Avlivning älskade katt

[Return_to_the_moon]

@Return_to_the_moon
Storgråter här nu! Beklagar!!

Jag tog bort min älskade Alva i februari.

Jag beklagarcry:

 

[Return_to_the_moon]

En till bild från idag. Fattar ingenting. Hon va ju här nyss. Varför är hon inte bredvid mig nu i soffan? Hon ska ju komma ned från katträdet och knöa in sig mellan armstödet och mig. Avlivningen är ett mörkt töcken. Det var inget fint alls med det. Känns som jag dödade henne. Fast såklart min hjärna vet att det inte va så så är det så det känns i hjärtat. Min fina vän! Det tog flera år tills hon verkligen litade på mig. Hon va en en mans katt. Det var jag som gällde. Å kattvakten mamma. Hon var en hittekatt och va 8 månader när jag fick henne. Mitt första minne va att hon spann så fort jag rörde vid henne. Och det har hon gjort sen dess. En annan egenhet hon hade va att hon alltid svarade när jag pratade med henne. Hur ska jag överleva utan min skrollboll? Hennes lena päls kändes som en förlängning av min arm. Jag är så ledsen. Gråter konstant sedan igår och ögonen är så röda och svullna att de inte går att öppna ordentligt. Jag tittar upp i katträdet och hoppas att hon snart ska komma ner. Tårarna rinner och det finns inget slut.

 

[Sel]

En till bild från idag. Fattar ingenting. Hon va ju här nyss. Varför är hon inte bredvid mig nu i soffan? Hon ska ju komma ned från katträdet och knöa in sig mellan armstödet och mig. Avlivningen är ett mörkt töcken. Det var inget fint alls med det. Känns som jag dödade henne. Fast såklart min hjärna vet att det inte va så så är det så det känns i hjärtat. Min fina vän! Det tog flera år tills hon verkligen litade på mig. Hon va en en mans katt. Det var jag som gällde. Å kattvakten mamma. Hon var en hittekatt och va 8 månader när jag fick henne. Mitt första minne va att hon spann så fort jag rörde vid henne. Och det har hon gjort sen dess. En annan egenhet hon hade va att hon alltid svarade när jag pratade med henne. Hur ska jag överleva utan min skrollboll? Hennes lena päls kändes som en förlängning av min arm. Jag är så ledsen. Gråter konstant sedan igår och ögonen är så röda och svullna att de inte går att öppna ordentligt. Jag tittar upp i katträdet och hoppas att hon snart ska komma ner. Tårarna rinner och det finns inget slut.
Visa bifogad fil 156854

Hon var fantastiskt fin och du gjorde henne rättvisa genom att finnas där hela vägen till slutet. Det sista hon visste var hon och du, det är det finaste vi ger dem.
Jag vet hur det känns, men det är VÅR känsla och vår sorg. Jag vill tro att allt de känner är lättnad, sömn och ro. Iland tycker jag det är orättvist att vi som människor inte får sluta på samma sätt.

Du får gråta hur mycket du vill, och skriva här. Vi är många som varit där. Det gör så väldigt ont.

 

[ufot]

Beklagar förlusten.

Mitt enda råd är att kolla på kattungar.
Jag vet att en del kanske reagerar på det, men för mig är mina djur mitt liv.
Utan hunden och katten är inte livet komplett. Livet saknar mening utan djuren.

Nu har mina djur förhoppningsvis många år kvar att leva, men jag vet redan nu att hur jobbigt det än blir, kommer jag att kolla annonser och kontakta uppfödare redan innan avlivningen (eller direkt jag kommer hem om det blir oplanerat).

Den nya katten eller hunden är självklart ingen ersättning. En älskad katt glömmer man aldrig. Men, det bästa läkemedlet mot sorg är en ny liten varelse som ligger på magen och spinner (och kanske mellan varven river ner gardinerna, väcker dig 02.00 på natten, kräks på finbyxorna, sprätter kattsand i hela huset och river ner farmors gamla vas…)

Så, våga ta steget, kontakta ett katthem, kontakta uppfödare, läs på om kattraser (om du inte vet vilken ras du vill ha). Planera och dröm om ny liten vän. Inte för att glömma, det kommer du aldrig att göra, men för att hitta tillbaka till livet.

 

[athena_arabians]

Beklagar förlusten.

Mitt enda råd är att kolla på kattungar.
Jag vet att en del kanske reagerar på det, men för mig är mina djur mitt liv.
Utan hunden och katten är inte livet komplett. Livet saknar mening utan djuren.

Nu har mina djur förhoppningsvis många år kvar att leva, men jag vet redan nu att hur jobbigt det än blir, kommer jag att kolla annonser och kontakta uppfödare redan innan avlivningen (eller direkt jag kommer hem om det blir oplanerat).

Den nya katten eller hunden är självklart ingen ersättning. En älskad katt glömmer man aldrig. Men, det bästa läkemedlet mot sorg är en ny liten varelse som ligger på magen och spinner (och kanske mellan varven river ner gardinerna, väcker dig 02.00 på natten, kräks på finbyxorna, sprätter kattsand i hela huset och river ner farmors gamla vas…)

Så, våga ta steget, kontakta ett katthem, kontakta uppfödare, läs på om kattraser (om du inte vet vilken ras du vill ha). Planera och dröm om ny liten vän. Inte för att glömma, det kommer du aldrig att göra, men för att hitta tillbaka till livet.

Jag säger samma sak. När jag var utan katt i mer än ett halvår innan nuvarande mådde jag skitdåligt och insåg inte hur illa det var innan den lilla hårbollen hängde i gardinerna Jag började leta direkt men det var ju under pandemin så det var inte helt okomplicerat att hitta katt...

 

[Mia_R]

Jag beklagar verkligen att ni behövde skiljas åt, det är ett helvete innan och ett helvete efter av sorg och saknad.

Men, jag säger som de andra. Jag fungerar inte utan katt, jag har försökt men det går inte trots att jag vet att det är en tidsbegränsad lycka. Hitta en ny älskad vän, det tar inte bort sorgen och saknaden efter din fina kisse, men det är ett litet ljus i mörkret som växer sig allt starkare och det gör inte lika ont längre när någon annan pockar på uppmärksamhet och kärlek.

 

[Kilauea]

Beklagar, det kan verkligen vara en hjärtskärande sorg att förlora ett djur

 

[Return_to_the_moon]

Jag har en till katt Sizu, som är min själsfrände. Utan honom skulle jag gå under. Han är min gråtkudde. Han lämnade mig inte en sekund den första dagen efter Aryas död. Men saken är att han är 13 år och när han försvinner kommer jag bli djupt deprimerad. Tror inte jag kommer skaffa en till katt innan han går bort för risken är stor att han får stryk och hamnar i skymundan. Har hänt med flera katter tidigare men med Arya gick det ändå ok, de accepterade och till och med njöt av varandras sällskap.

Men den dagen han försvinner måste jag hitta en katt snabbt innan jag går under helt. Ingen som skulle kunna ersätta honom eller ta bort sorgen, utan för att det skulle bli extra plågsamt att dessutom bli kattlös.

 

[Kilauea]

Jag har en till katt Sizu, som är min själsfrände. Utan honom skulle jag gå under. Han är min gråtkudde. Han lämnade mig inte en sekund den första dagen efter Aryas död. Men saken är att han är 13 år och när han försvinner kommer jag bli djupt deprimerad. Tror inte jag kommer skaffa en till katt innan han går bort för risken är stor att han får stryk och hamnar i skymundan. Har hänt med flera katter tidigare men med Arya gick det ändå ok, de accepterade och till och med njöt av varandras sällskap.

Men den dagen han försvinner måste jag hitta en katt snabbt innan jag går under helt. Ingen som skulle kunna ersätta honom eller ta bort sorgen, utan för att det skulle bli extra plågsamt att dessutom bli kattlös.

Dom är individer, ingen ersätter nån.
Sorgen efter vår senaste hund var avgrundsjup. Nu väntar vi på att en valp ska födas om två veckor och sorgen finns fortfarande där, men inte lika smärtsam. Det känns helt rätt med en ny. Jag ser (med fasa ) fram emot att ha en valp igen, en ny individ att älska.