OutOfService
Trådstartare
Jag vet om mitt problem och försöker verkligen att jobba på problemet. Det har blivit bättre, men vissa saker fastnar och jag hakar upp mig på det.
Har i mitt liv blivit både lurad och bedragen ett antal ggr. Min första pojkvän bedrog mig både irl och genom snusk-sms(som jag hittade för att jag inte litade på honom och snokade) och min fd sambo hade en annan vid sidan av i ett halvår som han sedan lämnade mig för och flyttade in hos.
Min fd sambo jobbade massor(var versionen han gav mig, men övertiden han sa till mig tillbringade han hos den andra), under halvåret så misstänkte jag saker och ifrågasatte, men valde hela tiden att lita på honom. Jag älskade ju honom och vi hade varit bästa vänner i 3 år innan vi flyttade ihop.
Det är nästan 2 1/2 år sedan han lämnade mig och dom jag träffat efter har fått lida för att någon annan bedragit mig och gjort att jag inte vågar lita på någon.
Jag vet att jag har 2 val, lita på min pojkvän eller inte och litar jag inte på honom är det mest rättvisa att göra slut.
Vi har det jättebra på alla sätt och vis, ses så mycket som möjligt både på hans barnfria veckor och när han har sitt barn. Han presenterar mig för vänner och familj och jag gör detsamma. Han har verkligen inte gett mig någon anledning att inte lita på honom och jag är övertygad om att jag kan lita på honom. Men ändå är det något där som sätter käppar i hjulet för mina tankar. Vi har bara setts i drygt 3 månader och det är vid denna tidpunkt ungefär som mina senaste relationer tagit slut med orsaken att: "OutOfService du är fantastisk på alla sätt och vis och jag tycker jätte mycket om dig, men jag är inte kär", vilket självklart är en fullkomligt legitim anledning att göra slut. Men jag vet inte om rädslan att det ska ske igen spelar mig ett spratt och jag letar en anledning att fly innan han lämnar mig.
Jag har så svårt att bara vänta och se vad som händer, att inte veta om han gör slut imorgon gör mig galen!
Samtidigt som jag stundvis känner att det här är så rätt, han känner samma som mig och kommer inte lämna mig. Vi är som gjorda för varandra och jsg älskar våran relation, allt med den både det positiva och negativa. Vi kompletterar varandra så himla bra och det känns som att vi skulle kunna flytta ihop imorgon och det skulle funka.
Inser ju att det är jag och mitt huvud som är problemet, men hur sjutton kommer man över att vara så jäkla misstänksam?!
Har i mitt liv blivit både lurad och bedragen ett antal ggr. Min första pojkvän bedrog mig både irl och genom snusk-sms(som jag hittade för att jag inte litade på honom och snokade) och min fd sambo hade en annan vid sidan av i ett halvår som han sedan lämnade mig för och flyttade in hos.
Min fd sambo jobbade massor(var versionen han gav mig, men övertiden han sa till mig tillbringade han hos den andra), under halvåret så misstänkte jag saker och ifrågasatte, men valde hela tiden att lita på honom. Jag älskade ju honom och vi hade varit bästa vänner i 3 år innan vi flyttade ihop.
Det är nästan 2 1/2 år sedan han lämnade mig och dom jag träffat efter har fått lida för att någon annan bedragit mig och gjort att jag inte vågar lita på någon.
Jag vet att jag har 2 val, lita på min pojkvän eller inte och litar jag inte på honom är det mest rättvisa att göra slut.
Vi har det jättebra på alla sätt och vis, ses så mycket som möjligt både på hans barnfria veckor och när han har sitt barn. Han presenterar mig för vänner och familj och jag gör detsamma. Han har verkligen inte gett mig någon anledning att inte lita på honom och jag är övertygad om att jag kan lita på honom. Men ändå är det något där som sätter käppar i hjulet för mina tankar. Vi har bara setts i drygt 3 månader och det är vid denna tidpunkt ungefär som mina senaste relationer tagit slut med orsaken att: "OutOfService du är fantastisk på alla sätt och vis och jag tycker jätte mycket om dig, men jag är inte kär", vilket självklart är en fullkomligt legitim anledning att göra slut. Men jag vet inte om rädslan att det ska ske igen spelar mig ett spratt och jag letar en anledning att fly innan han lämnar mig.
Jag har så svårt att bara vänta och se vad som händer, att inte veta om han gör slut imorgon gör mig galen!
Samtidigt som jag stundvis känner att det här är så rätt, han känner samma som mig och kommer inte lämna mig. Vi är som gjorda för varandra och jsg älskar våran relation, allt med den både det positiva och negativa. Vi kompletterar varandra så himla bra och det känns som att vi skulle kunna flytta ihop imorgon och det skulle funka.
Inser ju att det är jag och mitt huvud som är problemet, men hur sjutton kommer man över att vara så jäkla misstänksam?!
