Det har nog aldrig varit så mycket på tapeten för mig. Även om det såklart är någonting man gärna ville vara så var det väldigt onåbart på ett ganska bra sätt ändå.Lucia...
Har du varit lucia?
Var du den som aldrig blev vald?
Ville du vara lucia?
Reflexioner runt detta sökes...
I mina barns skola har de lottat fram lucian bland tjejerna i många år. Det är bra. (nu återstår bara att åtminstone frivilliga killar får vara med i lottningen...) Men jag minns luciaomröstningarna från när jag gick i skolan.
Jag har aldrig någonsin varit lucia. (varken i skolan, på ridklubben eller i andra sammanhang) Det kanske inte är så konstigt att jag inte blev vald eftersom jag var klassens hackkyckling. Men faktum är att jag inte heller hade någon längtan efter att vara lucia, jag var nöjd med att vara tärna.
Sista året i gymnasiet valde klassen att lussa för klassföreståndarna. Vi tog på oss våra vita labrockar, klassen var helt enig om att Calle skulle vara lucia (klassens längsta, gängligaste kille), så han fick en luciakrona med 2 fungerande batteriljus. Resten av oss hade glitter i håret, både tjejer o killar. Det var en kul grej, som vi inte tog på särskilt stort allvar...
På dagis fick man säkert vara vad man ville, minns inte. I skolan så lussade en klass för alla de andra + näraliggande äldreboenden. Jag tror det var tredje klass, eller fjärde, som var luciatåg och sjätte klass som bidrog med en lucia, det blev väldigt snyggt med längdskillnaden. Lucian blev framröstad av skolan bland en hög kandidater som sjätteklasserna plockade fram, frivilliga? Minns inte vem som blev när jag gick i sexan, kandiderade inte, minns att det nog var en kille året innan vi lussade, längst hår. Vilket var kul men ingen större grej för någon.
Vi hade i alla fall vansinnigt roligt när det var vår tur att vara luciatåg, ett par svimmade såklart nästan av ljusen och det var mycket kul med våta kökshanddukar på huvudet av lucian under kronan och allt. Och så var man såklart tvungen att vara på skolan klockan 6 på morgonen eller någon annan vansinnigt tidig tid. Nästan alla flickor var tärnor, nästan alla pojkar var stjärngossar och så några tomtar som fick sjunga tomtesång. Lucian höll såklart tyst.
(teorin bakom det hela var att de yngre barnen sjunger vackert och det är långt före målbrott för några pojkar. Medan en 12 åring i alla fall kan gå rakt fram med någorlunda gravitas och leda resten av horden).
(Sedan var jag ju Lucia när vi sprang runt och lussade för alla grannarna för att få pepparkakor (eftersom jag var äldst och den andra tjejen oftast inte hängde på oavsett, så det var en lucia, en stjärngosse och en tomte, ibland en tärna.), jmf Halloween, fast de var tvungna att lyssna på några fruktansvärda sånger innan de kunde ge oss godis och be oss dra.)
Senast ändrad: