Diabetikern
Trådstartare
Sambo vill jag inte alltid dryfta detta med Just för att jag tycker lätt det bli klagigt. Ibland behöver man lufta sig och prata med någon utomstående/annan
Nu har vi inte längre allt i ett rum utan barnen har sina egna sovrum. Det har ju varit en stor skillnad att gå från 250kvm till 50kvm men vi håller på och fiar innertak och golv så at vi snart får ett gemensam vardagrum att sitta i. Det blev en stor skillnad bara av att de kunde nyttja sina egna rum och få ordning på sina grejjer. Barnen är väldigt positiva till huset och tycker det är roligt.
@TinyWiny avgudar är ett ord jag använder kanske lite för lättvindigt. Jag gillar dem helt enkelt. Den ena med sitt handikapp måste jag erkänna är otroligt cool. Dennes handikapp är så att alt ska planeras i förväg vilket jag är bra på iochmed min diabetes så för mig har det varit lätt att alltid planera i förväg när man ska iväg oavsett vad det gäller och det har varit till bra hjälp för sambon också.
Det är den senaste månaden jag bara känt att man orkar inte. Speciellt när det är så liten yta och man får hålla ordning. Det blir ju compact living och då fungerar det inte att en ska gå och plocka efter de andra. Jag skulle inte behöva påstå att jag tjatar utan ber dem ta med glaset till diskmaskinen t.ex och det gör de utan att tjafsa/ifrågasätta. Jag vill bara komma till den punkt at jag inte ska behöva säga till om något så uppenbart att plocka undan efter sig.
För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.
Jag tycker det är självklart att barnen går först Jag har ju aktivt valt sambo med barn. Dock ibland känner jag att det är faktiskt hans barn inte mina Det är inte alltid upptill mig att se till att de är sysselsatta har ngt att göra. Har vi dubbelbokat oss under helgen (t.ex han har killkompisträff med polarna och jag tävling med hästen)då vi har barnen så är det hans saker som få stå tillbaks. Jag flyttar och ändrar om i mitt schema för att det ska passa oss som familj. Barnen kommer i första hand. Så enkelt är det men ibland känns det jobbigt ändå.
Största delen av tiden har vi rolig ihop.
Nu har vi inte längre allt i ett rum utan barnen har sina egna sovrum. Det har ju varit en stor skillnad att gå från 250kvm till 50kvm men vi håller på och fiar innertak och golv så at vi snart får ett gemensam vardagrum att sitta i. Det blev en stor skillnad bara av att de kunde nyttja sina egna rum och få ordning på sina grejjer. Barnen är väldigt positiva till huset och tycker det är roligt.
@TinyWiny avgudar är ett ord jag använder kanske lite för lättvindigt. Jag gillar dem helt enkelt. Den ena med sitt handikapp måste jag erkänna är otroligt cool. Dennes handikapp är så att alt ska planeras i förväg vilket jag är bra på iochmed min diabetes så för mig har det varit lätt att alltid planera i förväg när man ska iväg oavsett vad det gäller och det har varit till bra hjälp för sambon också.
Det är den senaste månaden jag bara känt att man orkar inte. Speciellt när det är så liten yta och man får hålla ordning. Det blir ju compact living och då fungerar det inte att en ska gå och plocka efter de andra. Jag skulle inte behöva påstå att jag tjatar utan ber dem ta med glaset till diskmaskinen t.ex och det gör de utan att tjafsa/ifrågasätta. Jag vill bara komma till den punkt at jag inte ska behöva säga till om något så uppenbart att plocka undan efter sig.
För barnet/tonåringen kanske man ska säga tog jag bara släktkalaset som ett exempel. Det kan handla om vad som helst. Blir det minsta lilla jobbigt för hen så är det bara att lägga ner och avbryta. Hen får gå undan och vara för sig själv när hen vill och alla visar hänsyn. Kan tänka mig att det nu i tonår blir etter värre.
Jag tycker det är självklart att barnen går först Jag har ju aktivt valt sambo med barn. Dock ibland känner jag att det är faktiskt hans barn inte mina Det är inte alltid upptill mig att se till att de är sysselsatta har ngt att göra. Har vi dubbelbokat oss under helgen (t.ex han har killkompisträff med polarna och jag tävling med hästen)då vi har barnen så är det hans saker som få stå tillbaks. Jag flyttar och ändrar om i mitt schema för att det ska passa oss som familj. Barnen kommer i första hand. Så enkelt är det men ibland känns det jobbigt ändå.
Största delen av tiden har vi rolig ihop.
Senast ändrad: