makarontanten
Trådstartare
Nu är jag förvirrad och tankarna snurrar runt, runt, runt. Vågar och vill jag flytta ut till ett hus på landet helt ensam från min trygga tvårumslägenhet ganska centralt i en större stad?
Det har dykt upp ett sött litet rött hus med vita knutar, 4 rum och kök som hyrs ut för ungefär samma peng jag betalar för min lägenhet idag. Huset ligger ca 2,5 mil från där jag bor, och jag kommer ha ca 3,5 mil enkel resa till jobbet, så gott som inga bussförbindelser om man inte räknar någon enstaka buss dagligen.
Jag har försökt väga in för och nackdelar och det mesta är fördelar. Jag älskar landet, jag älskar skogen, jag gillar att påta i trädgården, jag älskar att bara vara ute, jag älskar att grilla, plocka svamp, sola, äta ute, dricka kaffe ute. Jag älskar fågelkvitter istället för bilar och tåg, jag kan bli oerhört stressad och irriterad i stan på att det alltid finns folk omkring mig, att jag, som jobbar natt alltid blir väckt på dagarna av maskiner, ljud, folk. Att sällan kunna krypa in i mitt bo för att bara vara, då folk finns överallt. Att inte ens kunna ta en kaffe på balkongen utan att grannar ska stanna och prata vareviga dag. Jag älskar djur, har en hund som skulle må gott med naturen, med en trädgård, med en lugnare miljö.
Så varför tvekar jag? Det finns några saker som gör mig livrädd. Dels är jag rädd att bli för ensam, jag är ju ändå van att ha folk omkring mig och är ganska social trots allt. Sen är det ju så att bostadsmarknaden är helt åt helvete här i stan. Säger jag upp min lägenhet, kommer det blir supersvårt, om inte omöjligt att få en ny OM jag skulle vilja tillbaks. Sen har vi det där praktiska med att skotta snö, klippa gräs, ja det kanske inte är så kul? Och det sista är ekonomin. Jag kommer inte ha några problem att betala mina räkningar, mina bensinkostnader mm, men jag har heller inte överflöd av pengar. Detta innebär att jag är orolig för att tex bilen ( som är gammal, men i bra skick) kommer gå sönder, och där kommer jag stå utan att kunna ta mig till jobbet och liknande.Jag har inte råd att köpa ny bil. Har också många vänner i stan som är utan bil och körkort, det kommer alltid få vara jag som åker för att ses, jag som kommer få köra och ja, tanken att bo på landet är ju också att få umgås, grilla och mysa på landet med mina vänner och deras djur i en behagligare miljö än stan. Det kommer bli svårare och besvärligare ( med hund och just att bo avlägset) att tex kunna vara med på jobbets AW, att bara ta en öl på en uteservering, att träffas på en snabb fika, att bara ta en kort rastrunda med hunden med vännen tre hus bort med hund. Ja att umgås lite spontant sådär är ju trevligt för det mesta. Livet begränsas en del av att bo på landet på andra plan, när man är van vid att bo nära allt.
Så hur resonerar ni? I min sits, hur hade ni gjort? Är ni lika fega som jag och inte vågar ta steget, att satsa på möjligheten utan att bara se svårigheter?
Det har dykt upp ett sött litet rött hus med vita knutar, 4 rum och kök som hyrs ut för ungefär samma peng jag betalar för min lägenhet idag. Huset ligger ca 2,5 mil från där jag bor, och jag kommer ha ca 3,5 mil enkel resa till jobbet, så gott som inga bussförbindelser om man inte räknar någon enstaka buss dagligen.
Jag har försökt väga in för och nackdelar och det mesta är fördelar. Jag älskar landet, jag älskar skogen, jag gillar att påta i trädgården, jag älskar att bara vara ute, jag älskar att grilla, plocka svamp, sola, äta ute, dricka kaffe ute. Jag älskar fågelkvitter istället för bilar och tåg, jag kan bli oerhört stressad och irriterad i stan på att det alltid finns folk omkring mig, att jag, som jobbar natt alltid blir väckt på dagarna av maskiner, ljud, folk. Att sällan kunna krypa in i mitt bo för att bara vara, då folk finns överallt. Att inte ens kunna ta en kaffe på balkongen utan att grannar ska stanna och prata vareviga dag. Jag älskar djur, har en hund som skulle må gott med naturen, med en trädgård, med en lugnare miljö.
Så varför tvekar jag? Det finns några saker som gör mig livrädd. Dels är jag rädd att bli för ensam, jag är ju ändå van att ha folk omkring mig och är ganska social trots allt. Sen är det ju så att bostadsmarknaden är helt åt helvete här i stan. Säger jag upp min lägenhet, kommer det blir supersvårt, om inte omöjligt att få en ny OM jag skulle vilja tillbaks. Sen har vi det där praktiska med att skotta snö, klippa gräs, ja det kanske inte är så kul? Och det sista är ekonomin. Jag kommer inte ha några problem att betala mina räkningar, mina bensinkostnader mm, men jag har heller inte överflöd av pengar. Detta innebär att jag är orolig för att tex bilen ( som är gammal, men i bra skick) kommer gå sönder, och där kommer jag stå utan att kunna ta mig till jobbet och liknande.Jag har inte råd att köpa ny bil. Har också många vänner i stan som är utan bil och körkort, det kommer alltid få vara jag som åker för att ses, jag som kommer få köra och ja, tanken att bo på landet är ju också att få umgås, grilla och mysa på landet med mina vänner och deras djur i en behagligare miljö än stan. Det kommer bli svårare och besvärligare ( med hund och just att bo avlägset) att tex kunna vara med på jobbets AW, att bara ta en öl på en uteservering, att träffas på en snabb fika, att bara ta en kort rastrunda med hunden med vännen tre hus bort med hund. Ja att umgås lite spontant sådär är ju trevligt för det mesta. Livet begränsas en del av att bo på landet på andra plan, när man är van vid att bo nära allt.
Så hur resonerar ni? I min sits, hur hade ni gjort? Är ni lika fega som jag och inte vågar ta steget, att satsa på möjligheten utan att bara se svårigheter?
