Jag kan nästan inte låta bli att tycka att det är bra ironiskt ändå: Att jag, som verkligen har lagt ner möda på att sortera bort alla jobbannonser där det står någon som helst kommentar om kunskaper i engelska, tillslut hamnar på ett arbete där jag behöver prata och/eller skriva engelska dagligen, och där samtalen under fika- och lunchpauser ofta förs på engelska.
Det är ju liksom inte lite heller – inte något enstaka telefonsamtal eller brev då och då som ska avhandlas på engelska – utan det är ett flertal av mina arbetskamrater som jag träffar i stort sett dagligen som kommer från olika delar av världen, och där minsta gemensamma språknämnaren är just engelska. Alla jobbmöten är på engelska, alla mail som skickas ut till alla på kontoret, alla anteckningar, all information. För ett tag sedan var jag på en afterwork där det bara var jag och en till i sällskapet som var svenska...
Det var faktiskt inte alls vad jag var inställd på. Man kan ju säga att jag helt enkelt får bita i det sura äpplet och kommunicera på engelska. I have no choice.
Kanske är det bra för träningens skull, när jag nu måste försöka putsa upp mina engelskakunskaper, att det är så heltäckande. Att det är just hela tiden och omöjligt att undvika. Men, såhär omkring 5 månader efter att det chockartat gick upp för mig att jag skulle behöva komma att kommunicera på engelska i den här omfattningen, så känner jag mig fortfarande dålig och osäker. OK, inte lika mycket som i början, men min egen bild av att ”jag är värdelös på engelska” verkar sitta nästan hårdare än berget.
Jag tog upp min osäkerhet på mina engelskakunskaper som en punkt på mitt utvecklingssamtal med mina chefer, och dom höjde på ögonbrynen och gapade. ”Men du som skriver mötesanteckningarna alldeles galant”. Jag gick en skriftlig distanskurs i engelska, som jag genomförde på kortare tid än schemalagt. Läraren verkade inte riktigt förstå varför jag gick kursen. Jag hade även tänkt att jag skulle gå en kurs i muntlig kommunikation på engelska, men hoppade av efter två gånger, för det gav mig verkligen ingenting. Trots att jag hade valt den nivå där jag tycker att jag är: ”Jag förstår huvuddragen i komplexa texter och kan nästan obehindrat samtala detaljerat om olika ämnen.” – så var dom andra deltagarna inte ens i närheten av den nivån (kanske mer var en fråga om dåligt planerad kurs).
Så jag har verkligen försökt leta efter utbildningar för att stärka mitt självförtroende i engelska, men utfallet på det projektet har väl varit ”sådär” kan man säga. Kurserna har inte varit någon som helst utmaning för mig kunskapsmässigt. Jag är för bra för att vara dålig, och för osäker för att vara bra.
Nu står min sista förhoppning till att tiden ska klara av att släta ut obehaget. Att jag genom att tvingas använda min engelska nästan varje dag tillslut kommer att känna att jag kan öppna käften utan att skämmas. Att jag helt enkelt ska glömma bort min känsla av att jag är dålig.
Det är ju liksom inte lite heller – inte något enstaka telefonsamtal eller brev då och då som ska avhandlas på engelska – utan det är ett flertal av mina arbetskamrater som jag träffar i stort sett dagligen som kommer från olika delar av världen, och där minsta gemensamma språknämnaren är just engelska. Alla jobbmöten är på engelska, alla mail som skickas ut till alla på kontoret, alla anteckningar, all information. För ett tag sedan var jag på en afterwork där det bara var jag och en till i sällskapet som var svenska...
Det var faktiskt inte alls vad jag var inställd på. Man kan ju säga att jag helt enkelt får bita i det sura äpplet och kommunicera på engelska. I have no choice.
Kanske är det bra för träningens skull, när jag nu måste försöka putsa upp mina engelskakunskaper, att det är så heltäckande. Att det är just hela tiden och omöjligt att undvika. Men, såhär omkring 5 månader efter att det chockartat gick upp för mig att jag skulle behöva komma att kommunicera på engelska i den här omfattningen, så känner jag mig fortfarande dålig och osäker. OK, inte lika mycket som i början, men min egen bild av att ”jag är värdelös på engelska” verkar sitta nästan hårdare än berget.
Jag tog upp min osäkerhet på mina engelskakunskaper som en punkt på mitt utvecklingssamtal med mina chefer, och dom höjde på ögonbrynen och gapade. ”Men du som skriver mötesanteckningarna alldeles galant”. Jag gick en skriftlig distanskurs i engelska, som jag genomförde på kortare tid än schemalagt. Läraren verkade inte riktigt förstå varför jag gick kursen. Jag hade även tänkt att jag skulle gå en kurs i muntlig kommunikation på engelska, men hoppade av efter två gånger, för det gav mig verkligen ingenting. Trots att jag hade valt den nivå där jag tycker att jag är: ”Jag förstår huvuddragen i komplexa texter och kan nästan obehindrat samtala detaljerat om olika ämnen.” – så var dom andra deltagarna inte ens i närheten av den nivån (kanske mer var en fråga om dåligt planerad kurs).
Så jag har verkligen försökt leta efter utbildningar för att stärka mitt självförtroende i engelska, men utfallet på det projektet har väl varit ”sådär” kan man säga. Kurserna har inte varit någon som helst utmaning för mig kunskapsmässigt. Jag är för bra för att vara dålig, och för osäker för att vara bra.
Nu står min sista förhoppning till att tiden ska klara av att släta ut obehaget. Att jag genom att tvingas använda min engelska nästan varje dag tillslut kommer att känna att jag kan öppna käften utan att skämmas. Att jag helt enkelt ska glömma bort min känsla av att jag är dålig.
