Social fobi

[Sparrisen123]

Finns det någon här som har/har haft social fobi?
Isåfall, vill du vara så snäll och berätta lite om det? Hur påverkar det dig, har du blivit bättre på något sätt och isåfall hur och sådär...

Jag började fundera efter ett besök hos "min" psykolog och halkade in på social fobi, tyckte det lät som mycket stämde in på mig, gjorde ett snabbt webtest som menade att jag låg på gränsen mellan "svår social fobi" och "mycket svår social fobi". Känner mig ungefär såhär nu så all form av tips, råd, stöttning och erfarenheter tas varmt emot.

Jag ska försöka ta upp detta med någon "vårdperson" så snart som möjligt, men det är svårt det också.

 

[MM]

Sv: Social fobi

Du har ju kikat in i min blogg och vet väl lite hur min problematik ser ut. Men jag har social fobi (fobisk personlighetsstörning) och det påverkar mig hela tiden.

Har så gott som inga vänner, tar ju inte kontakt med människor så det är inget konstigt med det.

Klarar inte av att jobba. Klarar knappt av stallmöten och föräldrarmöten på dagis men jag gör det ändå men känner mig som ett ufo.
Jag gör inte min röst hörd. Har svårt för att stå upp för mig själv. Men försöker.

allra allra helst så vill jag bara låsa in mig hemma och slippa träffa folk, men så fungerar det inte riktigt..

Tycker du ska ta upp det med din psykolog om du lider av det.

 

[Elisha]

Sv: Social fobi

Jag har. Fick diagnos i dagisålder. Psykolog trodde inte jag skulle klara av att gå i skolan osv. Var extremt rädd för allt, grät mig igenom dagis osv. Klarade av skolan bra, fick helt ok betyg osv men har alltid varit extremt blyg och tyst och dragit mig undan vilket lett till begränsat antal vänner (under skolåren fram tills 7an typ).


Sen under 7an, 8an och 9an så blev det mkt bättre då jag bytte skola och trivdes mkt bättre. Hade mkt vänner och pratade bra med alla osv. Gick även bra under gymnasiet även om jag alltid tyckt det var jobbigt med mkt folk osv.


Idag är jag en av de mest sociala människor många har mött, i rätt sällskap där jag känner mig trygg. Kan utan problem kan kontakt med helt random människor osv, inga problem.


Det som jag upplever jobbigast är ställen som att gå i affärer, både mataffären och shoppa, gå till läkare, tandläkare, osv osv. Även att prata i telefon. Dock är detta inget som är så otroligt jobbigt att jag helt underviker, även om jag underviken i den mån det går.


Tycker överlag inte om uppmärksamhet i stora grupper, så jobbet har alltid och kommer alltid vara lite lätt ångestframkallande, men jag jobbar dagligen och har aldrig varit sjukskriven av den anledningen.


Upplever det väldigt jobbigt att umgås med släkten, trots att jag känner dem väl. Så det är lite olika i vilka situationer och med vilket folk som jag kan umgås med och inte. Vissa människor känner jag mig väldigt osäker med och då pratar jag ingenting.


Går ogärna på krogen, ut och äter middag osv och andra sociala tillställningar. Har alltid lite lätt ångest då, men klarar mig idag igenom alla situationer faktiskt. Även om ångesten nästan alltid ganger där bak ändå.


Så har blivit otroligt mkt bättre. Ingen av mina vänner, pojkvänner, chefer osv vet någonting alls och många skulle nog inte för allt i världen misstänka något då jag är väldigt social i många situationer nuförtiden.


Men ibland slår det slint och det är jobbigt med allt igen. Tror all social fobi för min del grundar sig i vad folk ska tycka om mig, om jag ska göra bort mig osv, så vågar sällan testa nya saker.



Äter ingen medicin och har inte besökt psykolog sen 2005. Kan även tillägga att när jag väl pratar, pratar jag högt och tydligt, och ingenting skulle påvisa att jag var blyg etc, och många uppfattar mig som dryg då jag istället kan bli lite kaxig och ignorant när jag är osäker.


Tänk dig stoet i hagen som får gå ensam eftersom hon är sur mot de flesta och 'dominant', men egentligen är hon bara osäker

 

[Sparrisen123]

Sv: Social fobi

Det låter ganska mycket som mig, det där.
Jag drar mig undan och har i princip inga vänner (längre). Undviker stallmöten och sånt, men om jag ändå tvingar mig dit sitter jag tyst och gnager på en torr fralla medans de andra pratar och fikar järnet.
Har svårt för att prata med folk, alltså alla folk. Familjen, vänner, psykolog, läkare, klasskamrater när jag studerade, stallkompisar, helt enkelt alla. Jag skriver ogärna "öppet" på facebook, av samma anledning.
Jag kan dessutom inte gå ut utan att fixa till mig (ganska mycket smink, skapliga kläder, fixa håret) om jag tror att jag kommer träffa någon, och ju mer "ordentligt" jag träffar någon desto mer måste jag fixa mig innan för att klara av det. Vilket i förlängningen gör att t.ex. läkare och psykolog tror att jag mår bättre än jag gör, eftersom jag ser fixad ut

Jag ska försöka ta upp det nästa gång jag ska dit.

 

[Sparrisen123]

Sv: Social fobi

Vad skönt att det inte verkar påverka dig så mycket längre! Vet du hur det släppte? Var det skolbytet?
Jag funderar på om det kan visa sig olika beroende på när man "fick" den sociala fobin.

I mitt fall har jag alltid varit blyg. Fick hela grundskolan höra att jag skulle prata mer, ta mer plats, ta för mig mer och allt det där. I gymnasiet var det inte samma "press" på att ta plats, men jag fick höra det även där. Började även skolka en del då för att slippa t.ex. redovisningar, och i den mån det gick hade jag dem inför bara någon nära vän och läraren.

Prata med släktingar, i telefon, med "myndighetspersoner" och så undviker jag så mycket jag kan. Prata med familj, vänner, stallkompisar etc. gör jag helst inte, men måste jag så gör jag det. Dock känner jag mig oftast som ett frågetecken eftersom ångestpåslaget gör att jag inte riktigt hänger med i samtalet. Det jobbigaste för mig är att jag nog upplever det som att det blir värre och värre, istället för bättre.

 

[Wysiwyg]

Sv: Social fobi

Jag tog testet som meddelade social anxiety och det kan nog stämma väldigt bra. Letade upp på Wikipedia och denna text (från Social anxiety disorder) stämmer in på pricken när det gäller mig:

In cognitive models of social anxiety disorder those with social phobias experience dread over how they will be presented to others. They may feel overly self-conscious, pay high self-attention after the activity, or have high performance standards for themselves. According to the social psychology theory of self-presentation, a sufferer attempts to create a well-mannered impression towards others but believes he or she is unable to do so. Many times, prior to the potentially anxiety-provoking social situation, sufferers may deliberately review what could go wrong and how to deal with each unexpected case. After the event, they may have the perception that they performed unsatisfactorily. Consequently, they will review anything that may have possibly been abnormal or embarrassing. These thoughts do not simply terminate soon after the encounter, but may extend for weeks or longer. Cognitive distortions are a hallmark, and are learned about in CBT (cognitive-behavioral therapy). Thoughts are often self-defeating and inaccurate. Those with social phobia tend to interpret neutral or ambiguous conversations with a negative outlook and many studies suggest that socially anxious individuals remember more negative memories than those less distressed.

Har sökt hjälp på hälsocentral för att få remiss till KBT eller psykoterapi, väntar på att få besked för hur det blir.

Jag märker inte av något alls när jag umgås med folk jag känner mig trygg med eller familjen. Det kommer fram när jag ska prata i grupp (även om det är folk jag är bekanta med), när jag ska redovisa, när jag pratar med okända människor (framförallt om det är flera) etc. Okända situationer blir jag lätt stressad i. Tror att jag lärt mig dölja detta ganska bra för när jag försökt ta upp saken med vänner (och familj) är de helt oförstående och säger att "men herregud det kan ju inte vara möjligt för dig???" men ptja, det är ju vad jag känner på insidan som är min verklighet liksom.

 

[tuaphua]

Sv: Social fobi

Jag har haft social fobi. Den var så svår att jag vägrade gå utanför huset en period och undvek människosamlingar under många. Jag fick hjärtklappning, skakade och fick svår ångest. Hade då också panikångest. De attackerna kom nästan alltid då jag var ensam. Men jag tror att jag samlade på mig och kvävde så mycket då jag hade de sociala problemen att det svämmade över hemma då jag dels hade muren nere lite och ngt triggade det.
Jag är numer bra från den.
För mig hjälpte en fantastisk psykolog och först kbt för att sen gå över till schematerapi.
Då hade jag bara kvar ångest relaterat till sociala saker.. men inte rent svår fobi.

När jag sen börjat arbeta som tränare(häst) har jag fått lära mig vara i centrum.
Jag har ju lektioner, folk kan sitta på läktaren och kolla, filma etc.
Och jag har föredrag och teorilektioner.
Utöver att jag på clinics och kurser kanske måste visa upp saker själv.

Numer har jag gjort bort mig så mycket att just såna saker känns ok.

Jag skulle rekommendera er som kan få hjälp att ta den. Livet är såååå mycket roligare om man vågar delta på alla roliga saker som finns och inte blir hindrad.

Lycka till!

 

[Riley]

Sv: Social fobi

Jag hade social fobi i tonåren, vilket ledde till panikångest och depression, och jag hoppade även av skolan.

Jag är "väl" numer okej. Tycker fortfarande att många sociala situationer är oerhört jobbiga; Att stå inför människor är en absolut otänkbarhet som aldrig kommer att ske, och jag skulle hellre skjuta mig själv än göra bort mig. Undviker också att prata i telefon, och därtill har jag kvar mitt "säkerhetsbeteende", som består av att jag inte visar mig inför andra utan smink och/eller ofixad i håret.

Men jag kan gå till informationsdiskar, resa själv, äta ute, rida klubbtävlingar, gå till frisören, prata med expediter, ta initiativ med nytt folk på fyllan, och, efter många om och men, ringa vissa viktiga samtal. Visst, jag har begränsat mig genom diverse säkerhetsbeteenden och eftersom jag ännu undviker det som ger mig för stor ångest. Men det innebär ändå att jag kan leva ett rätt normalt socialt liv, och då är det faktiskt inte problematiskt i mina ögon. Jag måste liksom inte vara gängets clown, gå på släktträffar eller vara en episk talare för att fungera socialt och umgås med folk.

Jag gick i terapi, men det fungerade inte för mig, utan kom istället över det själv. Jag hade av förklarliga skäl inte gott om vänner på den tiden, så det jag hade i livet var att åka på konserter. De resorna fick jag ju vackert åka själv på, hence, jag var tvungen att klara mig på egen hand när jag (med flygfobi) flög för första gången på länge, besökte nya städer och spelställen för första gången, checkade in på hotell, osv. osv.

Varför det och inte "riktig" KBT fungerade var nog för att KBT inte motiverade mig. Det skapade bara mer ångest och mer skam. Jag såg liksom ingen mening med att jag skulle utstå ångesten för att gå fram och be den där bibliotekarien om hjälp och må 1000 gånger sämre efter. Men med konserterna... om jag INTE gick igenom den där säkerhetskontrollen, sprang som ett CP till tåget jag var sen till, gick fram till dörrvakten, bad om hjälp med vägen, så skulle jag ju gå miste om det absolut bästa jag visste i livet. Det fanns väl inget val, och vad som istället fanns var positiva saker och en "belöning", vilket det inte fanns i KBT:n.

Jag har väl inga konkreta tips att ge annat än att inte vara rädd för att undersöka alla alternativ. Fungerar inte KBT, titta på t.ex. DBT. Medicin eller inte medicin, att hitta den perfekta terapeuten/psykologen, etc. etc. Vet av erfarenhet att vissa psykologer är så fruktansvärt inrutade på Sin Enda Lösning, men stå på dig, eller ta vid behov hjälp av någon som står dig nära med att framföra vad du känner. Jag tyckte det var skitjobbigt att inte alltid våga framföra exakt vad jag kände och ville och tyckte, och då var det guld värt att ha en pappa att berätta det för och som kunde framföra det till min behandlare. Det, samt mailkontakt, var vad som fick min kontakt med vården att fungera.

Lycka till, och jag hoppas verkligen du får den hjälp du behöver.

 

[MM]

Sv: Social fobi

Det låter ganska mycket som mig, det där.
Jag drar mig undan och har i princip inga vänner (längre). Undviker stallmöten och sånt, men om jag ändå tvingar mig dit sitter jag tyst och gnager på en torr fralla medans de andra pratar och fikar järnet.
Har svårt för att prata med folk, alltså alla folk. Familjen, vänner, psykolog, läkare, klasskamrater när jag studerade, stallkompisar, helt enkelt alla. Jag skriver ogärna "öppet" på facebook, av samma anledning.
Jag kan dessutom inte gå ut utan att fixa till mig (ganska mycket smink, skapliga kläder, fixa håret) om jag tror att jag kommer träffa någon, och ju mer "ordentligt" jag träffar någon desto mer måste jag fixa mig innan för att klara av det. Vilket i förlängningen gör att t.ex. läkare och psykolog tror att jag mår bättre än jag gör, eftersom jag ser fixad ut

Jag ska försöka ta upp det nästa gång jag ska dit.

Då låter vi lika.

Jag hade vänner förr men pga min andra problematik så finns dom inte kvar, samt då att jag slutade höra av mig till dom. Tyckte bara det var jobbigt när dom ville ses. Då var jag ju tvungen att umgås och se glad ut.

Det är samma för mig. Jag är med på stallmötena, sitter och lyssnar och bara för sakens skull så försöker jag säga min åsikt. Vill inte sitta tyst som en mus och låta andra bestämma hur dom ska få göra med min häst. Och där har jag faktiskt blivit starkare men det beror nog på att jag faktiskt måste prata för honom, för han kan inte prata för sig själv.
Så det har hjälpt mig en del under sista tiden. Dock ger det mig något grymt dåligt samvete att kräva saker och ting. Mår rent ut sagt skit av det! Men det är inte för min skull utan för hans. Får tänka så.
Men på föräldrarmötena sitter jag bara tyst om vi inte ska diskutera något i grupp. Föräldrar bits värre än hästfolk har jag märkt..

Jag måste också alltid fixa mig om jag ska lämna huset. Om jag så bara ska till stallet så åker mascaran på. Men nu för tiden så är det mycket mindre fix än tidigare. Då körde jag hela paketet. Nu är det bara mascara och ögonbrynen jag fixar och ibland en nude ögonskugga för att se mer fräsch ut om jag liknar en zombie.
Det är samma med kläderna. Förutom i stallet. Där ser jag inte klok ut ibland. Har inga problem med att gå dit i mina knallrosa mjukisbyxor och röda gummistövlar till det och en jacka som är cerise. Händer rätt så ofta. Tar det som är bekvämt bara. Nu har jag dock hittat ett par gråa byxor som är lika sköna så nu ser det lite bättre ut


Jag har alltid haft problem med att prata med dom i min direkta närhet men fixar alltid att fråga om hjälp i en butik, fråga om rätt väg, efter en bok på bibban, beställa fika på ett café m.m.
Men det är ju såna saker där jag vill något. Vill jag ha det så måste jag fråga för annars blir jag utan. Så det är nog det som motiverar mig.
I somras när jag och min syster var på Kreta så skötte jag allt eftersom det var min systers första utlandstripp och jag hade ångest hela tiden men fixade det för jag ville verkligen göra det. Så det löste sig och jag hade det superbra.

Men några nära vänrelationer lär jag aldrig fixa. Inte för att jag inte vill, utan för att det skulle krävas så mycket av mig att jag inte skulle orka med det. Jag skulle bli psykiskt utmattad direkt. Det kräver en hel del att hålla igång en vänskap. Förutom med en vän jag har, den är kravlös och vännen vet hur jag har det och accepterar mig för mig och det gör det hela lättsamt.

Ett jobb lär jag nog aldrig fixa. Det är för mycket folk helt enkelt. För mycket att bry sig om runt omkring jobbet. Så jag bryr mig bara om alla människor istället för att jobba.

Det finns ju olika grader av social fobi. Vissa har det värre än andra men det betyder inte att dina inte räknas. Det finns alltid dom som har det värre. Så ta du upp dina problem så ni kan prata om det. Eftersom du skriver om det så är det något du har problem med och borde jobba med för din skull. Det gör ju livet lite lättare om man vågar prata med folk

 

[Elisha]

Sv: Social fobi

När fick ni andra dignos? Känns som det är vanligast att man får det i tonåren som jag förstått det? Jag fick ju min i dagisålder så har haft endel år att jobba på den (23 nu).

Jag blir fortfarande väldigt osäker och drar mig undan om jag känner mig otrygg, så jag har helt enkelt jobbat med att lita mer på människor, att inte alla är elaka eller vill mig illa (lätt paranoid desutom). Och på så sätt kunna lära mig att slappna av, vilket gör att jag kan ta för mig mer.

Och sånna personer (personlighetstyper) som jag vet att jag inte klarar av, underviker jag helst. Det kan vara naturligt rättfram personer som bara tar för sig och pressar lite för mkt ibland, =många av mina släktingar, som ska sätta igång diskusioner där jag tvingas delta, fråga ut mig om mitt liv osv, sånt klarar jag inte.

Undviker stora fester typ julfest med jobbet, kryssningar o andra ståhej med jobbet osv. Trivs i regel bäst i mindre sällskap och kan då vara väldigt framåt, men i större så blir det mer press.

 

[MM]

Sv: Social fobi

Jag fick börja gå hos psykologer när jag var 8 år gammal för att det var något fel på mig. Har gått hos så många att jag inte ens kan räkna dom. Fick min diagnos först för 2 år sedan eftersom det var den enda utredningen jag fått göra.
Men jag har fler diagnoser. Har varit ätstörd i många år, sökte hjälp och fick diagnosen för 3 år sedan. Utreddes ytterligare och fick diagnoserna fobisk personlighetsstörning och borderline för 2 1/2 år sedan och diagnosen bipolär för snart 2 år sedan.