Hon skulle ju födas med planerat snitt den 11 juli i Lund. Istället föddes hon alltså den 1 juli, i Malmö och genom en vaginal förlossning. Så det var inte många rätt
Men mitt vatten började sippra fredag morgon, och 12 h senare slog värkarna till och var sen hemska hela natten mot lördag med 2,5 min mellanrum mellan värkarna. Sen plötsligt gick jag från 1 cm till 7 cm på 30 min under fm och då sprang de iväg med mig i sängen (var inte flyttad till förlossningen än då) och sen fick jag snabbt ta beslut om ett akut snitt eller testa vaginalt. De sa att det såg ut att vara bra förutsättningar för en vaginal förlossning utan mycket skador, och det har varit rädsla mot just stora bristningar och så som gjort att jag ville föda med snitt.
Fick epidural som iaf hjälpte mot den hemska ryggvärken och jag använde lustgasen i alla verkar. Fick inte ha den under krystningsvärkarna sen vilket var jobbigt men tog lustgas mellan alla krystvärkar.
Men förlossningen gick bra ur ett skadoperspektiv för mig (liten grad 2-bristning som senare syddes av läkare i operationssal), men fy helvete vad ont jag hade och jobbigt det var. Fick panik flera gånger under krystfasen och det kändes verkligen som att det var helt omöjligt. Skrek "Jag kan inte, det går inte!" nästan varje krystvärkar. Efteråt var det ingen wow-känsla utan bara en lättnad att det äntligen var över! Och nu såhär efteråt är det såklart skönt att slippa ett op.sår på magen även om jag var helt fine med det inför. Har ju redan innan graviditeten känt starkt att jag bara vill ha ett barn, och nu efter en jobbig graviditet och tuff förlossning känner jag absolut att det är #oneanddone