Tweety1985A
Trådstartare
Har skrivit här innan när tösens pappa lämnade mej under graviditeten, men minns inte om det var i nytt alias eller detta. Oavsett känner jag att jag inte bryr mej om att dölja vem jag är, ingen här känner min partner och han har inte koll på att jag är medlem, så tja.
Ska försöka dra det lite kort...
Vi träffades i augusti 2012, blev ihop och han flyttade in efter en månad. Väldigt passionerat förhållande och vi hade det jättebra, pratade om problemen innan de dök upp och visst var vi osams ibland, men vi kramades o blev sams igen. I december blev jag gravid och lyckan var total, men när mina njurar började strula vid årsskiftet började förhållande vackla, han tyckte det var jobbigt att jag inte mådde bra. Det var bra till o från under januari å februari, men han visade mer å mer av sitt humör och i mars tog det plötsligt slut. Jag var då gravid i vecka 18 och han tyckte på fullt allvar att vi kunde leva som särbos, han ville att vi flyttade isär. Vi hade då precis skrivit kontrakt på en gård vi skulle hyra, men allt detta fick avbrytas, han ville inte flytta dit. Jag ville inte riktigt acceptera att han ville va ihop men inte bo med mej, vi skulle ju ha barn ihop, så vi bröt upp. Flyttade åt varsitt håll eftersom kontraktet på gården vi bodde på då var uppsagt. Kort därefter hittade vi tillbaka till varann men har sen dess vatt särbos. Han har dumpat mej flera ggr, vi har gått i familjerådgivning och terapi för att lappa ihop det. Hela hösten var det av och på, han lämnade mej när tösen var 2 veckor gammal, rev upp hela världen för att han ville ha henne ensam hemma hos sej över helgen då och jag sa nej (2 veckors spädis)
Som sagt, av å på hela tiden, men i slutet av oktober, efter ett uppehåll, hade han bestämt sej för att han ville leva med oss. Vi inledde ett förhållande igen och med hjälp av terapi (tillsammans och enskilt) fick vi det att funka hyfsat, jag kände dock att jag hela tiden fick backa undan å låta honom få som han vill. Våra problem är e.g inte konflikterna, vi är väldigt överens om det mesta, utan konflikthanteringen. När vi blir osams om nåt så gormar han, eller surar och tiger ihjäl mej. Jag däremot vill prata ut och bli sams. När han är arg kan han inte ta i mig. Det räcker att han haft en jobbig dag på jobb och är lite irriterad, så vägrar han ta i mej. I övrigt är han en väldigt fysisk person, så kontrasten blir väldigt stark. I början av januari började jag å tösen bo i hans lägenhet, tillfälligt pga att det inte funkade att bo i mitt hus, och 3 veckor senare slängde han ut oss. På min födelsedag ställde han till ett jävla liv och bad mej flytta. Jag tog hjälp av min terapeut och hans mor för att reda ut hur jag skulle göra, skulle jag packa våra grejor och bara gå, eller stanna och kämpa. Enligt både hans mor och terapeuten var det sagt i vredesmod, och ja det verkade ju så, så jag valde att inte flytta under veckan. Han tog heller inte upp det så jag antog att det var lugnt. På lördagen smällde det bara till, jag hade grabben hos mej den helgen och han väckte min pojkvän på morgonen (inte helt lätt att få en treåring att leka tyst) och han vaknade således med dåligt humör. Ett par timmar senare slängde han ut oss. Bokstavligen talat slängde ut oss. Han slängde ut alla våra grejor genom dörren. Jag menade på att vi kunde ta det lugnt, jag skulel ta med mej grabben och spendera natten i huset, så kunde jag komma tillbaka dagen efter o prata om det, när grabben var tillbaka hos sin pappa. Detta kom inte på tal, vi skulle ut och det NU! sagt å gjort, tösen stannade hos honom och jag o grabben åkte helt förstörda hem till huset. Han skrev på chatten på kvällen o frågade om jag ansett att vi gjort slut, han gjorde tydligen inte det. Själv var jag bara chockad och arg.
En vecka senare började han visa att han ville ha mej igen, och jag spelade kall. Förra onsdagen sa han klart o tydligt vad han ville, och vi pratade igenom problemen. Då började jag hoppas, vi bestämde att vi skulle vara ett par, och vi har umgåtts som ett par sen dess.
MEN, jag vet inte om jag orkar leva med den här mannen och hans humörsvängningar! Han säger just nu att han vill testa, ta en dag i taget, men vet inte om vi kan leva ihop. Han vet inte om han nånsin vill va sambo igen. Och att leva ett helt liv som särbo med barn vill jag inte, jag tycker om sambolivet. Han är hopplöst sur, går inte att prata med när han inte är på precis rätt humör, svartsjuk som fan och kommer ofta med pikar om var jag ska när vi inte umgås osv. På hans villkor kommer vi att träffas onsdag-söndag varannan vecka hos honom (jag o tösen ska då bo hos honom) men med avbrott på lördagen, för han vill tvunget ha tösen ensam ett dygn på helgen. Andra veckan kommer han att komma till mej någon&/några kvällar o sen på helgen, men även då ska han ha tösen själv ett dygn på helgen. Att han skulle bo hos mej, som vi gör hos honom, kommer inte på tal, han får för långt till jobb då anser han, 3 mil. Jag är just nu föräldraledig men börjar jobba i maj och får då tre mil till mitt jobb från hans lägenhet, alltså precis lika långt, och jag ser inte det som ett problem.
Jag älskar verkligen honom, och när vi har det bra har vi det galet bra. Han är mjuk och ömsint och får mej att känna mej älskad. Men det är långt ifrån alltid, mkt av tiden går jag runt med ren ångest över att han sagt något, över att han kanske är arg, över att han ska dumpa mej igen. Jag orkar helt ärligt inte detta, samtidigt har jag märkt en förändring senaste veckan, han har inte varit sur och han har kontrollerat sitt humör. MEN, vi kommer kanske aldrig att kunna leva ihop, för att han inte vill flytta ihop. Och jag tycker inte att lösningen att bo en vecka hos honom, å sen träffas några kvällar hemma hos mej, fungerar. Jag vill att min tös ska ha en lugn och stabil tillvaro, och ett hem, även om hon sover hos honom en natt i veckan. Jag blir ledsen av det faktum att han MÅSTE ha tösen ensam ett dygn på helgen, för att stärka hans papparoll. Jag förstår det till viss del, men om vi nu ska va ett par, så varför inte leva som en familj på helgen, enda gången när man kan umgås allihop ju.
Jag vet verkligen inte.. Jag vill ju försöka, går till både psykolog och terapeut och försöker reda ut tankarna. Jag älskar honom och har varit villig att försöka. Men sen igår kraschade jag bara, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag vill kämpa för detta för att ändå i slutändan aldrig kunna bo ihop. Allt för mkt är på hans villkor. SNälla, kloka bukefalister, hjälp! Ge er syn på saken, jag kanske är för blind?
Förlåt för lågt inlägg!
Ska försöka dra det lite kort...
Vi träffades i augusti 2012, blev ihop och han flyttade in efter en månad. Väldigt passionerat förhållande och vi hade det jättebra, pratade om problemen innan de dök upp och visst var vi osams ibland, men vi kramades o blev sams igen. I december blev jag gravid och lyckan var total, men när mina njurar började strula vid årsskiftet började förhållande vackla, han tyckte det var jobbigt att jag inte mådde bra. Det var bra till o från under januari å februari, men han visade mer å mer av sitt humör och i mars tog det plötsligt slut. Jag var då gravid i vecka 18 och han tyckte på fullt allvar att vi kunde leva som särbos, han ville att vi flyttade isär. Vi hade då precis skrivit kontrakt på en gård vi skulle hyra, men allt detta fick avbrytas, han ville inte flytta dit. Jag ville inte riktigt acceptera att han ville va ihop men inte bo med mej, vi skulle ju ha barn ihop, så vi bröt upp. Flyttade åt varsitt håll eftersom kontraktet på gården vi bodde på då var uppsagt. Kort därefter hittade vi tillbaka till varann men har sen dess vatt särbos. Han har dumpat mej flera ggr, vi har gått i familjerådgivning och terapi för att lappa ihop det. Hela hösten var det av och på, han lämnade mej när tösen var 2 veckor gammal, rev upp hela världen för att han ville ha henne ensam hemma hos sej över helgen då och jag sa nej (2 veckors spädis)
Som sagt, av å på hela tiden, men i slutet av oktober, efter ett uppehåll, hade han bestämt sej för att han ville leva med oss. Vi inledde ett förhållande igen och med hjälp av terapi (tillsammans och enskilt) fick vi det att funka hyfsat, jag kände dock att jag hela tiden fick backa undan å låta honom få som han vill. Våra problem är e.g inte konflikterna, vi är väldigt överens om det mesta, utan konflikthanteringen. När vi blir osams om nåt så gormar han, eller surar och tiger ihjäl mej. Jag däremot vill prata ut och bli sams. När han är arg kan han inte ta i mig. Det räcker att han haft en jobbig dag på jobb och är lite irriterad, så vägrar han ta i mej. I övrigt är han en väldigt fysisk person, så kontrasten blir väldigt stark. I början av januari började jag å tösen bo i hans lägenhet, tillfälligt pga att det inte funkade att bo i mitt hus, och 3 veckor senare slängde han ut oss. På min födelsedag ställde han till ett jävla liv och bad mej flytta. Jag tog hjälp av min terapeut och hans mor för att reda ut hur jag skulle göra, skulle jag packa våra grejor och bara gå, eller stanna och kämpa. Enligt både hans mor och terapeuten var det sagt i vredesmod, och ja det verkade ju så, så jag valde att inte flytta under veckan. Han tog heller inte upp det så jag antog att det var lugnt. På lördagen smällde det bara till, jag hade grabben hos mej den helgen och han väckte min pojkvän på morgonen (inte helt lätt att få en treåring att leka tyst) och han vaknade således med dåligt humör. Ett par timmar senare slängde han ut oss. Bokstavligen talat slängde ut oss. Han slängde ut alla våra grejor genom dörren. Jag menade på att vi kunde ta det lugnt, jag skulel ta med mej grabben och spendera natten i huset, så kunde jag komma tillbaka dagen efter o prata om det, när grabben var tillbaka hos sin pappa. Detta kom inte på tal, vi skulle ut och det NU! sagt å gjort, tösen stannade hos honom och jag o grabben åkte helt förstörda hem till huset. Han skrev på chatten på kvällen o frågade om jag ansett att vi gjort slut, han gjorde tydligen inte det. Själv var jag bara chockad och arg.
En vecka senare började han visa att han ville ha mej igen, och jag spelade kall. Förra onsdagen sa han klart o tydligt vad han ville, och vi pratade igenom problemen. Då började jag hoppas, vi bestämde att vi skulle vara ett par, och vi har umgåtts som ett par sen dess.
MEN, jag vet inte om jag orkar leva med den här mannen och hans humörsvängningar! Han säger just nu att han vill testa, ta en dag i taget, men vet inte om vi kan leva ihop. Han vet inte om han nånsin vill va sambo igen. Och att leva ett helt liv som särbo med barn vill jag inte, jag tycker om sambolivet. Han är hopplöst sur, går inte att prata med när han inte är på precis rätt humör, svartsjuk som fan och kommer ofta med pikar om var jag ska när vi inte umgås osv. På hans villkor kommer vi att träffas onsdag-söndag varannan vecka hos honom (jag o tösen ska då bo hos honom) men med avbrott på lördagen, för han vill tvunget ha tösen ensam ett dygn på helgen. Andra veckan kommer han att komma till mej någon&/några kvällar o sen på helgen, men även då ska han ha tösen själv ett dygn på helgen. Att han skulle bo hos mej, som vi gör hos honom, kommer inte på tal, han får för långt till jobb då anser han, 3 mil. Jag är just nu föräldraledig men börjar jobba i maj och får då tre mil till mitt jobb från hans lägenhet, alltså precis lika långt, och jag ser inte det som ett problem.
Jag älskar verkligen honom, och när vi har det bra har vi det galet bra. Han är mjuk och ömsint och får mej att känna mej älskad. Men det är långt ifrån alltid, mkt av tiden går jag runt med ren ångest över att han sagt något, över att han kanske är arg, över att han ska dumpa mej igen. Jag orkar helt ärligt inte detta, samtidigt har jag märkt en förändring senaste veckan, han har inte varit sur och han har kontrollerat sitt humör. MEN, vi kommer kanske aldrig att kunna leva ihop, för att han inte vill flytta ihop. Och jag tycker inte att lösningen att bo en vecka hos honom, å sen träffas några kvällar hemma hos mej, fungerar. Jag vill att min tös ska ha en lugn och stabil tillvaro, och ett hem, även om hon sover hos honom en natt i veckan. Jag blir ledsen av det faktum att han MÅSTE ha tösen ensam ett dygn på helgen, för att stärka hans papparoll. Jag förstår det till viss del, men om vi nu ska va ett par, så varför inte leva som en familj på helgen, enda gången när man kan umgås allihop ju.
Jag vet verkligen inte.. Jag vill ju försöka, går till både psykolog och terapeut och försöker reda ut tankarna. Jag älskar honom och har varit villig att försöka. Men sen igår kraschade jag bara, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag vill kämpa för detta för att ändå i slutändan aldrig kunna bo ihop. Allt för mkt är på hans villkor. SNälla, kloka bukefalister, hjälp! Ge er syn på saken, jag kanske är för blind?
Förlåt för lågt inlägg!
