Talang och/eller hårt arbete och motivation?

[escodobe]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

 

[Snurrfian]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

Mitt svar är att man ger upp när det tar mer än det ger, dvs när det inte är tillräckligt kul, det inte längre känns värt pengarna och det tar mer energi än vad det ger. Om det inte känns kul och givande, är det värt det?
Jag var där med ridningen och la ner hästar helt för det var liksom inte ens kul att skogsmulla när jag visste vad jag hade kunnat gjort. Idag, 10 år senare funderar jag på att ta upp skogsmullandet igen, eventuellt.

 

[Grazing]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

Man ger inte upp fören man ger upp. Sålänge man vill så tycker jag man ska köra på. Vill man komma någonstans så är det dock viktigt att inte ge upp när det börjar kännas motigt och jobbigt.

 

[bettysmatte]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

Ungefär som andra redan har sagt. Håll på så länge som det känns kul och motiverat...

 

[Nahar]

Håller med om att du ska göra det så länge du tycker om det.

Men, jag tänker att det absolut kan kännas motigt att inte ha direkt talang, men helt ärligt så är talang ganska oviktigt för att lyckas med något. Alltså, psykologer har forskat på det hela.

Tänk dig cykling som metafor. Vissa skjuter iväg som blixten på låg växel och hamnar direkt i ledningen. Andra har trögare växel i och hamnar efter i början. Men den som har trögare växel och härdar ut får snabbt starkare ben än de som har snabb cykel, och i slutändan är det kanske den som det gick trögt för som blir bäst, om den härdar ut.

Ett annat, mer verkligt exempel är underbarn. De får ofta problem senare i livet när de andra hunnit ikapp, och då har underbarnen inte lärt sig ihärdighet (för det har alltid gått lätt för dem), och de hamnar då bakom.

Sen är det mycket som talar för att om vi är bra på något är mycket avhängigt av vår egen självbild. Det vill säga att den som kan "lura" sig själv att känna att den är bra på simning, blir bra på simning. Går du runt och tänker att du ligger efter så blir det ofta så.

Men oavsett, gör du det för att bli bäst, eller gör du det för att du älskar det? Ibland räcker det att älska något. Jag hade min lucka att bli balettdansare, var bra men inte bäst, mycket stod emot mig (kroppsform, ekonomi etc), men jag dansar fortfarande massor, även om det "bara" är på skoj. Det är skitkul ändå. Jag är jätteglad att jag satsade hårt på det så länge det gick, det har jag glädje för resten av livet tror jag!

 

[escodobe]

Ungefär som andra redan har sagt. Håll på så länge som det känns kul och motiverat...

Problemet är att vägen dit är motig, frustrerande och kräver mycket av en. Det ÄR liksom inte så kul att ligga och öva samma sak som BORDE vara lätt och man fortsätter att fumla efter 300 gången man försöker göra samma sak. Men man måste kunna det för att gå vidare.

 

[Nahar]

Problemet är att vägen dit är motig, frustrerande och kräver mycket av en. Det ÄR liksom inte så kul att ligga och öva samma sak som BORDE vara lätt och man fortsätter att fumla efter 300 gången man försöker göra samma sak. Men man måste kunna det för att gå vidare.

Kan du bryta ner det i bitar och analysera vad som är svårt/varför det inte fungerar? Är det motoriskt, i sådana fall vilken muskel/led/rörelse? Är det något i tanken/minnet? Balans? Kan du öva specifikt på dessa saker då, eller tänka ut sätt att göra samma sak fast på ett sätt som fungerar bättre för dig?

 

[orkide]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

Jag blir ju oerhört nyfiken på din nya hobby?

Det är orättvist ibland. Vissa bara har det naturligt, men de som får kämpa mer för det blir ofta mer inbitna och dedikerade när det väl släpper. Tycker du har fått bra tankar kring hur länge man kör på; tills det tar mer än det ger är en tumregel även för mig.

 

[escodobe]

Håller med om att du ska göra det så länge du tycker om det.

Men, jag tänker att det absolut kan kännas motigt att inte ha direkt talang, men helt ärligt så är talang ganska oviktigt för att lyckas med något. Alltså, psykologer har forskat på det hela.

Tänk dig cykling som metafor. Vissa skjuter iväg som blixten på låg växel och hamnar direkt i ledningen. Andra har trögare växel i och hamnar efter i början. Men den som har trögare växel och härdar ut får snabbt starkare ben än de som har snabb cykel, och i slutändan är det kanske den som det gick trögt för som blir bäst, om den härdar ut.

Ett annat, mer verkligt exempel är underbarn. De får ofta problem senare i livet när de andra hunnit ikapp, och då har underbarnen inte lärt sig ihärdighet (för det har alltid gått lätt för dem), och de hamnar då bakom.

Sen är det mycket som talar för att om vi är bra på något är mycket avhängigt av vår egen självbild. Det vill säga att den som kan "lura" sig själv att känna att den är bra på simning, blir bra på simning. Går du runt och tänker att du ligger efter så blir det ofta så.

Men oavsett, gör du det för att bli bäst, eller gör du det för att du älskar det? Ibland räcker det att älska något. Jag hade min lucka att bli balettdansare, var bra men inte bäst, mycket stod emot mig (kroppsform, ekonomi etc), men jag dansar fortfarande massor, även om det "bara" är på skoj. Det är skitkul ändå. Jag är jätteglad att jag satsade hårt på det så länge det gick, det har jag glädje för resten av livet tror jag!

Problemet är att drömmen X inte går att göra bara för att man älskar det, kunskaperna/skickligheten måste finnas där för att det ska vara görbart annat än de anpassade "smakprov" jag fått göra. Vill jag göra drömmen X måste jag kunna halva alfabetet OCH kunna göra det väldigt bra. Under stress.
Visst jag kan skogsmulla till vardags och få smakprov någon eller möjligen ett par gånger om året beroende på plånboken, men längtan att få göra det på riktigt att få fortsätta (rent bokstavligt) är väldigt stor. Jag har fått sluta titta på vissa videos om X en period för det blir bara för jobbigt att jag försöker så mycket och det är så långt borta att jag ska klara det.

 

[escodobe]

Kan du bryta ner det i bitar och analysera vad som är svårt/varför det inte fungerar? Är det motoriskt, i sådana fall vilken muskel/led/rörelse? Är det något i tanken/minnet? Balans? Kan du öva specifikt på dessa saker då, eller tänka ut sätt att göra samma sak fast på ett sätt som fungerar bättre för dig?

Det är balans och motoriskt. En massa saker som måste sitta i muskelminnet. Och mitt sådant verkar vara ovanligt dåligt. Jag hade samma problem med ridningen faktiskt. Jag blev aldrig särskilt bra på ridning heller, men tillräckligt för att kunna skogsmulla vilket jag är mer än fullt nöjd med.

 

[fio]

Vad är det du vill göra? Jag fattar nog inte riktigt?

 

[escodobe]

Vad är det du vill göra? Jag fattar nog inte riktigt?

Jag är medvetet rätt vag för att det inte ska påverka svaren. Och för att jag skäms lite för att det är ett så svårt projekt att ge sig in i med mina förutsättningar typ. Jag har ju så små chanser att komma hela vägen dit så det känns fånigt att prata om det.

 

[Tokyo]

Det finns nog inget tvärenkelt svar. Det beror ju på vad du har att vinna på att ge allt / vilka konsekvenser det får att pusha för mycket, men så länge det känns givande så är det bara att köra! Jag kan nog relatera från mina år från baletten. Älskar att dansa balett, men jag har inåtroterade höfter och korta, otympliga ben. Jag har kämpat som ett svin för att utföra rörelser som för andra varit busenkla och det har varit blod, svett och tårar. I många år pushade jag allt vad som gick, långt bortom vad som var fysiskt sunt, och fick därav också skador som jag lider av än. Tog paus från dansandet i flera år och har nu långsamt börjat igen. Nu kan jag dansa i en takt min kropp klarar av och faktiskt fokusera på det glädjefyllda i dansen. Jag dansar mer hållbart nu, men det betyder ju inte att det är kravlöst. Jag vill fortfarande bli en så duktig ballerina som jag kan bli, men för att kunna det så måste jag vara realistisk. (och en del av det har varit att inse att jag har större chans att lyckas med flashiga piruetter i dressyrsadeln!)

Det kan vara både ledsamt och en lättnad att inse sina begränsningar. Om man tar ridningen som liknelse så finns det ju en hel värld mellan att skogsluffa och tävla svår klass. Man kan ha seriösa mål och ambitioner utan att för den delen vara på den högsta nivån. Det är inte meningslöst att träna och tävla bara för att man, förmodligen, aldrig kommer rida ett VM. Man lär sig och utvecklas efter bästa förmåga. Allt är relativt, även framgång

 

[TygerTyger]

Har inget komplett svar men såg det här och tänkte på tråden.

 

[sjoberga]

Jag var väldigt talangfull som ung fotbollsmålvakt och fick mycket uppmaningar om att satsa framåt. Men jag hade inte alls den träningsdisciplin som krävdes, så framåt 20 så gav jag upp den biten (det var många andra faktorer också som inverkade). För att nå toppen krävs både talang och disciplin och tur, men om man känner i hjärtat att man vill satsa - så go for it!

 

[Otherside]

Jag är medvetet rätt vag för att det inte ska påverka svaren. Och för att jag skäms lite för att det är ett så svårt projekt att ge sig in i med mina förutsättningar typ. Jag har ju så små chanser att komma hela vägen dit så det känns fånigt att prata om det.

Är det något du kan nå på "klara av"-nivå eller vill du nå långt, typ medaljchans (eller motsvarande)? Nu tror jag inte det är en Ironman triathlon du tänker göra, men där kan man ju vara salig över att precis klara av det inom maxtid, eller satsa på en riktigt bra tid (och kvala in till Kona i sin åldersgrupp). Så, har ditt mål sån bredd? Eller är det nåt man antingen klarar av eller också inte, dvs utan marginaler?

Det kanske inte ens är en sport utan ett yrke?

 

[the_connemara]

Det är balans och motoriskt. En massa saker som måste sitta i muskelminnet. Och mitt sådant verkar vara ovanligt dåligt. Jag hade samma problem med ridningen faktiskt. Jag blev aldrig särskilt bra på ridning heller, men tillräckligt för att kunna skogsmulla vilket jag är mer än fullt nöjd med.

Om du nu vill satsa på detta, kan du hitta andra kompletterande vägar för att kanske få hjälp med detta? Alltså jag tänker tex att en skicklig yogainstruktör kan ju förbättra en massa saker en ryttare har stor nytta av osv. Men skulle nästan gissa du redan tänkt i dessa banorna och testat/testar alternativa vägar. Även svaret om den mentala träningen för att härda ut den specifika och inte lika roliga mängdträningen du verkar behöva kanske du kan hitta bra hjälp med som kan ge din satsning lite hjälp på vägen?

 

[athena_arabians]

Det här är en spinoff på en sak jag läste här och som hänger ihop med något jag själv brottas lite med. Jag har en dröm, ett svåruppnått mål som innebär att man gör något som rent objektivt är svårt och inte helt ofarligt. Tänk er skillnaden mellan att skogsmulla på en schysst häst och rida rätt tuff fälttävlan. Typ För att jag kan skrutta runt i skogen i tre gångarter och hoppa någon gren jämfört med att rida en bana med höga, fasta hinder och rida dressyr på hög nivå.. Har man inte kunskapen att göra det rätt, så har man helt enkelt inte där att göra. Det utsätter en själv och andra för livsfara.

Jag har fått små anpassade smakprov och jag är så djeffla biten! Och det går liksom inte över.

Det är få saker jag velat göra så mycket i mitt liv som det här. Problemet är att jag är nästan helt talanglös! Jag är klumpig, har usel kroppskontroll och har tummen mitt i handen. (Då har jag även förträngt den matematik som kommer krävas)
Jag lägger ned så mycket tid, energi och pengar i det här projektet och det känns så himla motigt emellanåt. Jag ser folk som inte lagt ned i närheten av så mycket övning som jag gör bara klara övningar som ingenting när jag slitet med hur länge som helst och ändå inte är i närheten av att klara. Jag har visserligen en tränare som tror på mig och uppmuntrar mig, men jag har en misstanke att hen helt enkelt går igång på "omöjliga projekt"... Men hur orkar man fortsätta när det känns så motigt och liksom orättvist att man ska behöva kämpa i motvind med vartenda moment? Det är dessutom så att jag är i läget där jag "behöver passa på" om man tanker på ålder, fysik och ekonomi. För det är dessutom dyrt att syssla på den nivån.
Men när ger man upp? Och inser att man bara har kapacitet nog att skogsmulla? Just nu HAR jag möjligheten att ge det det bästa jag har. Det har jag kanske inte i framtiden.

Hmm... jag säger som flera andra att så länge det ger något (och ekonomiskt inte sätter dig på gatan) kör på.

Men jag är lite av en drömmare och har ett visst mått av envishet trots att jag är rätt lat egentligen. Dvs jag kan mycket väl hålla på med något jag inte är jättebra på så länge det är roligt.

Plus att INGEN kan ta ifrån dig att du faktiskt försökt. Jag beundrar människor som aktivt tar sig utanför sin comfort zone trots att de kanske inte har ideala förutsättningar.

 

[Nahar]

Problemet är att drömmen X inte går att göra bara för att man älskar det, kunskaperna/skickligheten måste finnas där för att det ska vara görbart annat än de anpassade "smakprov" jag fått göra. Vill jag göra drömmen X måste jag kunna halva alfabetet OCH kunna göra det väldigt bra. Under stress.
Visst jag kan skogsmulla till vardags och få smakprov någon eller möjligen ett par gånger om året beroende på plånboken, men längtan att få göra det på riktigt att få fortsätta (rent bokstavligt) är väldigt stor. Jag har fått sluta titta på vissa videos om X en period för det blir bara för jobbigt att jag försöker så mycket och det är så långt borta att jag ska klara det.

Hade du mått bättre av att aldrig försöka, eller att försöka så gott du bara kan så länge du kan, oavsett resultatet? Som @TygerTyger skriver/citerar!

Det är balans och motoriskt. En massa saker som måste sitta i muskelminnet. Och mitt sådant verkar vara ovanligt dåligt. Jag hade samma problem med ridningen faktiskt. Jag blev aldrig särskilt bra på ridning heller, men tillräckligt för att kunna skogsmulla vilket jag är mer än fullt nöjd med.

Jag tänker att det kan gå att tackla om du bryter ner det i mindre bitar. Isolera en liten rörelse i taget, öva in den, sen nästa, sen de två ihop, sen nästa på det etc, tills hela sitter.

Till exempel i dansen så har jag alltid tänkt nedifrån och upp: Först tårna rätt, sen foten, knät, benet, höften. Händer, armbågar, axlar, rygg, nacke, haka, ansikte. Sen varje gång det är en ny rörelse, tänka igenom alla bitar, öva i huvudet, öva i bitar, öva ihop.

Knappt någon skulle klara en piruett av att få hela beskriven på en gång. Alla delar ihop bygger upp den. Timmar av träning på hållningen, musklerna, balansen etc.

Jag är medvetet rätt vag för att det inte ska påverka svaren. Och för att jag skäms lite för att det är ett så svårt projekt att ge sig in i med mina förutsättningar typ. Jag har ju så små chanser att komma hela vägen dit så det känns fånigt att prata om det.

Känner igen den känslan. Men det är inte fånigt. Människor kan lyckas med de mest omöjliga sakerna

 

[Milosari]

Jag tror inte alls på det där att alla kan allt om de bara vill tillräckligt mycket. Så är det ju faktiskt inte om man ska vara helt ärlig. Men det är också en sanning att om man tränar tillräckligt mycket, då blir man bra. Kanske inte bäst, men bra. Är bra gott nog? Är målet så högt satt att du måste vara bland de bästa? Eller behöver du "bara" bli bra? Då går det ju att fortsätta träna och träna. Förr eller senare går det kanske, och motgångar kommer sällan utan lärdomar. För framåt går det väl, även om det inte går så snabbt som du vill?

(Behöver du bli bäst så är det en annan femma. Ibland får man bara inse sina begränsningar oavsett om de är fysiska eller psykiska. En del saker kräver en viss kombo som inte alla har)