Styvförälder/Bonusföräldrar Finns det fler än jag här?

[Diabetikern]

Tänkte vi kunde diskutera stötta varandra.

Jag avgudar min sambos barn, men ja. Ibland är det tufft. Det sticker jag inte under stolen med. Vi har dålig kontakt med deras mor. Sambon och deras mor gick isär långt innan vi träffades och det har alltid varit trassligt. Tycker det har lugnat sig litegrann nu när barnen blivit äldre.

Nu har vi precis köpt hus så vi tränger in oss allihop på 50kvm för att vi renoverar och de veckor det bara är jag och sambon går bra. Precis med nöd och näppe men när barnen kommer blir det outhärdligt. Jag skulle upp tidigt vilket innebar att jag försökte sova i samma säng som resterande 3 kikar på film.

Det som gör det extra jobbigt är ibland ena barnets handikapp. Detta gör att vederbörande enbart vill sitta med sin ipad gärna i ett nedsläckt rum. När baren kommer är det otroligt svårt att hitta på något tillsammans pga av detta. Krävs mycket för att alla ska vilja och orka.
Jag vet att det är ett handikapp och att barnet inte har någon empati. Det är en del av diagnosen. Det är oerhört ansträngande ibland att förklara varför vi inte ska åka hem från t. ex ett kalas för deras släktingar efter 5 min för att barnet heller vill sitta hemma i soffan. Eller varför man ska plocka undan disken efter sig eftersom denne inte behöver göra det hos sin andra förälder.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Funderat några ggr på att ta kontakt med deras mor för att få igång en dialog för att allt ska bli lättare men vet att det inte är någon ide. Vi pratar om personen som ringer och ändrar tandläkartid/läkartid från sambons vecka till sina veckor och vill inte att han är med så om jag skulle ta kontakt skulle bara bli utskrattat.

Har ingen att vända mig till heller så tänkte att buke kanske kunde vara rätt forum. Känner att det måste finnas fler än jag därute. Just nu känns allt bara lite övermäktigt med husrenovering och hela familjen.

ursäkta långt inlägg vet inte riktigt vad jag vill få fram

 

[Monifa]

Biten med barnens mor ska du nog hålla dig ifrån, däremot har du pratat med din sambo om detta och kan han i sin tur försöka arbeta på relationen till henne? Det är ju för barnens skull och ännu viktigare när man har ett barn med särskilda behov och mår bra av likadana rutiner (sen kan man aldrig tvinga henne från att ha samma rutiner som ni och vise versa)

Har också ett bonusbarn varannan vecka Oftast fungerar det bra, i perioder (ska inte säga att det är jobbigt för det är det inte) men det kan vara påfrestande när han är inne i en period då det är mer tjafs och dåligt humör när man inte har den naturliga kärleken eller jag inbillar mig att det är lättare när det är ens biologiska barn . Jag vet att det perioderna passerar och att det är påfrestande för min sambo också så man får försöka finna stöd hos varann och då tycker jag iallafall att det känns bättre när man kan prata om det och känna att vi går igenom det här ihop. Det var nämligen det jag tyckte var jobbigt i början att jag kände mig utanför.

 

[Sar]

Tänkte vi kunde diskutera stötta varandra.

Jag avgudar min sambos barn, men ja. Ibland är det tufft. Det sticker jag inte under stolen med. Vi har dålig kontakt med deras mor. Sambon och deras mor gick isär långt innan vi träffades och det har alltid varit trassligt. Tycker det har lugnat sig litegrann nu när barnen blivit äldre.

Nu har vi precis köpt hus så vi tränger in oss allihop på 50kvm för att vi renoverar och de veckor det bara är jag och sambon går bra. Precis med nöd och näppe men när barnen kommer blir det outhärdligt. Jag skulle upp tidigt vilket innebar att jag försökte sova i samma säng som resterande 3 kikar på film.

Det som gör det extra jobbigt är ibland ena barnets handikapp. Detta gör att vederbörande enbart vill sitta med sin ipad gärna i ett nedsläckt rum. När baren kommer är det otroligt svårt att hitta på något tillsammans pga av detta. Krävs mycket för att alla ska vilja och orka.
Jag vet att det är ett handikapp och att barnet inte har någon empati. Det är en del av diagnosen. Det är oerhört ansträngande ibland att förklara varför vi inte ska åka hem från t. ex ett kalas för deras släktingar efter 5 min för att barnet heller vill sitta hemma i soffan. Eller varför man ska plocka undan disken efter sig eftersom denne inte behöver göra det hos sin andra förälder.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Funderat några ggr på att ta kontakt med deras mor för att få igång en dialog för att allt ska bli lättare men vet att det inte är någon ide. Vi pratar om personen som ringer och ändrar tandläkartid/läkartid från sambons vecka till sina veckor och vill inte att han är med så om jag skulle ta kontakt skulle bara bli utskrattat.

Har ingen att vända mig till heller så tänkte att buke kanske kunde vara rätt forum. Känner att det måste finnas fler än jag därute. Just nu känns allt bara lite övermäktigt med husrenovering och hela familjen.

ursäkta långt inlägg vet inte riktigt vad jag vill få fram

Det är viktigt med hänsyn då man bor trångt. Jag tycker inte det är speciellt hänsynsfullt av din sambo att sitta och kolla på film då du behöver sova....De kan ju titta på surfplatta, läsa bok eller vadsomhelst annat som går att göra tyst.
När det gäller kalasdelen hade jag noggrant förberett barnet innan vi åkte och jag hade gjort det möjligt för barnet att faktiskt få sitta med sin surfplatta på kalaset efter att barnets umgåtts med släktingar den period barnet orkar med. När det gäller disken etc. kanske det behövs ett belöningssystem el. liknande för att få det att fungera och bli en vana?
Och där är det väl främst din sambos sak att få detta att fungera?

 

[Diabetikern]

@Sar Nu tog jag bara 2 exempel. Med TVn till exempel då hade vi inte internt igång (har vi nu) och 80% av allt nedpackatgällande kalaset så är det samma sak oavsett vad vi ska göra. Vi förbered i dagar på vad som ska hända, hur mm

Tycker de är för stora för belöningssystem. 13 år så ska man förstå att kunna ta undan glaset efter sig när man tagit något att dricka osv

 

[mandalaki]

Tycker de är för stora för belöningssystem. 13 år så ska man förstå att kunna ta undan glaset efter sig när man tagit något att dricka osv

Sådant måste ni vara eniga om och det är han som har sista ordet om hur det ska vara, eftersom det är hans barn. imho

Att bo på 50 kvm låter väldigt pressat. De kan inte bo lite mer hos mamman medan renoveringen pågår?

 

[Diabetikern]

Sambon är själv ruggigt dålig på att ta undan t.ex glas efter sig och jag påminner ofta. Då blir det ju trippelt tjatande till höger och vänster och det orkar jag inte.

De har nu fått varsitt sovrum så vi alla kan gå undan men det är fortfarande 50kvm vårt sovrum fungerar i dagsläget som vardagsrum medans vi renoverar på bottenplan. Köket är numer ok att sitta i och äta.

Mer yta kommer hela tiden och barnen har en del aktiviteter samt fuskar vi genom att hälsa på hos farmor och farfar alt. hittar de på något tillsammans.

 

[Petruska]

Sambon är själv ruggigt dålig på att ta undan t.ex glas efter sig och jag påminner ofta. Då blir det ju trippelt tjatande till höger och vänster och det orkar jag inte.

De har nu fått varsitt sovrum så vi alla kan gå undan men det är fortfarande 50kvm vårt sovrum fungerar i dagsläget som vardagsrum medans vi renoverar på bottenplan. Köket är numer ok att sitta i och äta.

Mer yta kommer hela tiden och barnen har en del aktiviteter samt fuskar vi genom att hälsa på hos farmor och farfar alt. hittar de på något tillsammans.

Jag ser det som helt meningslöst att säga att "vid 13 ska man kunna" eller "vid 13 kan man kräva". Om det inte funkar då, vad gör man då?

Din sambo bör ju vara rätt mycket mer än 13 och kan alltså heller inte. Varför ska hans barn då bry sig?

Jag tycker att det är så himla deppigt med de här trådarna om styvbarn där det blir så uppenbart att det är lättare för styvföräldern att klaga på barnen än på mannen.

Sen är det ju inte att förvånas över att renoveringsträngsel är en prövning. Det måste ni ju ha tänkt på i förväg? Och av något skäl väljer ni det.

 

[Raderad medlem 6459]

Sambon är själv ruggigt dålig på att ta undan t.ex glas efter sig och jag påminner ofta. Då blir det ju trippelt tjatande till höger och vänster och det orkar jag inte.

Är det inte ett större problem att du får tjata på din sambo än att du får tjata på barnen?

 

[MiaMia]

Sambon är själv ruggigt dålig på att ta undan t.ex glas efter sig och jag påminner ofta. Då blir det ju trippelt tjatande till höger och vänster och det orkar jag inte.

Är det inte du och sambon som bara har lite olika uppfattning om hur viktigt det är att vara noga med det då? Kanske ska ni enas om vilken nivå som ska gälla som norm för barnen, innan de får skuld för att bete sig som deras far lär dem?

 

[Lizans]

@Sar Nu tog jag bara 2 exempel. Med TVn till exempel då hade vi inte internt igång (har vi nu) och 80% av allt nedpackatgällande kalaset så är det samma sak oavsett vad vi ska göra. Vi förbered i dagar på vad som ska hända, hur mm

Tycker de är för stora för belöningssystem. 13 år så ska man förstå att kunna ta undan glaset efter sig när man tagit något att dricka osv

 

[Lizans]

Nu har jag ju ingen aning om vad din sambos barn har för funktionsnedsättning eller vem hen är som person MEN jag skulle definitivt säga att för många personer med funktionsnedsättning inom AST-området är struktur och kanske välanpassade (utifrån egen person) belöningssystem nödvändiga livet igenom.

 

[Atiksa]

Jag har två bonusbarn, de är 8 och 11 år. Jag flyttade in för 5 år sedan och tycker att det överlag har fungerat mycket bra. Har två "grundtankar" dels att barnen inte har valt att bo med mig men jag har valt dem och dels att påminna om att det inte är mina barn. Det sistnämnda kan ibland provocera andra, den tanken är mest för att jag märkt att det är vanligt att kvinnan går in mycket i att ta en slags mammaroll eller förväntas att göra det vilket jag inte känt mig villig att göra.

Angående att bo på 50kvm och i renoveringskaos så hade jag inte satt mig i den situationen i första taget. Hade krävts mycket eftertanke och planering innan, där även så klart barnen varit involverade.

 

[Diabetikern]

Jag ser det som helt meningslöst att säga att "vid 13 ska man kunna" eller "vid 13 kan man kräva". Om det inte funkar då, vad gör man då?

Din sambo bör ju vara rätt mycket mer än 13 och kan alltså heller inte. Varför ska hans barn då bry sig?

Jag tycker att det är så himla deppigt med de här trådarna om styvbarn där det blir så uppenbart att det är lättare för styvföräldern att klaga på barnen än på mannen.

Sen är det ju inte att förvånas över att renoveringsträngsel är en prövning. Det måste ni ju ha tänkt på i förväg? Och av något skäl väljer ni det.

Jag avgudar hans barn och vi har roligt ihop men det behöver ju inte innebära att det inte kan bli jobbigt ibland i alla fall? Sambon har huvudansvaret för sina barn och likväl som jag kan störa mig på att han kanske inte alltid tar undan glaset efter sig så finns det saker hos mig han stör sig på ibland.

 

[Diabetikern]

Jag har två bonusbarn, de är 8 och 11 år. Jag flyttade in för 5 år sedan och tycker att det överlag har fungerat mycket bra. Har två "grundtankar" dels att barnen inte har valt att bo med mig men jag har valt dem och dels att påminna om att det inte är mina barn. Det sistnämnda kan ibland provocera andra, den tanken är mest för att jag märkt att det är vanligt att kvinnan går in mycket i att ta en slags mammaroll eller förväntas att göra det vilket jag inte känt mig villig att göra.

Angående att bo på 50kvm och i renoveringskaos så hade jag inte satt mig i den situationen i första taget. Hade krävts mycket eftertanke och planering innan, där även så klart barnen varit involverade.

Barnen har varit involverade från start när det kommer till husköp. Vi köpte faktiskt huset i första hand för deras skull då det passar mycket bättre med skola/skolskjuts.

Jag anser mig långtifrån vara deras mamma. De har en mor.

Barnen kommer alltid först. Anledningen till att jag startade den här tråden är att ibland blir det lite för mycket och vem pratar man med då? Jag och sambon har det bra men jag vill inte ta upp att ibland är det svårt. Jag har ingen i min närhet som man kan lufta sig på heller. Ingen som jag känner har bonusbarn eller ad man ska säga.

Äsch ångrar jag startade tråden. Trodde väl att det fanns någon mer därute som har bonusbarn som de kommer bra överens med men att även den bästa vardagen ibland kan bli övermäktig.

 

[Modest]

@Diabetikern Men det finns ju ingen mer lämplig än din sambo att ta upp just sådana här saker med, när det blir svårt?

 

[Miljon]

Barnen har varit involverade från start när det kommer till husköp. Vi köpte faktiskt huset i första hand för deras skull då det passar mycket bättre med skola/skolskjuts.

Jag anser mig långtifrån vara deras mamma. De har en mor.

Barnen kommer alltid först. Anledningen till att jag startade den här tråden är att ibland blir det lite för mycket och vem pratar man med då? Jag och sambon har det bra men jag vill inte ta upp att ibland är det svårt. Jag har ingen i min närhet som man kan lufta sig på heller. Ingen som jag känner har bonusbarn eller ad man ska säga.

Äsch ångrar jag startade tråden. Trodde väl att det fanns någon mer därute som har bonusbarn som de kommer bra överens med men att även den bästa vardagen ibland kan bli övermäktig.

Det är väl självklart att ta upp en sån här grej med sambon? Hans barn, ni delar en för tillfället trång och rörig bostad, ni är båda viktiga vuxna i barnens liv... Varför skulle det INTE vara vettigt att diskutera det med sambon?

Jag tror verkligen att du och sambon behöver sätta er ner och prata. Ta upp det du skrivit i den här tråden, fråga hur ni tillsammans ska ta er an det. Vad har han för tankar?
Du skriver först att barnet har ett funktionshinder och har svårt med bl.a. empati, men samtidigt tycker du att 13 år är för stort för att behöva belöningssystem. Kanske är det ändå vad barnet behöver? I synnerhet om hen har svårt att tänka sig in i andras situation, då är det väl extra svårt för henom att tänka att disken ska plockas undan för att underlätta för andra. Mao kan ett system där hen får direkt belöning vara vettigt.

Tror mycket handlar om att underlätta för barnen, så blir tillvaron enklare för er vuxna. Och där behövs ett (eller flera) samtal mellan dig och sambon för att komma överens om vilka system som fungerar för er.

 

[prallan]

Barnen har varit involverade från start när det kommer till husköp. Vi köpte faktiskt huset i första hand för deras skull då det passar mycket bättre med skola/skolskjuts.

Jag anser mig långtifrån vara deras mamma. De har en mor.

Barnen kommer alltid först. Anledningen till att jag startade den här tråden är att ibland blir det lite för mycket och vem pratar man med då? Jag och sambon har det bra men jag vill inte ta upp att ibland är det svårt. Jag har ingen i min närhet som man kan lufta sig på heller. Ingen som jag känner har bonusbarn eller ad man ska säga.

Äsch ångrar jag startade tråden. Trodde väl att det fanns någon mer därute som har bonusbarn som de kommer bra överens med men att även den bästa vardagen ibland kan bli övermäktig.

Jag flyttade in hos min man för fem år sedan, och det har varit tufft! Främst för att min man träffade mig medan han var gift med barnens mamma, samt att jag nu bor i huset de är födda i. Nu har "barnen" blivit stora och det funkar kanon, men jag vet hur svårt det kan vara! Är gärna med och bollar och stöttar

 

[TinyWiny]

Jag har två bonusbarn (och två biobarn) och det har verkligen varit himmel och helvete genom åren. Det är tufft och det är skitjobbigt ibland men det är också så fantastiskt roligt att få följa ytterligare två barn.

Nu när de är vuxna och jag till och med har fått ett fantastiskt bonusbarnbarn har vi en bra relation men visst har det varit så jobbigt ibland att jag har velat kasta in handduken men jag är glad att jag inte gjorde det.

Att leva på så liten yta hade varit jobbigt även med egna barn kan jag trösta dig med.

Du skriver att du avgudar barnen, nu vet jag inte vad du lägger i det begreppet men jag hade verkligen inte velat bli avgudad själv och inte att min sambo skulle avguda mina barn heller. Tycka om dem däremot och älska dem med men inte avguda. Det är alldeles för jobbigt att leva upp till något sådant.

 

[Mabuse]

Tänkte vi kunde diskutera stötta varandra.

Jag avgudar min sambos barn, men ja. Ibland är det tufft. Det sticker jag inte under stolen med. Vi har dålig kontakt med deras mor. Sambon och deras mor gick isär långt innan vi träffades och det har alltid varit trassligt. Tycker det har lugnat sig litegrann nu när barnen blivit äldre.

Nu har vi precis köpt hus så vi tränger in oss allihop på 50kvm för att vi renoverar och de veckor det bara är jag och sambon går bra. Precis med nöd och näppe men när barnen kommer blir det outhärdligt. Jag skulle upp tidigt vilket innebar att jag försökte sova i samma säng som resterande 3 kikar på film.

Det som gör det extra jobbigt är ibland ena barnets handikapp. Detta gör att vederbörande enbart vill sitta med sin ipad gärna i ett nedsläckt rum. När baren kommer är det otroligt svårt att hitta på något tillsammans pga av detta. Krävs mycket för att alla ska vilja och orka.
Jag vet att det är ett handikapp och att barnet inte har någon empati. Det är en del av diagnosen. Det är oerhört ansträngande ibland att förklara varför vi inte ska åka hem från t. ex ett kalas för deras släktingar efter 5 min för att barnet heller vill sitta hemma i soffan. Eller varför man ska plocka undan disken efter sig eftersom denne inte behöver göra det hos sin andra förälder.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Funderat några ggr på att ta kontakt med deras mor för att få igång en dialog för att allt ska bli lättare men vet att det inte är någon ide. Vi pratar om personen som ringer och ändrar tandläkartid/läkartid från sambons vecka till sina veckor och vill inte att han är med så om jag skulle ta kontakt skulle bara bli utskrattat.

Har ingen att vända mig till heller så tänkte att buke kanske kunde vara rätt forum. Känner att det måste finnas fler än jag därute. Just nu känns allt bara lite övermäktigt med husrenovering och hela familjen.

ursäkta långt inlägg vet inte riktigt vad jag vill få fram

Jag är inte bonusförälder, men förälder, och en del av problemen låter bekant.

Såhär skulle jag tänka kring en del av de saker du tar upp:

*Alla fyra ska sova i samma säng så du får inte sova fast du ska upp och jobba
-Låter hopplöst, oavsett om de andra tittar på TV eller försöker vara tysta. Även om huset renoveras, finns det någon annan del av huset som åtminstone har golv, tak och väggar där du skulle kunna sova de nätterna? Med sovsäck och liggunderlag om det inte finns madrass eller säng, men jag lovar att är det bara lugnt och tyst så kan man sova nästan hur som helst, bättre än att trängas i samma säng.

*Bråk kring diskmaskinen
-Här skulle jag välja mina strider. Ställ in disken själv och spara energin till viktigare saker. Det är förmodligen mindre jobb, och hela deras karaktär och uppfostran till goda vuxna torde inte hänga på just det.

*Barnet med handikapp pallar inte släktkalas hos pappan utan vill hem.
-Vill han hem efter fem minuter är det förmodligen superjobbigt för honom att vara där. Låt honom slippa, behöver han få social träning välj mindre röriga sammanhang, typ fika i lugn och ro med en släkting i taget. Låt pappan åka, så kan du vara hemma med honom, eller så åker ni båda två och barnet är hemma med barnvakt (jag gissar att mamman inte är ett alternativ på pappans veckor givet din beskrivning). Alternativt prata med släktingen på förhand, så att barnet kam gå undan med sin iPad i ett mörkt rum själv när det blir för mycket med allt folk på kalaset.

Jag tänker att det viktiga i en familj är att man hittar ett sätt som funkar och som alla orkar med, principer och ideal känns mindre viktiga i sammanhanget.

 

[Mirtai]

Jag har 3 bonusbarn, som idag är 10, 8 och 6 år. Vi har även ett gemensamt barn som är 2.

Jag tycker att det varit jättejobbigt! (och är fortfarande ibland). Det är till stor del för att det har varit mycket konflikter med barnens mamma. De separerade på grund av att jag och min man träffades, och då var minsta barnet bara någon månad. Så det har varit mycket känslor och konflikter och rädslor inblandade.

Idag fungerar det bra tycker jag. Det är såklart väldigt svårt och frustrerande ofta, framförallt när vi (jag och min man) inte har samma syn på uppfostran och regler som mamman. Vi kommer från två helt olika bakgrunder och har helt olika syn på barnens plats i umgänget. Jag är mer att barnen är en naturlig del i det sociala samspelet, på precis samma sätt som vem som helst. Naturligtvis anpassat efter ålder! Mamman är mer att barnen går före allt, i alla sammanhang. Så där jag tycker att de måste lära sig att inte bara komma in i rummet och avbryta när någon pratar för att de vill säga något, är det så de fått lära sig att vara. Det innebär en hel del kompromissande!

Jag tycker otroligt mycket om barnen och tar en stor del i deras uppväxt. Tycker det är självklart att jag får anpassa mig och mitt liv efter barnen, trots allt har jag valt att leva med dem och så är vi en familj. Mannen tar såklart störst ansvar och betalar mer, men det är ändå så att jag är med och kan åka och shoppa med tjejerna, eller ta med dem på en weekend till Stockholm eller liknande.