AgentCarter
Trådstartare
Detta är en tråd som lika gärna kunde hamna på förälder, hund eller ÄU så blev här
Jag och sambon har precis som många andra våra gräl, men en sak är återkommande: Hundarna. Det är verkligen "mina och dina barn" över det hela.
Men för att dra historien kort (finns trådar om det på hund) så flyttade jag och sambon ihop för tre år sedan med varsin hund, min hund (äldre tik) gick bort hösten 11 då jag var gravid vilket ledde till att vår hane blev skum och bla. morrade åt mig när jag skulle lägga mig i sängen.
Vi fick barnet och jag skaffade en till hund (sådant där köp som både är genomtänkt och helt fel) en liten hane som är ett år yngre än den andra hanen.
Bråk redan första kvällen (blodvite på lilla, som varken säger bu eller bä). Lugnar ner sig och funkar ett tag för att bara blir värre. Efter bråk bredvid barnet på golvet kemiskt kastrerar vi äldre hanen och fungerar tills han hugger mig i händerna oprovocerat. Efter det flyttar han ut till annat ställe på gården.
Detta med hundarna har då blivit ett extremt känsligt ämne här hemma, jag skulle gärna se äldre hanen död helt ärligt (alternativt extremt mycket mera veterinär kollad och satt på metacan) men sambon tycker att min hund är dum i huvudet, förstört allt och har dåligt hundspråk (jo tjena, han har nog ett ovanligt bra språk)
Lite låst läge som sagt.
I denna soppa har vi då en son, som älskar hundar. Men som de flesta 1,5 åringar är han inte helt haj på det där med att inte peta ögon, ta snällt osv (blir bättre och bättre såklart och vi tränar) pga detta och den tidigare historiken vill jag egentligen inte ha sonen nära den äldre hunden, men tro fan att sambon lyssnar på det
Utan han har fått vara inne i hundgården tillsammans med sambon och äldre hunden osv. "Men han är alltid snäll när jag är med" säger sambon.
Idag såg jag rött när vi var ute vid hundgården och jag lät sonen hälsa utanför grinden samtidigt som jag hade koll så inte min skulle fram (då det leder till morr och aggressioner från äldre hunden) och då sätter han igång.
Fast lilla hunden är en bit ifrån. Springer självklart den lilla biten (vi snackar 1-2 meter) och hugger tag i sonen som inte blivit biten.
Enligt svärfar var inte uppmärksamheten på sonen utan något annat men det skiter jag i helt ärligt. Kunde lika väl slagit över mot sonen.
Tur nog blev sonen rädd så nu hoppas jag han håller sig borta därifrån frivilligt.
Men nu till själva saken jag behöver tankar runt. Hur ska jag fatta att sambon inte låter sonen så mycket som titta på den hunden? Den är labil och har tom bitit sambon så tror inte för en sekund att han skulle låta bli sonen.
Men som sagt, hunden är ju snäll när sambon är med....
Trycka upp bilder på bitna barn i ansiktet? Har förklarat att jag tänker inte stanna om hans hund biter och att jag förväntar mig en avlivning på stört och om inte gör jag det själv
Ursäkta för att det är fumligt och långt
Jag och sambon har precis som många andra våra gräl, men en sak är återkommande: Hundarna. Det är verkligen "mina och dina barn" över det hela.
Men för att dra historien kort (finns trådar om det på hund) så flyttade jag och sambon ihop för tre år sedan med varsin hund, min hund (äldre tik) gick bort hösten 11 då jag var gravid vilket ledde till att vår hane blev skum och bla. morrade åt mig när jag skulle lägga mig i sängen.
Vi fick barnet och jag skaffade en till hund (sådant där köp som både är genomtänkt och helt fel) en liten hane som är ett år yngre än den andra hanen.
Bråk redan första kvällen (blodvite på lilla, som varken säger bu eller bä). Lugnar ner sig och funkar ett tag för att bara blir värre. Efter bråk bredvid barnet på golvet kemiskt kastrerar vi äldre hanen och fungerar tills han hugger mig i händerna oprovocerat. Efter det flyttar han ut till annat ställe på gården.
Detta med hundarna har då blivit ett extremt känsligt ämne här hemma, jag skulle gärna se äldre hanen död helt ärligt (alternativt extremt mycket mera veterinär kollad och satt på metacan) men sambon tycker att min hund är dum i huvudet, förstört allt och har dåligt hundspråk (jo tjena, han har nog ett ovanligt bra språk)
Lite låst läge som sagt.
I denna soppa har vi då en son, som älskar hundar. Men som de flesta 1,5 åringar är han inte helt haj på det där med att inte peta ögon, ta snällt osv (blir bättre och bättre såklart och vi tränar) pga detta och den tidigare historiken vill jag egentligen inte ha sonen nära den äldre hunden, men tro fan att sambon lyssnar på det
Utan han har fått vara inne i hundgården tillsammans med sambon och äldre hunden osv. "Men han är alltid snäll när jag är med" säger sambon.
Idag såg jag rött när vi var ute vid hundgården och jag lät sonen hälsa utanför grinden samtidigt som jag hade koll så inte min skulle fram (då det leder till morr och aggressioner från äldre hunden) och då sätter han igång.
Fast lilla hunden är en bit ifrån. Springer självklart den lilla biten (vi snackar 1-2 meter) och hugger tag i sonen som inte blivit biten.
Enligt svärfar var inte uppmärksamheten på sonen utan något annat men det skiter jag i helt ärligt. Kunde lika väl slagit över mot sonen.
Tur nog blev sonen rädd så nu hoppas jag han håller sig borta därifrån frivilligt.
Men nu till själva saken jag behöver tankar runt. Hur ska jag fatta att sambon inte låter sonen så mycket som titta på den hunden? Den är labil och har tom bitit sambon så tror inte för en sekund att han skulle låta bli sonen.
Men som sagt, hunden är ju snäll när sambon är med....
Trycka upp bilder på bitna barn i ansiktet? Har förklarat att jag tänker inte stanna om hans hund biter och att jag förväntar mig en avlivning på stört och om inte gör jag det själv
Ursäkta för att det är fumligt och långt