Efter -42 ändrades Sveriges synnerligen tyskvänliga linje och blev i stället allierad-vändlig. Merparten av de danska judarna skeppades över till Sverige precis innan en planerad "uppsamlingsaktion". Ungefär hälften av Norges judar flydde också över gränsen då.
Innan dess var Sverige väldigt tydliga med att inte vilja ta emot judar (ungefär som resten av världen, för den delen).
Vi ska komma ihåg att Sverige var väldigt vänt mot Tyskland sedan flera sekler innan andra världskriget, så det var nog inte så konstigt med tyskvänligheten på så sätt. Kontakterna med exempelvis England hade inte alls varit lika nära innan heller.
Den svenska eftergiftspolitiken - för det var ju vad det var när man accepterade transporter av trupper och stora mängder vapen via svenska järnvägsnätet - var inte bara oförklarlig. Dels utifrån att man som sagt haft ganska mycket kontakter med Tyskland sedan tidigare och dels för att man kände sig tämligen inklämd mellan gamle fienden Ryssland, och så Tyskland som verkade ganska ohejdbara.
Man ville ju till varje pris undvika att hamna i kriget och det i sig känns ju som en ganska rimlig orsak.
