Smalhetsidealet och dess historia (utbruten från Viktstabilitet - kostar det?)

Det är ju långt fler än de som är medicinskt överviktiga som drabbas av fettföraktet eller fatshaming. Fatshaming gäller alla människor alla påverkas av de ideal och "sanningar" visas upp. Jag funderar på hur många människor som är tjocka pga av de ideal som är idag och kämpandet med olika bantningsmetoder som i sig skapar ett ohälsosamt ätande och märkligt förhållande till mat. Jag själv ligger inom alla normalspan och känner mig ändå alltid som en "dålig människa" utifrån diskussioner om hälsa, fett, ätande och motion.

Verkligen. En av mina bästa vänner är smått rund och hon började försöka banta som 10-åring, och har hållit på fram och tillbaks sen dess. Smalhetsen och alla olika bantningskurer har definitivt gjort mer skada psykiskt och fysiskt på henne än vad en mjuk mage någonsin hade gjort. Usch.. :(
 
Verkligen. En av mina bästa vänner är smått rund och hon började försöka banta som 10-åring, och har hållit på fram och tillbaks sen dess. Smalhetsen och alla olika bantningskurer har definitivt gjort mer skada psykiskt och fysiskt på henne än vad en mjuk mage någonsin hade gjort. Usch.. :(

Förstå då om en ny bekantskap eller arbetskamrat skulle "uttrycka oro" för hennes övervikt.
Nä. Jag tycker gott att påpeka någons övervikt kan fortsätta få vara tabu. :cautious:
 
Du menar alltså att det inte finns/borde finnas någon skillnad mellan att påpeka stress/rökning och att påpeka någons fett?

"Hörrö, rökning är dåligt."
"Hörrö, din fetma är dålig."
Eller så kanske man uttrycker sig annorlunda. "Jag är orolig över dig pga av...." Jag har som sagt aldrig haft någon vän med övervikt som jag har varit orolig över, men förstår inte varför det ska vara skillnad? Och med övervikt menar jag inte 2-3 kg utan mycket övervikt. Lika så att jag kan diskutera med en rökare/någon som stressar för mycket/sover för lite/tränar för mycket att jag är orolig över dom. Och det gör jag med jämna mellanrum. Alla jag nämnde har jag nog uttryck det sista året.
 
Eller så kanske man uttrycker sig annorlunda. "Jag är orolig över dig pga av...." Jag har som sagt aldrig haft någon vän med övervikt som jag har varit orolig över, men förstår inte varför det ska vara skillnad? Och med övervikt menar jag inte 2-3 kg utan mycket övervikt. Lika så att jag kan diskutera med en rökare/någon som stressar för mycket/sover för lite/tränar för mycket att jag är orolig över dom. Och det gör jag med jämna mellanrum. Alla jag nämnde har jag nog uttryck det sista året.
Vad svarar dom på det?
 
Vad svarar dom på det?
Det skiljer sig från person till person. En del tycker på axlarna och en del tar åt sig mer och reflekterar över det jag säger. Generellt brukar rökare mest rycka på axlarna, men de man är orolig över gällande stress/sömn verkar vara lite lättare att nå.
 
Det skiljer sig från person till person. En del tycker på axlarna och en del tar åt sig mer och reflekterar över det jag säger. Generellt brukar rökare mest rycka på axlarna, men de man är orolig över gällande stress/sömn verkar vara lite lättare att nå.
Jag menar snarare om de är överasskade över att det de gör upplevs som ohälsosamt.
 
Det är sannolikt på grund av att oro kring övervikt ofta är en ulv i fårakläder, alltså förklätt fettförakt oavsett om avsändaren är medveten om det eller inte (vilket dessa personer sannolikt har fått erfara, mycket). Men om det nu är genuin omsorg så är min uppfattning att det dessutom är ganska liten chans att det hjälper personen att uttrycka det. Vanliga scenarion är nog att personen redan vet, och har försökt att göra något åt sin vikt under en lång tid och blir enbart ledsen eller skamsen av din uttrycka omsorg. Eller så blir hen arg eftersom hen inte alls är missnöjd med sin vikt. Eller en kombination av båda. Det är nog försvinnande få som skulle uppskatta omsorgen och att det dessutom skulle leda till något konstruktivt. Så om du vill visa omsorg så hade jag ställt mig själv frågan om din visade omsorg verkligen kommer att leda till någonting positivt för personen. För egen del hade svaret blivit nej, utan att risken är mycket större att det kommer att skada personen. Varför jag anser att en bör avstå.


Något jag reflekterat över när jag fått kommentarer på att jag blivit smal är att det är skitdumt att folk gör det. Är man sjuk med ätstörning så triggas nog ätstörningen mer om man får höra att man är mager/smal gått ner i vikt. Är man sjuk av annan anledning så vet man troligtvis om varför och hade man velat prata om det så hade man själv tagit upp det. Mina kollegor tycker tydligen att det är fritt fram att kommentera min vikt när jag byter om och står nästan naken. Oerhört nedvärderande och skadligt att göra det. Fattar inte vad dom tänker med.
 
Eller så kanske man uttrycker sig annorlunda. "Jag är orolig över dig pga av...." Jag har som sagt aldrig haft någon vän med övervikt som jag har varit orolig över, men förstår inte varför det ska vara skillnad? Och med övervikt menar jag inte 2-3 kg utan mycket övervikt. Lika så att jag kan diskutera med en rökare/någon som stressar för mycket/sover för lite/tränar för mycket att jag är orolig över dom. Och det gör jag med jämna mellanrum. Alla jag nämnde har jag nog uttryck det sista året.

Jag tänker att det ska krävas ganska mycket för att jag ska bli OROLIG för någon på grund av vanliga hälsonackdelar, men framför allt övervikt. Att jag kan se att en person är lite rultig är en sak men.. vad är man orolig för? Att personen inte kan springa milen under timmen? Att den inte tycker att fitness är life? Att vissa vardagssysslor är lite tyngre för dem? Jag förstår inte var oron kommer ifrån.

Jag är mer orolig för min sambo som har sweet tooth och äter mycket socker. Är man orolig för någon som äter stora mängder socker så är det ju där i oron ligger, och har inget alls med vikt att göra. Sedan finns det ju fetmarelaterade sjukdomar och det kan ju skapa oro, men jag skulle tro att det är en mycket liten procent av det vi diskuterar och sköts sannolikt av närmast anhöriga.
 
Något jag reflekterat över när jag fått kommentarer på att jag blivit smal är att det är skitdumt att folk gör det. Är man sjuk med ätstörning så triggas nog ätstörningen mer om man får höra att man är mager/smal gått ner i vikt. Är man sjuk av annan anledning så vet man troligtvis om varför och hade man velat prata om det så hade man själv tagit upp det. Mina kollegor tycker tydligen att det är fritt fram att kommentera min vikt när jag byter om och står nästan naken. Oerhört nedvärderande och skadligt att göra det. Fattar inte vad dom tänker med.
Jag hade en i min närhet som gick ned mycket i vikt, träffade hen bara då och då så skillnaden var tydlig.
Jag kände inte att jag ville kommentera det då jag inte visste varför hen gått ned i vikt. Nu visade det sig att hen hade ändrat till hälsosammare vanor och sånt, så var ingen ätstörning.

För många år sedan gick jag ned mycket i vikt på kort tid, var behövligt. Men jag störde mig enormt på alla som så att jag blivit så fin, tolkade det som att jag varit ful innan.
Nu har jag gått upp i vikt igen och är chill med det, men vill gå ned i vikt för min hästs skull. Känner dock att jag är rädd för kommentarer, speciellt från min familj. Min kropp är min, inget andra ska kommentera.
 
Eller så kanske man uttrycker sig annorlunda. "Jag är orolig över dig pga av...." Jag har som sagt aldrig haft någon vän med övervikt som jag har varit orolig över, men förstår inte varför det ska vara skillnad? Och med övervikt menar jag inte 2-3 kg utan mycket övervikt. Lika så att jag kan diskutera med en rökare/någon som stressar för mycket/sover för lite/tränar för mycket att jag är orolig över dom. Och det gör jag med jämna mellanrum. Alla jag nämnde har jag nog uttryck det sista året.

Av all diskussion kring strukturer så har du med andra ord inte tagit något till dig av det, alls?
Det kan liksom inte ens jämföras, och det gör ärligt talat lite ont i mig som fet människa att smala människor som du verkar helt oförmögna att ta åt sig av att det är skillnad. Speciellt eftersom jag vet att det inte är första gången du uttrycker dig så här i frågan heller. Vi har ju diskuterat detta massor av gånger?

Man är inte förtryckt som rökare. Man är inte förtryckt för att man stressar mycket, eller sover för lite. Man får inte sämre vård för att man sover fem timmar istället för åtta. Man väljs inte bort vid arbetsintervjuer för att man springer sju dagar i veckan. Man representeras inte mindre i medier för att man har ett paket Marlboro i jackfickan. Ens klädstorleks existens i butiker påverkas inte av att man dygnat två nätter i rad.

Givetvis är det väl skillnad?
Hur svårt ska det egentligen vara att inte kommentera andras kroppar?
Varför anser du dig ha större rätt till att "uttrycka din omsorg" än att andra ska få ha sina kroppar ifred?

Att kommentera andras kroppar gör skada. Att kommentera andras vikt gör skada.
Vi överviktiga vet att vi är överviktiga. Vi behöver inte våra smala vänners "omsorg" för att inse det.
För mig låter det snarare som att du är mer mån om att framställa dig själv som en empatisk och välvillig människa när du måste kommentera andras livsval, än att det faktiskt skulle handla om genuin omsorg.
 
Förstå då om en ny bekantskap eller arbetskamrat skulle "uttrycka oro" för hennes övervikt.
Nä. Jag tycker gott att påpeka någons övervikt kan fortsätta få vara tabu. :cautious:

Vilket jag vet skett flertalet gånger. Önskar bara att hon får vara ifred någon gång. Nu träffade hon en man för ett gäng år sedan som bröt det där mönstret lite. Han sa ”Ja du är lite tjock och jag är också lite tjock men vad är det med det då?” och sen levde de lyckliga i alla sina dagar :D Hon kan såklart inte bli av med sina hjärnspöken helt, men med honom är hon så avslappnad. Lägger ut stories på Insta där de springer runt nakna i lägenheten :D
 
Jag tänker att det ska krävas ganska mycket för att jag ska bli OROLIG för någon på grund av vanliga hälsonackdelar, men framför allt övervikt. Att jag kan se att en person är lite rultig är en sak men.. vad är man orolig för? Att personen inte kan springa milen under timmen? Att den inte tycker att fitness är life? Att vissa vardagssysslor är lite tyngre för dem? Jag förstår inte var oron kommer ifrån.

Jag är mer orolig för min sambo som har sweet tooth och äter mycket socker. Är man orolig för någon som äter stora mängder socker så är det ju där i oron ligger, och har inget alls med vikt att göra. Sedan finns det ju fetmarelaterade sjukdomar och det kan ju skapa oro, men jag skulle tro att det är en mycket liten procent av det vi diskuterar och sköts sannolikt av närmast anhöriga.
Som sagt, jag har aldrig varit i situationen där jag har varit orolig för någon pga övervikt hittills.

Av all diskussion kring strukturer så har du med andra ord inte tagit något till dig av det, alls?
Det kan liksom inte ens jämföras, och det gör ärligt talat lite ont i mig som fet människa att smala människor som du verkar helt oförmögna att ta åt sig av att det är skillnad. Speciellt eftersom jag vet att det inte är första gången du uttrycker dig så här i frågan heller. Vi har ju diskuterat detta massor av gånger?

Man är inte förtryckt som rökare. Man är inte förtryckt för att man stressar mycket, eller sover för lite. Man får inte sämre vård för att man sover fem timmar istället för åtta. Man väljs inte bort vid arbetsintervjuer för att man springer sju dagar i veckan. Man representeras inte mindre i medier för att man har ett paket Marlboro i jackfickan. Ens klädstorleks existens i butiker påverkas inte av att man dygnat två nätter i rad.

Givetvis är det väl en jävla skillnad?
Hur svårt ska det egentligen vara att inte kommentera andras kroppar?
Varför anser du dig ha större rätt till att "uttrycka din omsorg" än att andra ska få ha sina kroppar ifred?

Att kommentera andras kroppar gör skada. Att kommentera andras vikt gör skada.
Vi överviktiga vet att vi är överviktiga. Vi behöver inte våra smala vänners "omsorg" för att inse det.
För mig låter det snarare som att du är mer mån om att framställa dig själv som en empatisk och välvillig människa när du måste kommentera andras livsval, än att det faktiskt skulle handla om genuin omsorg.

Varför kan vi inte jämföra och diskutera? Jag har varit med i diskussioner om detta några gånger, absolut inte massor. Jag har reflekterat över det som skrivits, men det behöver inte betyda att man inte får diskutera något fler gånger? Jag är för övrigt inte smal, men jag är normalviktig om det faktiskt har betydelse för vad jag får diskutera eller inte?

Jag har fortfarande aldrig uttryckt oro för någon pga av övervikt, än. Men om det skulle bli aktuellt skulle det absolut vara av omsorg. Lika mycket som att jag uttrycker oro kring rökning/stress/andra vanor. Varför får jag inte vara orolig för någon som tex väger 200kg (måste väl räknas som riskgrupp för många sjukdomar? Rätta mig om jag har fel.)?

På detta forum är många anonyma. Har anonyma profilbilder osv. Vad du väger, eller hur du ser ut har jag ingen aning om. Jag har aldrig kommenterat någons vikt på detta forum.
 
Varför kan vi inte jämföra och diskutera? Jag har varit med i diskussioner om detta några gånger, absolut inte massor. Jag har reflekterat över det som skrivits, men det behöver inte betyda att man inte får diskutera något fler gånger? Jag är för övrigt inte smal, men jag är normalviktig om det faktiskt har betydelse för vad jag får diskutera eller inte?

Jag har fortfarande aldrig uttryckt oro för någon pga av övervikt, än. Men om det skulle bli aktuellt skulle det absolut vara av omsorg. Lika mycket som att jag uttrycker oro kring rökning/stress/andra vanor. Varför får jag inte vara orolig för någon som tex väger 200kg (måste väl räknas som riskgrupp för många sjukdomar? Rätta mig om jag har fel.)?

På detta forum är många anonyma. Har anonyma profilbilder osv. Vad du väger, eller hur du ser ut har jag ingen aning om. Jag har aldrig kommenterat någons vikt på detta forum.

Jag förstår inte ens hur det här kan vara ett svar på allt jag skrev i inlägget? :confused:
 
Som sagt, jag har aldrig varit i situationen där jag har varit orolig för någon pga övervikt hittills.



Varför kan vi inte jämföra och diskutera? Jag har varit med i diskussioner om detta några gånger, absolut inte massor. Jag har reflekterat över det som skrivits, men det behöver inte betyda att man inte får diskutera något fler gånger? Jag är för övrigt inte smal, men jag är normalviktig om det faktiskt har betydelse för vad jag får diskutera eller inte?

Jag har fortfarande aldrig uttryckt oro för någon pga av övervikt, än. Men om det skulle bli aktuellt skulle det absolut vara av omsorg. Lika mycket som att jag uttrycker oro kring rökning/stress/andra vanor. Varför får jag inte vara orolig för någon som tex väger 200kg (måste väl räknas som riskgrupp för många sjukdomar? Rätta mig om jag har fel.)?

På detta forum är många anonyma. Har anonyma profilbilder osv. Vad du väger, eller hur du ser ut har jag ingen aning om. Jag har aldrig kommenterat någons vikt på detta forum.

Jag tror ingen i tråden menar att det aldrig, under några som helst omständigheter är okej att uttrycka oro för en närståendes hälsa kopplat till vikt. Om du har en nära anhörig eller nära vän och ni har en relation som tillåter er att prata om varandras hälsa och denne väger 200 kilo så visst. Om det är det som du vill höra, att det under vissa omständigheter kan vara okej. Det vi försöker säga är att det under resterande 98% av alla omständigheter där personers kroppar kommenteras sannolikt gör skada.
 
Och du tycker att det här ovan är ett bra svar? Vad vill du att jag ska utveckla?

Eeh... cirka allt?
Du svarade på 0,1 procent av frågorna jag hade i inlägget och då främst kring din egen rätt att vara med och diskutera, och återigen kring din "rätt" att få vara orolig. Vilket alltså i så fall överväger rätten än att andra ska få ha sina kroppar ifred, då?

Det blir jättekonstigt när du frågar varför du inte "får vara orolig", om du verkligen läste hela inlägget.
 
Jag tror ingen i tråden menar att det aldrig, under några som helst omständigheter är okej att uttrycka oro för en närståendes hälsa kopplat till vikt. Om du har en nära anhörig eller nära vän och ni har en relation som tillåter er att prata om varandras hälsa och denne väger 200 kilo så visst. Om det är det som du vill höra, att det under vissa omständigheter kan vara okej. Det vi försöker säga är att det under resterande 98% av alla omständigheter där personers kroppar kommenteras sannolikt gör skada.
Jag förstår det. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att ta upp det med en kollega/"ytligt bekant". Jag utgår hela tiden ifrån att det är en närstående. Jag uttrycker inte oro för någon jag inte känner angående några andra vanor heller.

Det framgår kanske inte riktigt i text, men det är inte direkt så att jag ser en överviktig person på stan och går fram och ifrågasätter om personen verkligen ska fika. Jag struntar fullständigt i hur folk som inte är mina vänner gör. Jag utgår från genuin oro för mina anhöriga i denna diskussion.
 
Eeh... cirka allt?
Du svarade på 0,1 procent av frågorna jag hade i inlägget och då främst kring din egen rätt att vara med och diskutera, och återigen kring din "rätt" att få vara orolig. Vilket alltså i så fall överväger rätten än att andra ska få ha sina kroppar ifred, då?

Det blir jättekonstigt när du frågar varför du inte "får vara orolig", om du verkligen läste hela inlägget.
Och du svarade på 0% av mina motfrågor 🤷 jag läste hela inlägget och försökte bemöta det du skrivit.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp