Politiska förändringsprocesser där en förtryckt grupp fått förbättrade livsvillkor och mer rättigheter har alltid skett genom kamp. Både kvinnokampen och den fackliga kampen skedde under hårt motstånd från den priviligierade gruppen. Likaså alla frihetsrörelser, etc. Ska du ställa krav så måste du våga utmana och så fort det blir obekvämt så kommer du få repressalier. Det är viktigt att våga vara obekväm - så där håller jag inte med dig. OBS edit: ser nu att du i princip svarade på detta till
@Asko ovan.
Vad som får män att bli våldsamma kan vi såklart psykologisera kring i evigheter eftersom det sker i alla länder, både inomhus och utomhus. Huruvida det är biologiskt förutbestämt - är det vad du menar ovan med "män är av naturen mer benägna att vara våldsamma"? - kanske vi inte omedelbart ska ta som en sanning dock.
Men det finns enorma mängder data insamlade, både i Sverige via BRÅ och SCB, samt via internationella organisationer som EU och FN, samt NGOs som Amnesty, HRW, etc. Så det råder verkligen ingen brist på data. Det är därför FN har plockat ut ending violence against women som ett specifikt mål i Agenda 30 exempelvis.
Hellre än att psykologisera tycker jag att vi i Sverige faktiskt ska satsa på att leva upp till den lagstiftning som vi har, att vi satsar på kvinnojourerna för att garantera skydd, på polisresurser för att garantera rättvis prövning, satsar på föreningar som MÄN för att garantera alternativa diskussioner kring mansrollen, etc. Det finns mycket som vi kan göra praktiskt. Däremot att sitta och ondgöra sig över #inteallamän vet jag inte hur mycket det bidrar i realiteten. Liksom det inte bidrar i till det antirasistiska arbete att komma dragande med #inteallavita.
MEN - jag håller helt med dig om att vi behöver feministiska förebilder oavsett inriktning och att vi borde se fler sådana, både i sociala medier och i alla sammanhang.