Svartsjuka

[nyttnick]

Kom i en diskussion med en bekant häromdagen. Ämnet svartsjuka kom upp. Jag berättade att jag hittills aldrig varit svartsjuk i hela mitt liv. Jag kan inte sätta fingret på varför, men just det har jag aldrig känt behovet av att känna. Eller jag förstår inte riktigt i vilken situation jag skulle behöva känna det heller. Det förfärades en hel del över att jag utan problem lät mitt ex åka iväg på tävlingar och aktiviteter tillsammans med tjejer och dessutom inte blev svartsjuk om de delade tält osv.

Försökte förklara att jag aldrig ansett att det är min grej att förbjuda någon annan vuxen att göra något alls och om det är otrohet som man är rädd för så skulle det kunna hända i alla fall och på andra platser. Att jag resonerar som så att har en person valt att leva med mig så litar jag på att det är för att den vill det. Sen grubblar jag inte mycket mer på det. Det är förvisso intressant då jag har lite kontrollbehov i övrigt, men just svartsjukedelen har aldrig bekymrat mig alls.

Jag fick då höra att det är mycket konstigt och att jag är onormal. Dessutom så är det självklart att jag kommer att må skit och bli svartsjuk om exet träffar någon ny. Denne bekanta vet hela historien med mitt ex och då tycker jag att det vore rimligt att förstå att jag inte bryr mig ett skvatt i huruvida han träffar någon ny eller inte. Det kanske till och med skulle vara en lättnad, vad vet jag, men jag är helt klar med människan. Han är ett ex.

Då kom det som verkligen störde mig. Denne bekanta hävdar då att det inte kan vara möjligt att jag har förmågan att älska någon annan människa på riktigt.

Är jag så udda som anser att man visst kan älska någon, men fortfarande inte behöver vara svartsjuk? Jag ser det som att det går hand i hand. Skulle jag vara svartsjuk på den jag älskar så vet jag inte riktigt vad den kärleken skulle stå för.

 

[ameo]

Sv: Svartsjuka

jag håller med dig, jag kan inte se något samband mellan kärlek och svartsjuka
Nog sjutton kan man älska utan att vara svartsjuk!

Jag har aldrig känt svartsjuka, vad jag vet. Avundsjuka kan jag känna och jag kan känna mig besviken om en relation visar sig vara något annat än vad jag trott att den varit. Men svartsjuk? Aldrig! Fy så jobbigt att behöva gå och oroa sig för, ja VAD egentligen, alldeles i onödan!

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

Avundsjuka känner jag i viss mån. Som att jag kan vara lite avundsjuk på de som har möjligheten att ha häst nu när jag inte har det, men aldrig missunnsamhet. Jag är glad å deras vägnar, men önskar att jag haft samma möjligheter.

Det finns en massa känslor man kan känna, besvikelse,, sorg, man kan känna sig sviken eller vad som, men just svartsjukan fattar jag inte. Jag har febrilt försökt komma på någon given situation där jag skulle känna att svartsjuka var befogat, men jag hittar bara andra känslouttryck som skulle passa bättre in för mig.

Då kanske vi är två då

 

[athena]

Sv: Svartsjuka

Tre! Jag har heller aldrig varit svartsjuk, iaf inte i "vuxen" ålder. Till viss del beror det nog på att jag levde några år med en väldigt svartsjuk kille så jag blev väl avskräckt...

 

[Mabuse]

Sv: Svartsjuka

Det kanske mer har att göra med hur du definierar svartsjuka? Den känsla man skulle få om ens partner sa att hen älskar någon annan mer och hellre vill vara med den är vad jag skulle definiera som svartsjuka. Men om du inte kan föreställa dig någon situation där du skulle bl. svartsjuk, så kanske du menar något annat med ordet? Det man brukar kalla svartsjuka kanske du uppfattar som sorg, ilska etc?

 

[Petruska]

Sv: Svartsjuka

Jag är inte heller svartsjuk. Jag tänker som du, att jag inte ser som min uppgift i livet att försöka begränsa partner och jag känner inte oro för vad partner kan tänkas hitta på när jag inte är med. Min man har tex rest runt i Indien i en månad med en tjejkompis en gång, de delade självklart rum på hotellen.

Naturligtvis finns det saker min man skulle kunna göra som jag skulle bli ledsen av, tex lämna mig för någon annan, men då tror jag att jag skulle bli just ledsen, inte svartsjuk.

Svartsjuka för mig hänger ihop med att vilja äga, eller i alla fall styra, en annan människa. Det vill inte jag.

 

[athena_arabians]

Sv: Svartsjuka

Nej, jag har aldrig varit svartsjuk. Den jag är med har ju valt (alldeles själv!) att vara med mig så då är det så. Skulle den personen välja bort mig blir jag enormt ledsen eftersom jag älskar honom men jag äger ju inte honom. Han har tjejkompisar och jag har killkompisar (och enbart manliga kollegor) och skulle vi springa runt och vara svartsjuka skulle det inte fungera eftersom vi också är särbos. Kärlek är inte det samma som svartsjuka.

 

[Brisa]

Sv: Svartsjuka

Svartsjuka handlar enligt mig om en svaghet i självkänslan, en rädsla av att man kommer bli lämnad för något bättre. Vilket ger en önskan att hindra partnern, styra den, helt enkelt ett kontrollbeteende.

Psykologer brukar mena att det kan vara en inlärd reaktion sedan tidigt i livet, om ex relationen till föräldrarna (som barnet litar på) är otrygg och oförutsägbar. Hade för många år sedan en kort relation med en svartsjuk man och i det fallet stämde det i alla fall.

Finns inte det minsta sunt i det.

 

[tanten]

Sv: Svartsjuka

Då kom det som verkligen störde mig. Denne bekanta hävdar då att det inte kan vara möjligt att jag har förmågan att älska någon annan människa på riktigt.

Vilka dumheter. Låter som att någon försöker rättfärdiga sitt eget fula beteende.

Svartsjuka för mig hänger ihop med att vilja äga, eller i alla fall styra, en annan människa. Det vill inte jag.

Självklart kan man älska djupt utan att vara svartsjuk!!!
Jag ser svartsjukan som just en sjuka. Något osunt.

Skulle jag leva med en svartsjuk person skulle jag bli halvt galen. Och jag ser inte heller någon anledning till att vara svartsjuk själv.
Om jag har en partner så har den väl en alldeles egen vilja och ett eget förstånd. Vill han vara med andra så är det inte mitt bekymmer. Mitt bekymmer är i så fall det som är mellan oss två.

 

[em-pirre]

Sv: Svartsjuka

Struntprat. Jag anser att det är mer friskt att inte vara svartsjuk än tvärtom.

Jag ser heller inga problem med att min fästman har tjejkompisar, reser med tjejer eller sover över.'

Jag hatar det där "Svartsjuka betyder att hen älskar dig extra mycket". Duh.

 

[Mabuse]

Sv: Svartsjuka

Fast vill du inte äga i meningen att du vill att din man ska vara med dig?

Det verkar ofta tas för givet i såna här diskussioner att svartsjukan är obefogad, typ att man blir svartsjuk när partnern pratar med andra. Och det behöver man ju inte vara. Men befogat svartsjuk har jag svårt att se att man inte skulle bli. Om min man kom hem med en ny, och ställde sig att kyssas framför mig, så skulle jag definitivt bli svartsjuk, jag vill att han ska vara med mig. Ledsen också, visst, men den där känslan av "men jag vill inte att han ska kyssa andra och hellre vilja vara med dem, jag vill att han ska leva med mig!", det är ju just svartsjuka.

 

[ameo]

Sv: Svartsjuka

Om min man kom hem med en ny, och ställde sig att kyssas framför mig, så skulle jag definitivt bli svartsjuk, jag vill att han ska vara med mig. Ledsen också, visst, men den där känslan av "men jag vill inte att han ska kyssa andra och hellre vilja vara med dem, jag vill att han ska leva med mig!", det är ju just svartsjuka.

i ett sånt läge skulle jag bli ledsen och besviken, på att min man inte värderat det vi har tillsammans lika högt som jag gjort. Och sur om han brutit vår överenskommelse att göra slut på det vi har innan man börjar leka med någon ny.
Men svartsjuk - nej.

 

[TinyWiny]

Sv: Svartsjuka

Jag fick höra att jag skulle bli svartsjuk när mina barns pappa fick barn med sin fru. Vi hade varit isär i nästan 9 år då! Jag sa att hade jag inte gjort upp med mina känslor på så lång tid så hade det varit något allvarligt fel men denne hävdade att jag borde känna svartsjuka eller något iallafall men det gjorde jag inte. Till saken hör att jag förlovade mig med min sambo dagen efter att deras dotter var född och det hade ju verkligen varit illa om jag hade varit svartsjuk på dem när jag förlovade mig med min sambo! Precis som om min kärlek till min sambo inte var äkta. Jag gladdes med mina barn över deras lillasyster. Det var vad jag kände. Det jag senare kom att känna var en stor sorg över att han inte hade funnits och fanns för våra barn på det sättet han fanns för sina "nya" barn men svartsjuka? Nej. Det kände jag inte.

I mitt och min sambos förhållande hade det aldrig fungerat att vara svartsjuk. Han ligger ute mycket i sitt jobb och skulle någon av oss vara svartsjuk så hade det blivit olidligt. Jag känner ingen svartsjuka när han är iväg.

Jag tror att din bekant har ett behov av att äga sin partner och att hen förväxlar det med kärlek.

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

KL svarar alla

Då är jag inte helt ensam då. Det där har legat och grott som ett litet irriterande frö i mig. Såpass att jag funderar på att ta en paus från nämnda bekanta. Efter allt som var ifjol med exet så är jag så färdig med människan som man kan bli (bortsett från att vi har barn ihop då). Jag kan ärligt talat inte se hur det faktum att han skaffar en ny skulle kunna få mig att må dåligt efter allt denne gjort för att få mig att må dåligt de senaste åren. Jag kan nästan känna att jag hoppas på det, så blir det säkert ytterligare lite mindre kontakt med vederbörande. Allt detta borde min bekanta veta, men hävdar ändå att jag kommer att må dåligt om det skulle inträffa. Bara det är ju irriterande nog, at någon annan ska tala om för mig hur jag ska/bör/kommer att må eller reagera.

När denne dessutom hävdar att jag inte kan vara kapabel till att älska så blir jag ju bara helt tokig inombords.

Ni som har pratat om att svartsjuka lite är som att vilja kontrollera och styra sin partner, det är nog lite i linje med vad jag känner också. Det går dessutom inte, även om man vill. Även om min partner lyssnade till min svartsjuka och inte delade tält/hotellrum eller vad det nu må vara, så skulle denne vilja vara otrogen så skulle det lika gärna kunna hända på jobb, gym eller i skogen (Vad vet jag?). Mina begränsningar skulle nog inte stoppa det oundvikliga.

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

Fast vill du inte äga i meningen att du vill att din man ska vara med dig?

Det verkar ofta tas för givet i såna här diskussioner att svartsjukan är obefogad, typ att man blir svartsjuk när partnern pratar med andra. Och det behöver man ju inte vara. Men befogat svartsjuk har jag svårt att se att man inte skulle bli. Om min man kom hem med en ny, och ställde sig att kyssas framför mig, så skulle jag definitivt bli svartsjuk, jag vill att han ska vara med mig. Ledsen också, visst, men den där känslan av "men jag vill inte att han ska kyssa andra och hellre vilja vara med dem, jag vill att han ska leva med mig!", det är ju just svartsjuka.

Fast jag vill att min man ska välja mig för att han vill och trivs med mig, helt utan inblandning av ägande.

Just det här med befogad/obefogad svartsjuka diskuterades också. Jag förstår faktiskt inte "befogad" svartsjuka heller. Vad är det? Hade ovan nämnda situation inträffat så hade jag nog blivit skogstokig på att min man var så respektlös att han valde att gör en sån scen framför mig, det finns bättre sätt att avsluta förhållanden på. Sen hade jag nog blivit rysligt sårad och skitledsen och mått dåligt bra länge. Självförtroendet hade fått en rejäl törn, men fortfarande så hade jag inte varit svartsjuk.

 

[Petruska]

Sv: Svartsjuka

Jag tänker mig att ledsen över att bli bedragen/lämnad/båda inte är synonymt med svartsjuka. Om jag känner vrede/hat mot partner eller hens nya, skulle jag kalla det svartsjuka, men den känslan är inte riktigt jag. Vilja att kontrollera partner för att det inte ska upprepa sig, känns inte heller som jag.

Om partner betedde sig som du beskrev, känns det som att jag skulle tycka det var lika ohyfsat oavsett om det var din eller min partner, så det tolkar jag inte heller riktigt som svartsjuka. Eller vore det svartsjuka å dina vägnar?

 

[Och_Aye]

Sv: Svartsjuka

Kl.

Jag tror inte alls att man älskar mindre för att man inte är svartsjuk. Däremot är det nog rätt vanligt med svartsjuka. Jag har själv bråkat en del med känslor av svartsjuka, tidigare.

Däremot tror jag inte nödvändigtvis alls att svartsjuka handlar om en vilja att styra & äga. För min del t ex handlade det enbart om att jag var rädd att min sambo skulle lämna mig för någon bättre. Alltså jag tyckte själv att jag var ganska kass medans han är alldeles fantastisk; så varför skulle han, egentligen, vilja vara med mig? Nu för tiden tycker jag lite bättre om mig själv, och kan se varför han är kär i mig.

Jag har fått ta några rejäla brottningsmatcher med min svartsjuka, just för att jag inte vill styra, äga eller kontrollera min sambo.

 

[Zeli]

Sv: Svartsjuka

Fast vill du inte äga i meningen att du vill att din man ska vara med dig?

Det verkar ofta tas för givet i såna här diskussioner att svartsjukan är obefogad, typ att man blir svartsjuk när partnern pratar med andra. Och det behöver man ju inte vara. Men befogat svartsjuk har jag svårt att se att man inte skulle bli. Om min man kom hem med en ny, och ställde sig att kyssas framför mig, så skulle jag definitivt bli svartsjuk, jag vill att han ska vara med mig. Ledsen också, visst, men den där känslan av "men jag vill inte att han ska kyssa andra och hellre vilja vara med dem, jag vill att han ska leva med mig!", det är ju just svartsjuka.

Delvis 'kl*

Men det scenariot är ju ett högst hypotetiskt och kanske inte så troligt scenario.... inte speciellt många som lever i ett förhållande har en eller flera gånger upplevt att deras partner ställer sig framför dom och hånglar upp nån annan.
OM det mot all förmodan skulle hända så kanske känslan jag skulle få vara svartsjuka.. men jag TROR att andra känslor så som en enorm ilska, sorg och förvåning skulle vara större.

Och OM man i en sådan situation skulle känna svartsjuka... tja, i den situationen skulle ju själva svartsjukan inte vara problemet.

När man pratar om svartsjuka så brukar det ju handla om just den där känslan av rädsla för att "förlora" partnern.
En känsla som finns närvarande mer eller mindre i vardagen.

Själv VAR jag svartsjuk när jag var yngre... fruktansvärt energikrävande, jobbigt och tråkigt på alla vis.
Med åldern har mer insikt kommit och idag är jag inte ett dugg svartsjuk. SKÖNT!

Och nej... jag vill inte äga min man.
Ja, jag vill att han ska vara med mig.. och bara mig.
Och jag förutsätter att han menar det när han säger att han vill vara med mig och bara mig - men den dagen han ev slutar vilja vara med mig så vill jag inte att han ska vara min mer...

 

[Zeli]

Sv: Svartsjuka

Kl.
Däremot tror jag inte nödvändigtvis alls att svartsjuka handlar om en vilja att styra & äga. För min del t ex handlade det enbart om att jag var rädd att min sambo skulle lämna mig för någon bättre.

Här tror jag att du sätter fingret på nått helt sant.
Svartsjuka tror jag handlar om att man är osäker på sig själv!

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

Här tror jag att du sätter fingret på nått helt sant.
Svartsjuka tror jag handlar om att man är osäker på sig själv!

Ok, det är väl ett perspektiv jag inte tänkt på. Dock har jag inte speciellt bra självförtroende själv och är ofta osäker och rannsakar mig själv. Det har fortfarande inte lett till svartsjuka för mig personligen.