Syn på personer som "gjort nåt fel" + trauma

[L(i)FE]

Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill svara nåt

Men okej jag kommer bara gå rakt till saken. Som endel här vet så har jag varit med om "äckel saker" när jag var mindre. Blandannat när jag var liten och när jag var 14 och 15 och dom gångerna var en och samma person.
Jag kommer INTE skriva hur jag kände den eller nånting som kan av slöja vem det är för jag vill verkligen inte det. Och det spelar ingen roll heller utan jag vill bara veta hur andra skulle tänka OM ni fick veta nånting sånt om nån som ni kände.
Alltså om en person hade gjort äckel saker mot ett barn. Men det var nån som ni tyckte om kanske en vän en jobb kompis en släkting eller nånting.
Skulle ni tro på den som sa att den hade varit ut satt eller på den personen?
Skulle ni kunna bort se ifrån det och vara vän med den? Skulle ni vilja um gås med den?
Skulle det spela nån roll för er ifall den hade ut satt en person eller ifall ni fick veta om flera?
Alltså om ni var vän med den vuxna så ni var ifrån början på "dens sida" och inte "barnets sida".

Och sen denandra saken som jag undrar är till ni som har gått genom nån sorts trauma och har be arbetat det och kommit vidare osv. Har ni blivit HELT fria från era trauman eller finns dom alltid kvar och kan vara "problem" fast ni kan hantera det? Om nån fattar hur jag menar.

Och somsagt jag vet att dethär kan vara väldigt känsliga saker att disskutera om så jag vill bara be alla att tänka genom hur ni ut trycker er osv och att ha respekt och med känsla för andra och FRAMFÖRALLT att inte läsa eller skriva om dethär om det blir triggande eller jobbigt på NÅT sätt!! Utan det viktigaste är att ni tar omhand om er själva och känner era gränser!

Och bara ifall nån tänker det så JA jag har kunnig personal om kring mig och JA vi pratar mycket om även sånthär! Men det kan ändå vara bra och det är okej att ÄVEN prata med andra. Det är att inte få eller våga prata om jobbiga saker alls som kan vara "farligt"

 

[Roheryn]

Jag kan bara svara på den första delen i ditt inlägg, alltså om synen på den som eventuellt begått sexuella övergrepp mot barn. För jag gissar att det är vad vi pratar om här?

Nu har jag ingen personlig erfarenhet av de här sakerna, men jag har förstått att det är ytterst sällsynt att barn hittar på att de blivit utsatta på det här viset, så min grundinställning är nog att tro på den som säger att den blivit utsatt för övergrepp. Det behöver inte betyda att förövaren skulle bli dömd i domstol - för det krävs ju någorlunda stark bevisning - men jag skulle i de flesta fall tro på barnet/ungdomen. Det gäller för övrigt även om någon vuxen blivit utsatt - det är i allmänhet så att den som säger att den blivit utsatt också faktiskt blivit det, även om det ofta är svårt att bevisa.

Jag skulle personligen ha väldigt svårt att fortsätta umgås med någon som begått övergrepp mot barn "som om inget hänt". En arbetskamrat skulle jag kunna behålla en strikt yrkesmässig relation till, men en personlig nära vän skulle bli svårt att fortsätta vara nära. Inte för att jag skulle vara rädd eller så för egen del, men för att jag skulle ha svårt att se "bortom brottet" så att säga. Likadant om det vore en släkting - jag skulle nog distansera mig en del från den personen, även om jag kanske inte skulle bryta kontakten med buller och bång. Skulle det bli en större sak av det hela och en diskussion där folk "väljer sida" skulle jag dock i de flesta fall välja offrets sida, eller försöka fortsätta vara neutral (lite beroende på vad som faktiskt hänt och hur mycket jag vet om det).

 

[Sryoqwe]

Om det finns tillräckliga bevis (vilket du har) så ja, jag skulle tro på barnet/den utsatte. Det finns ganska få personer som jag direkt tycker mycket illa om, men våldtäktsmän (kan ske på olika sätt) samt pedofiler som handlat efter sina känslor är sådana som jag inte tål. Spelar ingen roll vilken relation jag skulle ha med personen sedan innan, den är inte en av mina längre. Jag har själv en såkallad förälder som gjort sådana saker mot min andra förälder, något jag relativt nyligen fick reda på. Inget är dömt men jag tror på henne utan vidare diskussion, samt använder det diskret mot honom (för att undvika förtal). Helst vill jag inte ha någon kontakt med den individen alls, det är fullständigt oacceptabelt. Jag arbetar också aktivt emot pedofiler på fritiden när tillfälle ges. Finns få grupper jag tycker så illa om.

 

[Amha]

Spontant känner jag att det inte finns någon anledning att misstro barnet i en sådan fråga. Det har ju bevisats flera gånger att de där "fula gubbarna och tanterna" kan vara de man litar mest på.

Jag har trauman. Helt fri kommer man nog aldrig bli. Det finns vissa triggers. Däremot har man ju lärt sig att hantera triggers med lite hjälp och är jag tillräckligt rapp på att agera så att säga går det att minska de negativa känslorna runt det. Ju mer man lär sig om att hantera det, ju bättre man blir på att fånga det direkt, desto lättare blir det. Släpper jag mina sätt att hantera det går det snabbt utför dock så man får vara lite vaksam. Att trycka undan tankar däremot är ju aldrig bra. Det kan kännas som en enkel lösning tills det blir för mycket och dyker upp som en käftsmäll man inte vet hur man hanterar.

 

[Bulldoozer]

Oftast är förövare väldigt bra på att smälta in i omgivningen, ses som "good guy", experter på att grooma offret mm. Min grundinställning är ingen rök utan eld.
Jag har tagit avstånd från folk på betydligt mindre grund så jag har svårt att tro att jag skulle vilja vistas i närheten av en pedofil oavsett tidigare relation. Nåt man ska vara medveten på som utsatt är att den personen troligen inte gjort det en enstaka gång utan i många fall tror offer att de är de enda och att det var deras fel men sen visar det sig att förövaren haft ett flertal offer.

Tyvärr tror jag att mörkertalet är stort, jag vet själv flera personer som blivit sexuellt utnyttjade men som aldrig set nån vits med att anmäla då bevisning inte funnits. Jag har inte haft nån anledning till att inte tro dem.

 

[Masqueradee]

Jag har tyvärr varit med om att en person i min närhet (samma umgängeskrets men inte en vän till mig direkt) blivit dömd för saker (vill inte gå in på vad) och jag är så glad över hur hela min umgängeskrets reagerade. Redan på misstänkt-stadiet blev han utestängd. Han blev utkastad från alla sammanhang, blockad där det behövdes och så vidare. Tror att kanske två av hundra gemensamma vänner har kontakt med honom idag.
Har en otroligt bra vänskapskrets! Ingen tvekade och undrade om det faktiskt var sant.

Var på en tinderdejt som berättade att han var dömd för något. Kollade upp, och blockade honom direkt. Behöver inte ha sådana äckel i mitt liv.

 

[nullo-modo]

Jag har en släkting* som är dömd för sexbrott mot barn. Visst det kan bli ett artigt hej på släktträffar men inget mer men jag kommer inte tvinga tillexempel föräldrar och syskon till den personen att välja "sida" genom att säga kommer han så kommer inte jag så ja jag träffar han då och då.

*min systers son.

 

[L(i)FE]

Tyvärr tror jag att mörkertalet är stort, jag vet själv flera personer som blivit sexuellt utnyttjade men som aldrig set nån vits med att anmäla då bevisning inte funnits. Jag har inte haft nån anledning till att inte tro dem.

Jag kommer nog att svara mera i denhär tråden senare men jag bara ville skriva en sak om det med att anmäla för att flera har skrivit om det.
Men ja det som jag bara vill säga om det är att det är ju inte BARA om det finns bevis som av gör om man anmäler osv. Utan det kan finnas väldigt många andledningar för att inte anmäla nån för nåt sånt även om det finns mycket bevis.
Och såklart att många såna saker finns det inte bevis för också men det är ju polisens upp gift att kolla upp bevis OM man anmäler.
Liksom jag ger ju inte några "bevis" om det som jag har varit med om till nån som jag berättar det för. Om ni fattar hur jag menar?
Det är alltså inte kritik mot dig utan bara en sak som jag tänkte på om att anmäla och om bevis!

 

[L(i)FE]

Jag har en släkting* som är dömd för sexbrott mot barn. Visst det kan bli ett artigt hej på släktträffar men inget mer men jag kommer inte tvinga tillexempel föräldrar och syskon till den personen att välja "sida" genom att säga kommer han så kommer inte jag så ja jag träffar han då och då.

*min systers son.

Om ni tillexempel hade gemen samma vänner osv då?

 

[Tantan]

Jag hade litat på barnet. Det kan kännas jättesvårt, för det innebär att en vuxen har svikit ett förtroende. Men, ärligt talat skiter jag i den vuxna här.
Jag har fall i min närhet av detta som påverkar mitt svar. Det är lättare hänt än man tror att barn inte berättar just för att de är rädda att inte bli trodda.

 

[L(i)FE]

Jag hade litat på barnet. Det kan kännas jättesvårt, för det innebär att en vuxen har svikit ett förtroende. Men, ärligt talat skiter jag i den vuxna här.
Jag har fall i min närhet av detta som påverkar mitt svar. Det är lättare hänt än man tror att barn inte berättar just för att de är rädda att inte bli trodda.

Ja det är det ju tyvär! Eller för att man är rädd för att andra ska skuld lägga en om dom skulle få reda på det.

 

[nullo-modo]

Om ni tillexempel hade gemen samma vänner osv då?

Personligen så hade jag haft svårt att träffa han på mindre tillställningar och såpass ofta som det hade blivit om vi hade gemensamma vänner.
Pga diagnos så träffar jag han sällan på släktträffar heller då han har svårt för sånt.

Som mycket annat så beror det på. Skillnad för mig på om personen som begår brott är vuxen eller omyndig, finns det en diagnos som bakom som gör det svårt att skilja på rätt och fel?
Inte skillnad på om det är rätt eller fel men på hur jag ser på personen efteråt och en förståelse för att andra inte väljer som jag.

 

[Bulldoozer]

Jag kommer nog att svara mera i denhär tråden senare men jag bara ville skriva en sak om det med att anmäla för att flera har skrivit om det.
Men ja det som jag bara vill säga om det är att det är ju inte BARA om det finns bevis som av gör om man anmäler osv. Utan det kan finnas väldigt många andledningar för att inte anmäla nån för nåt sånt även om det finns mycket bevis.
Och såklart att många såna saker finns det inte bevis för också men det är ju polisens upp gift att kolla upp bevis OM man anmäler.
Liksom jag ger ju inte några "bevis" om det som jag har varit med om till nån som jag berättar det för. Om ni fattar hur jag menar?
Det är alltså inte kritik mot dig utan bara en sak som jag tänkte på om att anmäla och om bevis!

Naturligtvis finns många andra anledningar till att man inte vill anmäla oavsett bevis eller ej. I de här fallen kände de liksom att det skulle bli hopplöst när det blir ord mot ord ändå.

Det finns ju ett problem i att många gånger blir de fall som leder till åtal ytterligare ett trauma för offret.

 

[Roheryn]

Jag kommer nog att svara mera i denhär tråden senare men jag bara ville skriva en sak om det med att anmäla för att flera har skrivit om det.
Men ja det som jag bara vill säga om det är att det är ju inte BARA om det finns bevis som av gör om man anmäler osv. Utan det kan finnas väldigt många andledningar för att inte anmäla nån för nåt sånt även om det finns mycket bevis.
Och såklart att många såna saker finns det inte bevis för också men det är ju polisens upp gift att kolla upp bevis OM man anmäler.
Liksom jag ger ju inte några "bevis" om det som jag har varit med om till nån som jag berättar det för. Om ni fattar hur jag menar?
Det är alltså inte kritik mot dig utan bara en sak som jag tänkte på om att anmäla och om bevis!

Helt rätt - du ska inte behöva presentera bevis för att kunna lämna en anmälan utan det räcker med att du berättar att du blivit utsatt för ett brott och hur det gick till. Om det sedan finns bevis som håller är ju först förundersökningsledarens/åklagarens sak att fastställa och därefter domstolens.

 

[L(i)FE]

Personligen så hade jag haft svårt att träffa han på mindre tillställningar och såpass ofta som det hade blivit om vi hade gemensamma vänner.
Pga diagnos så träffar jag han sällan på släktträffar heller då han har svårt för sånt.

Som mycket annat så beror det på. Skillnad för mig på om personen som begår brott är vuxen eller omyndig, finns det en diagnos som bakom som gör det svårt att skilja på rätt och fel?
Inte skillnad på om det är rätt eller fel men på hur jag ser på personen efteråt och en förståelse för att andra inte väljer som jag.

Ja jag tänkte mest om det är en "vanlig vuxen" som kan vara vemsomhelst. Så ingen med tillexempel en intelektuell ned sättning eller nånting och inte en minder årig. Men ja jag fattar såklart att det kan på verka om den personen kanske inte förstår osv!

 

[L(i)FE]

Naturligtvis finns många andra anledningar till att man inte vill anmäla oavsett bevis eller ej. I de här fallen kände de liksom att det skulle bli hopplöst när det blir ord mot ord ändå.

Det finns ju ett problem i att många gånger blir de fall som leder till åtal ytterligare ett trauma för offret.

Ja exakt. Och att det kan vara så himla mycket annat som på verkar så att man kanske inte kan anmäla även ifall man skulle vilja. Men det är ju många som heltenkelt inte klarar det.

 

[L(i)FE]

Helt rätt - du ska inte behöva presentera bevis för att kunna lämna en anmälan utan det räcker med att du berättar att du blivit utsatt för ett brott och hur det gick till. Om det sedan finns bevis som håller är ju först förundersökningsledarens/åklagarens sak att fastställa och därefter domstolens.

Ja fast jag menade inte bara om man anmäler utan även ifall man tillexempel vill berätta nåt sånt till nån vän eller familje medlem eller vem det är. Att man behöver inte liksom kunna "bevisa" nåt till den för att ha rätt att säga vad som har hänt.
Såklart är det upp till denandra om den tror på en men jag tror bara inte att det är så bra OM nån berättar en sån sak och den som får veta det frågar om den ut satta har bevis liksom.

 

[hastflicka]

Som mellanstadie larare storre delen av mitt liv tror jag pa barnet. Det hors mycket tydligt om ett barn hittar pa da de inte kan komma ihag och upprepa detaljer pa samma satt.

Min yngste son var 3 ar nar "en ful gubbe" lurade in honom i sitt rum, de storre grannbarnen sag nar han kom ut och gubben sa, "kom ihag att det ar en hemlis" och berattade for sin mamma som ringde mig.

Nar jag satte mig med sonen och fragade sa berattade han hur gubben tagit av sig byxor och kalsonger och sedan ville ta av sonens ocksa. Pa min mycket lungna fraga om han tagit av sig kalsongerna ocksa svarade 3-aringen, "jag halde i dem (och pa smabarns vis demonstrerade med handerna hur han holl dem) for jag vilde inte kla av mig" och det hade slutat dar.

Jag minns fortfarande hur upprord jag var och hur lungt jag upptradde ... det var en prestation kan jag forsakra. Mannen jobbade for grannforetaget nar vi bodde i Saudi Arabien och han fick ga samma dag och foretaget forklarade att han skulle bli polisanmald om nagon sag honom i narheten igen.

 

[L(i)FE]

Som mellanstadie larare storre delen av mitt liv tror jag pa barnet. Det hors mycket tydligt om ett barn hittar pa da de inte kan komma ihag och upprepa detaljer pa samma satt.

Min yngste son var 3 ar nar "en ful gubbe" lurade in honom i sitt rum, de storre grannbarnen sag nar han kom ut och gubben sa, "kom ihag att det ar en hemlis" och berattade for sin mamma som ringde mig.

Nar jag satte mig med sonen och fragade sa berattade han hur gubben tagit av sig byxor och kalsonger och sedan ville ta av sonens ocksa. Pa min mycket lungna fraga om han tagit av sig kalsongerna ocksa svarade 3-aringen, "jag halde i dem (och pa smabarns vis demonstrerade med handerna hur han holl dem) for jag vilde inte kla av mig" och det hade slutat dar.

Jag minns fortfarande hur upprord jag var och hur lungt jag upptradde ... det var en prestation kan jag forsakra. Mannen jobbade for grannforetaget nar vi bodde i Saudi Arabien och han fick ga samma dag och foretaget forklarade att han skulle bli polisanmald om nagon sag honom i narheten igen.

Jag kan inte svara såmycket för det var väldigt mycket triggande så min hjärna stänger av lite av sånt Men bra att du fick reda på det och att äcklet inte fick vara kvar!

 

[Migo]

Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill svara nåt

Men okej jag kommer bara gå rakt till saken. Som endel här vet så har jag varit med om "äckel saker" när jag var mindre. Blandannat när jag var liten och när jag var 14 och 15 och dom gångerna var en och samma person.
Jag kommer INTE skriva hur jag kände den eller nånting som kan av slöja vem det är för jag vill verkligen inte det. Och det spelar ingen roll heller utan jag vill bara veta hur andra skulle tänka OM ni fick veta nånting sånt om nån som ni kände.
Alltså om en person hade gjort äckel saker mot ett barn. Men det var nån som ni tyckte om kanske en vän en jobb kompis en släkting eller nånting.
Skulle ni tro på den som sa att den hade varit ut satt eller på den personen?
Skulle ni kunna bort se ifrån det och vara vän med den? Skulle ni vilja um gås med den?
Skulle det spela nån roll för er ifall den hade ut satt en person eller ifall ni fick veta om flera?
Alltså om ni var vän med den vuxna så ni var ifrån början på "dens sida" och inte "barnets sida".

Och sen denandra saken som jag undrar är till ni som har gått genom nån sorts trauma och har be arbetat det och kommit vidare osv. Har ni blivit HELT fria från era trauman eller finns dom alltid kvar och kan vara "problem" fast ni kan hantera det? Om nån fattar hur jag menar.

Och somsagt jag vet att dethär kan vara väldigt känsliga saker att disskutera om så jag vill bara be alla att tänka genom hur ni ut trycker er osv och att ha respekt och med känsla för andra och FRAMFÖRALLT att inte läsa eller skriva om dethär om det blir triggande eller jobbigt på NÅT sätt!! Utan det viktigaste är att ni tar omhand om er själva och känner era gränser!

Och bara ifall nån tänker det så JA jag har kunnig personal om kring mig och JA vi pratar mycket om även sånthär! Men det kan ändå vara bra och det är okej att ÄVEN prata med andra. Det är att inte få eller våga prata om jobbiga saker alls som kan vara "farligt"

Jag tänker på mina trauman lite som på mitt gamla benbrott, mina fingerleder med artros osv. Det är spår av att livet inte alltid går bra, och ibland gör det ont. Det är okej att det gör ont, man får anpassa belastningen efter dagsformen och vara snäll mot sig själv. Ju längre tiden går, desto bättre blir man på att lära sig känna igen när känslolägen kommer av traumatriggers, så man kan anpassa sitt beteende därefter.

Jag blev väldigt hjälpt av en KBT-terapeut som sa att tankar kommer och går av sig själva. Vissa tankar triggar känslor, och det kan vi inte heller styra över. Däremot kan vi lära oss att inte alltid agera på känslan! Vilka tankar som uppkommer berättar lite om våra "core beliefs". För mig är det väldigt hjälpsamt att när jag plötsligt upplever en ologisk känsla, gå tillbaka och leta upp vilken tanke som triggade den, vilket core belief kommer den tanken ifrån och -viktigast av allt i mitt fall- vem planterade det i mig.

Jag sliter med en massa saker efter att ha vuxit upp i en extremt narcissistisk familj, så det hjälper mig massor när jag har ångest att kunna härleda det till att "Den här känslan har mamma planterat i mig för att ha kontroll". På så vis kan jag uppbåda kraft att inte låta känslan ta över - och på så vis ta ifrån henne kontrollen.

Jag har skrivit på badrumsspegeln hemma:
core belief -> thought->feeling->action