Sorg?

[ryssen]

Efter att ha kämpat med fång i många år så fick min häst avlivas i går kväll...hon blev bara 15år...vi delade 13 av dem...Jag trode att jag skulle må sämre jag förstår inte, det är som om något inom mig hindrar mig från att ta till mig att hon inte existerar längre....Jag trode att jag skulle bryta ihop...jag vill bryta ihop.
Vad händer, hur reagerar man, vad ska jag göra?

 

[Lillelorden]

Sv: Sorg?

Beklagar verkligen!

Antagligen kommer sorgen efter hand. Finns ju inget som säger hur man "ska" reagera, det är väldigt individuellt.
När min fina gick ur tiden så grät jag som en tok, men klarade mig ändå bättre än jag trodde. Ägnade tiden år nya hästen och blev lite distraherad.
Sedan dök den riktiga smärtsamma sorgen upp 1,5 år senare när jag lämnade ifrån mig foderhästen och blev hästlös... Det går inte riktigt att förklara.

 

[BiMi]

Sv: Sorg?

Kan bara beklaga sorgen jag med
Fick själv lov att ta bort en häst pga. fång på sensommaren, har nog inte sörjt färdigt denna hästen ännu, tog bort en planerad häst ochså men där har jag sörjt färdigt, går ej att jämföra. Sorg kan ta olika uttryck!
Jag stod då med en häst så jag behövde sällskap till min och det blev lite krångel när det visade sig att han inte funkade med första lånehästen, visade sig att han var rädd för ston, lånade sen en unghäst som är hingst och det funkade jättebra. Under tiden har jag letat efter en häst att köpa så det har tagit lite kraft och tid, är rädd för att nu när allt löst sig kommer det att bli tufft!

 

[ryssen]

Sv: Sorg?

Tak för era svar...sitter just nu och googlar och läser gamla trådar...vet inte varför, känner väl bara att jag måste göra något.

 

[Bewildered]

Sv: Sorg?

Det finns inget ratt och fel nar det kommer till sorg, inget du maste gora... behover du sysselsatta dig sa gor det. Jag sorjer jag med just nu, grater lite, och ar ganska manisk med diverse saker.. stickar hundtrojor, virkar en matta, tvattar klader, diskar, dammsuger, byter gardiner, ritar monster.. och laser pa natet, surfar annonser, kollar ebay. Djupdykt totalt i etologins underbara roriga varld... laser bocker. Det ar galet hur mycket man kan gora, bara for att undvika att sitta stilla och tanka och kanna "for mycket".

Lyssna till dig sjalv och lat allt ta den tid det tar! *kramar om*

 

[pulkaskurk]

Sv: Sorg?

Alla sörjer olika och inget sätt är fel.

Kanske har du någonstans inom dig vetat vad som kommer om hästen haft fång en längre tid?
Du kanske var superförberedd och omedvetet sörjt lite under lång tid innan du blev tvungen att ta bort hästen?

När jag medvetet ska ta bort ett djur eller någon nära dör men det är liksom väntat brukar jag sörja och tycka allt är skitjobbigt innan de dör.
När de väl är borta brukar jag känna en lättnad för att de inte längre har det jobbigt.
Samtidigt som det såklart känns väldigt ensamt och tomt och jag alltid kommer att sakna dom.

För 2 veckor sen dog min ena hund, jag visste att han var dålig och samma dag som han somnade in av sig själv skulle vi varit till veterinären på eftermiddagen och kollat hunden och ev beställa tid för avlivning.
När han nu istället somnade in förtidigt så blev det inte alls bra för mig, jag blev minst sagt hysterisk och tårarna sprutade som ja jag vet inte vad...
Jag hade inte hunnit förlika mig med att han skulle försvinna och dte känns fortfarande pissjobbigt...

 

[Tussemaja]

Sv: Sorg?

Beklagar din förlust. Jag förstår väl hur du känner. Du skriver att ni "kämpat med fång flera år" och där har du nog orsaken till att du ändå varit väl förberedd på det som nu hänt - även om det mest varit i ditt undermedvetna. Man brukar säga när någon dör - djur eller människa - att man aldrig är förberedd. Jag håller inte med om det. När jag tog bort min pojke i fjol somras, efter flera år av skador, fångproblematik mm, så blev inte sorgen den chockupplevelse som man oftast tror ska drabba en. Jag grät i attacker några dagar, men vågade också erkänna för mig själv att jag kände en djup lättnad. År av oro var över. Inget är rätt eller fel i sånt här, man känner det man känner helt enkelt...

 

[Sasse]

Sv: Sorg?

Jag beklagar sorgen! Sedan får jag hålla med de andra att det är väldigt olika hur man reagerar, det finns inget rätt eller fel.

Själv var jag tvungen att ta bort min häst för 2,5 år sedan. Han blev de senare åren av sitt liv väldigt avmagrad på vintern och det var svårt att få honom att hålla rätt vikt. Jag förberedde mig inför en avlivning framåt hösten för jag trodde inte han skulle klara en till vinter så bra. Nu blev han akut dålig i benen när vintern ledde mot sitt slut, det förvärrades mycket på en dryg vecka. Från en vanlig hälta till att han knappt kunde stå på benen alls. Så det blev ett snabbt beslut om avlivning.

Jag mådde otroligt dåligt den sista veckan, vågade knappt åka ner till stallet för att jag var rädd att han blivit sämre, att veterinärens ordinerade dosering av smärtstillande inte skulle hjälpa tillräckligt, osv. Jag förberedde mig nog mentalt för en avlivning, även om jag kämpade för honom ett tag.

När det väl var dags så upplevde jag en stor lättnad. Ledde ut honom själv från stallet. Han var sig själv, så glad och pigg. Det var helt okej att lämna över honom och gå oväg. Det var väldigt skönt resten av dagen, att veta att han slapp lida mer. Det tog några dagar för mig att inse att jag aldrig mer kommer se honom. Var tvungen att hålla mig borta från hästar i 1,5 år efter det. Numera kan jag hålla på med hästar igen, men att tänka på eller prata om min älskade ponny går inte. Jag börjar gråta varje gång. Det känns som att det alltid kommer finnas ett tomrum. Såren läker inte, man lär sig bara att leva med det..

Nu känner jag att det blev lite utdraget, men hur man reagerar är individuellt, också hur man hanterar det efteråt. Vissa måste hitta på saker, tänka på annat, medan andra tar det väldigt lugnt och snarare mår sämre av att inte få tänka.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Sorg?

I vissa fall mår ju djuret så dåligt att det kan vara en lättnad att de får somna in. Särskilt i de fall där det varit mycket bry runtomkring, ångest över sjukdomstillstånd etc kan jag känna att det är en lättnad att varken jag eller djuret behöver oroas längre.

När vår gamla shettis fick somna in i december kände jag enbart lättnad och ro, över att han fick ro. Han blev sjuk och det gick på tre dagar innan det var över - varje av de nätterna låg och jag tänkte på om han skulle dö över natten. Så piggade han på sig en smula, men var tillbaka igen. Så går det inte att hålla på.

Ibland är det som att all sorgen gått åt i förskott, och själva avlivandet är den verkliga punkten på händelseförloppet. Då kan det t o m kännas bra att det är över.

 

[a1agnlju]

Sv: Sorg?

Beklagar din förlust. Jag förstår väl hur du känner. Du skriver att ni "kämpat med fång flera år" och där har du nog orsaken till att du ändå varit väl förberedd på det som nu hänt - även om det mest varit i ditt undermedvetna. Man brukar säga när någon dör - djur eller människa - att man aldrig är förberedd. Jag håller inte med om det. När jag tog bort min pojke i fjol somras, efter flera år av skador, fångproblematik mm, så blev inte sorgen den chockupplevelse som man oftast tror ska drabba en. Jag grät i attacker några dagar, men vågade också erkänna för mig själv att jag kände en djup lättnad. År av oro var över. Inget är rätt eller fel i sånt här, man känner det man känner helt enkelt...

Jag känner precis på samma sätt. Gammelhästen som avlivades för två år sedan snart mådde bra, men det var ständigt denna oro att han inte hade orkat äta upp all den mat som han så väl behövde. Trots att vi hade närmare tjugo år tillsammans så blev inte sorgen efter honom så enorm. Visst saknar jag honom, men de positiva minnena överväger sorgen. Hästen jag fick lov att avliva pga fång i höstas var det värre med även om vi inte hade haft henne lika länge. Man hann liksom inte förbereda sig ordentligt på något sätt (och då var det bara några veckor som hon hann vara dålig). Jag vet att jag tog rätt beslut, men på något sätt var jag inte "klar" med henne än, och det gör ont.

 

[Halvblodsmamman]

Sv: Sorg?

Beklagar verkligen. Tror som många sagt att när man oroat sig i så lång tid, blir lättnaden så stor samtidigt som man saknar dom, men man har på nåt vis redan hunnit sörja. Vi tog bort vår 15 åriga halvblodsvalack pga kolik i november. Och först efteråt förstod jag hur mkt jag oroat mig, och hur lättad jag var trots sorgen. När man oroar sig hela tiden för när det kommer, hur mår han idag, när kommer nästa smäll, hur kan jag lindra/förhindra. Då är man inte ryttare längre, bara orolig mamma/matte, och det är sååå jobbigt. Så låt du din sorg ta sig det uttrycket den vill, men var berädd på att det kan komma när som helst. Kankse i samband med nåt helt annat som är jobbigt.
Tröstkramar

 

[Charlotta737]

Sv: Sorg?

Massa styrkekramar!!

Alla hanterar sorg olika! Det kanske tar en stund eller ett tag innan du tar till dig smärtan eller inser att hon är borta. När den väl kommer så låt det göra ont, och det kan vara så ett tag!
När min foderhäst gick bort i höstas bröt jag ihop, åt typ inte ordentlige sov inte så bra och var rätt "dålig" i några veckor! gråter fortfarande ibland när jag tänker på henne eller att prata om henne. Och jag har fortfarande dåliga dagar men de kommer inte lika ofta.

 

[Bejbie]

Sv: Sorg?

Beklagar

Avlivade min häst 2004. Hade ingen "sorg" då men det kom år 2006-07. Mår jätte dåligt över det och ångrar mig men bara att intala sig " Detta var för hästens bästa, min älskade har det bra nu"

 

[ryssen]

Sv: Sorg?

Tack för att ni delar med er...det hjälper, man känner sig mindre ensamen med sorgen på något sätt.
Det går i vågor stundtals känns det uthärdligt, sen komer en våg av saknad och man sitter där och grinar igen.
Om jag bara kunde bli av med den här overklighetskännslan, den är nästan jobbigast.

Sen måste jag snart koma på en lösning till den hästen som är ensamen kvar, han behöver sällskap...

 

[schelin_j]

Sv: Sorg?

Overklighetskänslan är en skyddsmekanism tror jag. Jag hade exakt samma känsla då hunden togs bort. Och jag var tacksam för det. Annars hade ju inget i hela världen fungerat...

Hör om du inte kan få låna en häst lite tillfälligt som sällskap så att du får tid på dig att fundera hur du bäst skall lösa det? Kanske finns någon som har en lämplig häst som du kan ha en tid? Eller som kan ta emot din kvarvarande en tid?

 

[ryssen]

Sv: Sorg?

Hade en dålig dag igår men jag har kommit på något som får mig att må lite bättre jag tänker tatuera in hennes namn på axeln en sista gest till en förlorada vän...jag hoppas att overklighets kännslan lättar lite då.

För övrigt funderar jag på att skaffa en shetlandsponny, till den som är kvar.

Jag har funderat på att sluta med hästarna men jag tror att saknaden efte Hydra skulle bli ännu större då?

Tack igen ni som skriver.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Sorg?

Beklagar först och främst.

Sorg är olika för olika människor. Alla känner inte likadant. Min welsh mountain gick bort i cancer för tre och ett halvt år sen, jag hade haft honom i nästan åtta år då. Han var sjuk länge, men riktigt dålig i bara en vecka, jag hann inte alls med och det kom som en chock för mig när vi plötsligt var tvungna att ta bort honom. Ibland förstår jag fortfarande inte att han verkligen är borta för alltid.

Det är som sagt flera år sen nu. Jag gråter fortfarande. Jag klarar inte av att prata om honom. Jag vänder mig om när någon ropar hans namn på gatan. Men jag börjar kunna minnas allt det fina vi hade. Och jag är evigt tacksam för att jag fick uppleva honom.

När han dog hade jag en häst kvar. Det var min räddning. Redan samma kväll var jag tvungen att åka till stallet för att ta hand om henne. Jag var tvungen att fortsätta leva för hennes skull. Även om jag grät 24 timmar om dygnet de första veckorna, och det tog flera år innan jag kunde säga att jag kände mig genuint och helhjärtat lycklig. Man glömmer aldrig den hästen man förlorade, och ingen kan ersätta någon annan, men det kan komma andra som också kommer betyda mycket.

Tröstkramar till dig och lycka till om du bestämmer dig för att skaffa en ny häst!

 

[Sandra78]

Sv: Sorg?

Beklagar sorgen... Som andra redan skrivit, det är så olika hur man reagerar och sörjer, inget är mer rätt än det andra.

När jag fick ta bort min 22-åring efter en längre tids sjukdom i somras var jag naturligtvis ledsen, men samtidigt så kändes det som en lättnad att släppa taget, sluta försöka och sluta fundera på om hon led.

Första dagarna var jag så väldigt medveten om att hon var borta, men efter en vecka kunde jag - medan jag gjorde nåt helt annat - slås av tanken "men shit, jag har inte varit ut till hästen än" och sedan inse att det inte längre fanns någon häst att åka till, då bröt jag ihop.

Nu är det 9 månader (och 3 dagar, men vem räknar?) sedan, och nu börjar hon bli ett kärt minne snarare än något som gör ont, även om det fortfarande svider lite i ögonen när jag tänker på att hon är borta. Men jag kan vara glad över de 15 år vi fick tillsammans

 

[Sickan]

Sv: Sorg?

Det är hårt att ta bort ett djur. Jag tänker ofta i dessa sammanhang på vad min veterinär sa när jag fick ta bort min älskade hund 16 år gammal - "vi måste inse att våra djurs liv är kortare än våra och den här dagen kommer när vi måste ta vårt ansvar".

Men som svar på din fråga ang sorg. För mig befinner du dig fortfarande i chocktillståndet. Hjärnan har ännu inte tagit till sig den nya situationen och man upplever en overklighetskänsla, som i en dröm och man bara väntar att få vakna och dra en lättnandets suck.

En sak du kan göra om du känner dig villrådig på din sorg är att läsa om sorgens olika stadier. Det finns säkert något på Google.