blivit ändrat - utan att vi hade informerats. En annan gång skulle jag hjälpa en kollega med en arbetsuppgift och chefen hade kallat till ett möte där vi skulle redovisa resultatet. Vi hade fått en deadline och ombetts att jobba på, så att uppgiften blev klar till mötet. Väl på mötet dyker inte chefen upp, och vi får höra att chefen hade velat gå hem tidigare och börja sin semester istället, och att deadlinen skjutits upp till efter sommaren. Så mycket var vårt arbete värt… Jag har märkt att flera av de andra medarbetarna som varit där längre än jag är generellt missnöjda och kritiska. Det verkar vara en oerhört svårjobbad organisation, så de nya är mest frustrerade och de som jobbat lite längre verkar mest uppgivna och skiter i allt. (Ibland känner jag mig tacksam över att jag inte har särskilt många arbetsuppgifter, med tanke på hur svårjobbat det verkar vara...)
Jag känner mig obekväm till mods mest hela tiden och vill inte vara på jobbet alls. Jag vill så oerhört gärna ha något meningsfullt att göra, men jag vill absolut inte att de ska försöka hitta på meningslösa uppgifter åt mig bara för att sysselsätta mig, så det är en lite svår balansgång med att prata om situationen med nån chef... Cheferna verkar mest tycka att jag ska sitta och vänta på att det dyker upp några uppgifter åt mig “senare i höst”. Om ca två veckor har jag varit anställd i tre månader, och då har halva tiden av min provanställning gått utan att jag har haft möjlighet att prova på nånting alls! Eller - är detta kanske ett smakprov på exakt hur det kommer att vara där även i fortsättningen?...
Jag VILL verkligen att det ska vara bra. Jag KAN bara inte börja leta efter nytt jobb IGEN… Hur skulle jag förklara det? Det känns inte bra. Men det känns verkligen inge bra att vara kvar heller. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra, och det är skitjobbigt.
Jag försöker verkligen. En handfull dagar under de här 8 veckorna har känts bättre. Jag tänker hela tiden att jag ska leta efter de små korn som jag skulle kunna “stå ut” med, och intensivt fokusera på dem. Försöka att inte tänka på att jag inte trivs. Men samtidigt är jag lite rädd för att jag på det sättet bara just skulle få mig att resignera och fastna i något jag egentligen inte gillar… För det är så mycket som jag inte trivs med och är missnöjd med. Det känns inte alls som rätt plats för mig. Jag vill bara bort därifrån mest hela tiden.
Jag har i och för sig alltid tyckt att det har varit jobbigt att börja på ett nytt jobb. Jag har märkt att det ofta tar ca 2 månader för mig att börja trivas och känna mig bekväm på en ny arbetsplats. Det är lite som att bli nerstoppad i en kartong, och i början känner man sig bara panikartat instängd och att det är obekvämt och lådan skaver och kroppen gör ont. Men vartefter tiden går så formar sig kroppen efter lådan och man vänjer sig vid att vara instängd, och den panikartade känslan av att man vill ut från lådan lägger sig.
Men bara för att man vant sig vid att ligga i lådan behöver det ju inte innebära att det är det bästa tänkbara alternativet för ens liv att bli liggandes i en kartong….
Borde jag inte efter åtta veckor ha fått åtminstone NÅN positiv känsla för jobbet, om det nu skulle kunna ha nån potential att bli bra?...
Det som kanske är mest motivationsmördande är att jag fortfarande inte vet vad jag kommer att få för arbetsuppgifter. Två dagar innan semestern fick jag bekräftat att jag i alla fall inte kommer att få jobba med det som stod i annonsen som jag sökte jobbet för. Utan bara lite vag information om att jag kanske kunde få hjälpa den och den avdelningen senare i höst… Efter semestern har jag fått lite olika bud om vad jag kommer att få jobba med, fått en och annan mindre uppgift tilldelad mig, och jag har flyttats organisatoriskt så jag har en annan chef. Men inget har hänt som har fått mig att känna att jag behövs, att jag är meningsfull. Jag sitter alltså återigen på ett jobb där jag inte har något att göra.
Är det inte lite märkligt att det ska vara så förbannat svårt att hitta ett jobb där man kan få nåt att göra?!? Nu har jag inte haft några ordentliga arbetsuppgifter sedan nyår, och trots att jag försöker hålla det ifrån mig så kan jag inte riktigt låta bli att känna att jag börjar tappa självförtroendet och tvivla på om jag egentligen kan nånting överhuvudtaget… En vecka tog jag med mig en bunt tidningar till jobbet och läste igenom, bara för att få timmarna att gå. Funderar på om jag inte borde vara tacksam för att i dagens stressade samhälle få betalt för att göra ingenting? Men jag har svårt att trivas med det faktiskt.
Sen är det andra saker också. Som den generella stämningen på arbetsplatsen, som jag inte alls trivs med. Jag märker att jag blir en person jag inte vill vara när jag är på jobbet. Jag blir sluten, tystlåten, nonchalant, undvikande, lite vass och på min vakt. Inte alls glad, varm, social, engagerad och serviceminded, som jag var på mitt förrförra jobb.
Och jag vill inte fastna i en person jag inte vill vara.
Jag upplever stämningen som ganska nonchalant. Lite att ingen bryr sig om nån. Jag har med förvåning upplevt att få dörr igenslängd i ansiktet på mig av kollega. Hur jag i min introduktion blev lovad en visning av en särskild byggnad på jobbet, men det sköts på framtiden då det var lite strul just den veckan, och sedan upptäcker jag av en slump (med 5 minuters varsel) att de arrangerat med en ny visning av byggnaden för de andra nya men utan att säga något till mig. Jag fick följa med på den nya visningen lite “på nåder”. På en fikarast gick jag och satte mig i fikarummet, där det satt en annan person. Hade precis börjat dricka min kopp te när den andra personen suckar och säger “nähä, eftersom det inte kommer någon till fikat så går jag” och reser sig och går. Jag får några lösa arbetsuppgifter kastade till mig, och när jag frågar hur jag ska göra med dem får jag axelryckningar till svar, men när jag sedan löser uppgifterna efter eget huvud så får jag höra att jag gjort fel. Jaha, men då FANNS det ju ett “rätt sätt” ändå?! Jag pratar inte särskilt mycket längre eftersom folk ändå inte lyssnar eller bryr sig. Men - det är inte bara jag som blir behandlad såhär. Såhär beter sig alla mot alla. Det är liksom den generella jargongen.
Visst - jag kan anpassa mig och vara tuff, vässa armbågarna och bita ifrån. Känner ingen oro för att bli överkörd, för mig kör man inte över i första taget…
Men frågan är om jag VILL vara sån?Möteskulturen är respektlös. Vi nya blev kallade till möte, stod och var förvirrade ett tag, och fick sedan höra att mötet blivit ändrat - utan att vi hade informerats. En annan gång skulle jag hjälpa en kollega med en arbetsuppgift och chefen hade kallat till ett möte där vi skulle redovisa resultatet. Vi hade fått en deadline och ombetts att jobba på, så att uppgiften blev klar till mötet. Väl på mötet dyker inte chefen upp, och vi får höra att chefen hade velat gå hem tidigare och börja sin semester istället, och att deadlinen skjutits upp till efter sommaren. Så mycket var vårt arbete värt… Jag har märkt att flera av de andra medarbetarna som varit där längre än jag är generellt missnöjda och kritiska. Det verkar vara en oerhört svårjobbad organisation, så de nya är mest frustrerade och de som jobbat lite längre verkar mest uppgivna och skiter i allt. (Ibland känner jag mig tacksam över att jag inte har särskilt många arbetsuppgifter, med tanke på hur svårjobbat det verkar vara...)
Jag känner mig obekväm till mods mest hela tiden och vill inte vara på jobbet alls. Jag vill så oerhört gärna ha något meningsfullt att göra, men jag vill absolut inte att de ska försöka hitta på meningslösa uppgifter åt mig bara för att sysselsätta mig, så det är en lite svår balansgång med att prata om situationen med nån chef... Cheferna verkar mest tycka att jag ska sitta och vänta på att det dyker upp några uppgifter åt mig “senare i höst”. Om ca två veckor har jag varit anställd i tre månader, och då har halva tiden av min provanställning gått utan att jag har haft möjlighet att prova på nånting alls! Eller - är detta kanske ett smakprov på exakt hur det kommer att vara där även i fortsättningen?...
Jag VILL verkligen att det ska vara bra. Jag KAN bara inte börja leta efter nytt jobb IGEN… Hur skulle jag förklara det? Det känns inte bra. Men det känns verkligen inge bra att vara kvar heller. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra, och det är skitjobbigt.
