Små barn och integritet

Ems

Trådstartare
I relation till mitt barn (och väl egentligen alla människor i min omgivning) har jag en önskan om att i möjligaste mån alltid respektera hans integritet och validera hans känslor. Jag är dock själv uppfostrad med delvis andra ledstjärnor och blir ibland osäker på hur långt man kan och bör dra detta resonemang just när det gäller små barn. Ofta känner de ju kanske inte själva vad de behöver och kan (väl?) dessutom ibland behöva pepp och uppmuntran för att komma vidare och för att prova vissa saker.

Med sömnen har jag inte funderat så mycket utan där har vi hittat rutiner för att hjälpa barnet att komma till ro och somna trots ständiga och ljudliga protester, men där är det också tydligt att hans eget val skulle innebära alldeles för lite sömn för både hans egen och vår hälsa.

En situation som blivit aktuell nu i jul är hur man resonerar kring maten. Barnet är 8 månader och har inte varit så sugen på att gå över till fast föda, han gillar att pilla lite själv med mat i bitar men det är knepigt att få i honom större mängder av något. Vi har hittills löst det med att ge gröt vid alla mål och fortsatt med smakprov av vår mat och tänkt att det väl ger sig med tiden.

Nu vill mor- och farföräldrar väldigt gärna lära honom äta barnmat, och egentligen vill jag inte sätta upp en massa regler för deras relation utan jag låter dem normalt göra som de vill, de har ju inte allvarligt traumatiserat sina egna barn liksom. Jag blir dock lite illa berörd när de lurar i barnet mat som han kväljer och hulkar av. Samtidigt som jag ju märker att han faktiskt får i sig en hel del till slut och varken blir superarg eller ledsen, även om han definitivt inte heller visar någon vilja att gapa när skeden sträcks fram.

Då blir jag lite osäker på om det här är sådan hjälp som barnet behöver för att vänja sig vid mat, och om vårt mjäkande istället blir ett hinder för hans utveckling. Och sen undrar jag om jag bara gör allt svårare än vad det är, vi kan ju fortsätta som vi gjort och låta den äldre generationen göra som de vill, jag kanske bara ska lämna rummet om det är jag som är känslig. Och sen känner jag att jag går i cirklar och att buke säkert kan hjälpa mig resonera :-)

Så, hur avgör man egentligen när ett litet barn behöver få verktyg att hantera världen vs stöd för att bli respekterad?
 
Gå på din magkänsla, säger jag. Min dotter åt inte många smulor mat när hon var åtta månader, det lossnade först ett par månader senare. Barnmat (typ burkmat) har hon aldrig ätit. Har aldrig trugat eller lurat, det känns både onödigt och taskigt. De börjar äta förr eller senare. Jag hade inte uppskattat om mor- eller farföräldrar velat pressa på så som dina vill och jag hade satt ner foten.
 
Jag säger alltid ifrån när någon håller på att göra en big deal av måltider här. Ge barnet lite att pilla med, tids nog kommer det väl. Det du skriver om ovan tycker jag är fruktansvärt dåligt beteende.

Något jag kanske hade justerat i ert fall åtminstone någon måltid är att ställa fram fast föda enbart vid måltiden och sen ge gröten som ett tidigare mellanmål, kanske efter någon timme. Det förutsätter ju såklart att barnet inte är jättehungrig och bara skriker efter mat utan lite lagom hungrig för att kanske intressera sig för det som finns på tallriken. Det är dock helt upp till er och ingenting som någon annan ska säga till om.
 
Om barnet ulkar och kräks är det väl läge att sluta tycker jag.

Vår unge åt det mest bra, men ägg och mannagrynsgröt kom ut lika fort som det kom in. Tror inte ens det var medvetet utan ren reflex på konsistensen. Varför skulle vi då fortsätta mata honom med det?

Nu är han större, men det där med ägg höll i sig rätt länge. MInns att förskolan ringde och var hysterisk över kräksjuka för barnet hade kaskadkräkts. Ägg...
 
Tack för svar och kul att höra era åsikter. Jag känner mig stärkt just vad gäller maten och tolkar er som att ni delvis grundar det på att det kommer att lösa sig automatiskt oavsett och därför är en onödig sak att pusha gränser om.

Att det tjatas utifrån bekymrar mig egentligen inte särskilt utan jag funderar mer över att jag blir osäker, vad det beror på och hur man kan hantera det i andra situationer framöver.

Det borde ju rimligen dyka upp fler gånger i förhållande till barn, och även om jag har svårt att på förhand ge exempel så tänker jag tex på hur mycket man ska ömka vs hjälpa till att gaska upp, har man som förälder alltid rätt känsla där? Kan jag, som själv är ganska prestationsinriktad även om jag jobbar med den biten, alltid gå på min magkänsla? Och om mitt barn hade knipit ihop läpparna här hade ju situationen varit enklare, var drar man gränsen i hur tydligt barnet ska vara med sina önskemål? Hade varit intressant att höra era tankar om just integritet för så små barn som man inte kan fråga/resonera med.
 
För mig är en central del i att respektera små barns (och alla andras) personliga integritet att INTE införa regler och förhållningsorder för deras relationer med andra.

MEN vid det du beskriver om maten och ulkandet hade jag dragit en gräns. Det är för nära övergrepp för mig. Barnet måste tillåtas ha gränser runt sin kropp. (Jag tar för givet att barnet inte är svårt undernärt.)
 
I relation till mitt barn (och väl egentligen alla människor i min omgivning) har jag en önskan om att i möjligaste mån alltid respektera hans integritet och validera hans känslor. Jag är dock själv uppfostrad med delvis andra ledstjärnor och blir ibland osäker på hur långt man kan och bör dra detta resonemang just när det gäller små barn. Ofta känner de ju kanske inte själva vad de behöver och kan (väl?) dessutom ibland behöva pepp och uppmuntran för att komma vidare och för att prova vissa saker.

Med sömnen har jag inte funderat så mycket utan där har vi hittat rutiner för att hjälpa barnet att komma till ro och somna trots ständiga och ljudliga protester, men där är det också tydligt att hans eget val skulle innebära alldeles för lite sömn för både hans egen och vår hälsa.

En situation som blivit aktuell nu i jul är hur man resonerar kring maten. Barnet är 8 månader och har inte varit så sugen på att gå över till fast föda, han gillar att pilla lite själv med mat i bitar men det är knepigt att få i honom större mängder av något. Vi har hittills löst det med att ge gröt vid alla mål och fortsatt med smakprov av vår mat och tänkt att det väl ger sig med tiden.

Nu vill mor- och farföräldrar väldigt gärna lära honom äta barnmat, och egentligen vill jag inte sätta upp en massa regler för deras relation utan jag låter dem normalt göra som de vill, de har ju inte allvarligt traumatiserat sina egna barn liksom. Jag blir dock lite illa berörd när de lurar i barnet mat som han kväljer och hulkar av. Samtidigt som jag ju märker att han faktiskt får i sig en hel del till slut och varken blir superarg eller ledsen, även om han definitivt inte heller visar någon vilja att gapa när skeden sträcks fram.

Då blir jag lite osäker på om det här är sådan hjälp som barnet behöver för att vänja sig vid mat, och om vårt mjäkande istället blir ett hinder för hans utveckling. Och sen undrar jag om jag bara gör allt svårare än vad det är, vi kan ju fortsätta som vi gjort och låta den äldre generationen göra som de vill, jag kanske bara ska lämna rummet om det är jag som är känslig. Och sen känner jag att jag går i cirklar och att buke säkert kan hjälpa mig resonera :-)

Så, hur avgör man egentligen när ett litet barn behöver få verktyg att hantera världen vs stöd för att bli respekterad?
Min erfarenhet som mor till tre barn och numera farmor, är att man oroar sig alldeles för mycket kring hur mycket barn äter. Vi vill oftast att ska äta mer än vad de gör. En (minns inte vem) sa att man kan tänka mat i för hållande till kg- kroppsvikt. Tänk dig en person på 60 kg som äter en banan och känner en viss mättnad av det. Jämför då med ett barn på 10 kg, kan då äta 1/6 dels banan och få samma känsla. En lite fyrkantig jämförelse kanske och barn och vuxna har olika näringsbehov, men det gav mig en tankeställare. Denna person menade också att det inte finns något barn som i normala tillstånd svälter sig till döds.
Ibland kan man ju tycka att barnet verkligen inte äter någonting, och så sticker föräldrarna (?) till barnet något att äta hela tiden, ett kex, en frukt, lite yogert, ej att förglömma söta drycker, så när det är dags
för mat är de inte riktigt hungriga. Barn är ju sunda på det området, är man inte hungrig äter man inte, punkt slut.
I övrigt anser jag att det är de vuxnas plikt att ge barnen gränser och ledning i hur saker och ting är beskaffade i denna värld. Jag tror att för mycket "frihet" skapar otrygghet. Jag jämför med om jag plötsligt blivit satt i en för mig okänd miljö och kultur där jag inte visste någonting om någonting. När ställer frågan på "vad gäller här", och bara får till svar; Nja, gör som du vill, hade jag känt mig väldigt villrådig och säkert ganska otrygg.
Samtidigt måste barnet få träna sig i att göra val OCH ta konsekvenser av detta. Men dessa utmaningar måste vara på barnets utvecklingsnivå. Åtta-månader små barn kan inte avgöra vad och när de ska äta, sova etc. Hur mycket de än protesterar, måste ligga på de vuxna att avgöra och VÅGA bestämma utan att få för sig att de kränker barnen.
 
För mig är en central del i att respektera små barns (och alla andras) personliga integritet att INTE införa regler och förhållningsorder för deras relationer med andra.

MEN vid det du beskriver om maten och ulkandet hade jag dragit en gräns. Det är för nära övergrepp för mig. Barnet måste tillåtas ha gränser runt sin kropp. (Jag tar för givet att barnet inte är svårt undernärt.)

Bra nyanserat. Min dotter ska ha sina egna relationer med människor runt omkring sig, men jag i egenskap av förälder ansvarar för hennes hälsa, säkerhet och välmående i alla avseenden (åtminstone än så länge, det där klingar ju av med åldern). När det handlar t.ex. matning som gränsar mot tvång och att hon börjar hulka av maten, då aktualiseras det ansvaret.
 
Min erfarenhet är att om barnen verkligen inte vill äta så går det inte utan att använda våld (dvs tvinga upp munnen på dom).

Sen kunde det ibland behövas lite avledande manöver för att få i dom de första en-två skedarna för att dom skulle smaka och inse att det faktiskt var gott.

Alla mina barn har börjat äta riktigt med fast mat vid 8 månaders ålder då jag börjat jobba och min man har tagit över.
Eftersom det är en ny teknik att äta och tugga fast mat istället för bara äta bröstmjölk så kunde det de första månaderna se lite roligt ut. Tex kunde det komma ut ur näsan och även ulkas lite om det inte tuggades på rätt sätt. Om barnet råkade sätta lite i halsen så kunde det komma lite tårar.

Även om barnet hade "misslyckats" med att äta och tugga korrekt så brukade vi alltid erbjuda någon mer sked efteråt. Ibland gapades det stort, ibland mer tveksamt och ibland inte alls.

Men det har aldrig varit något tvång över det hela utan snarare "Är du verkligen säker på att du inte skall prova igen? Jodå prova liitee till bara" uppmuntrande.

Men ville barnet verkligen inte ha mer så gick det inte vad man än gjorde. Så min tanke är att om man får i barnet mer mat utan att med våld trycka in det i munnen på barnet så kanske det inte är så "farligt" som det ser ut.

(Eftersom jag inte har upplevt ts matsituation så går jag bara på mina egna erfarenheter)
 
Jag tänker att om hon skulle ulka _och_ be om mer så skulle det nog kännas okej. Men inte ulka och även visa någon form av motvilja i övrigt.
 
Min erfarenhet som mor till tre barn och numera farmor, är att man oroar sig alldeles för mycket kring hur mycket barn äter. Vi vill oftast att ska äta mer än vad de gör. En (minns inte vem) sa att man kan tänka mat i för hållande till kg- kroppsvikt. Tänk dig en person på 60 kg som äter en banan och känner en viss mättnad av det. Jämför då med ett barn på 10 kg, kan då äta 1/6 dels banan och få samma känsla. En lite fyrkantig jämförelse kanske och barn och vuxna har olika näringsbehov, men det gav mig en tankeställare. Denna person menade också att det inte finns något barn som i normala tillstånd svälter sig till döds.
Ibland kan man ju tycka att barnet verkligen inte äter någonting, och så sticker föräldrarna (?) till barnet något att äta hela tiden, ett kex, en frukt, lite yogert, ej att förglömma söta drycker, så när det är dags
för mat är de inte riktigt hungriga. Barn är ju sunda på det området, är man inte hungrig äter man inte, punkt slut.
I övrigt anser jag att det är de vuxnas plikt att ge barnen gränser och ledning i hur saker och ting är beskaffade i denna värld. Jag tror att för mycket "frihet" skapar otrygghet. Jag jämför med om jag plötsligt blivit satt i en för mig okänd miljö och kultur där jag inte visste någonting om någonting. När ställer frågan på "vad gäller här", och bara får till svar; Nja, gör som du vill, hade jag känt mig väldigt villrådig och säkert ganska otrygg.
Samtidigt måste barnet få träna sig i att göra val OCH ta konsekvenser av detta. Men dessa utmaningar måste vara på barnets utvecklingsnivå. Åtta-månader små barn kan inte avgöra vad och när de ska äta, sova etc. Hur mycket de än protesterar, måste ligga på de vuxna att avgöra och VÅGA bestämma utan att få för sig att de kränker barnen.
:bow::bow::bow::bow::bow::bow::bow: Hundra procent medhåll här! Någon måtta får det väl ändå vara på intergitetskränkningsoron. Ta inte illa upp ts, men du är förälder och du bestämmer. Klarar barnet inte större bitar än så gör hen inte det, och då är det bättre att gå tillbaka till barnmat med mindre bitar ett tag till. Jag skulle säga det till far- och morföräldrar att barnet inte fixar stora bitar än helt enkelt. Behöver inte bli krångligare än så.
 
Bra nyanserat. Min dotter ska ha sina egna relationer med människor runt omkring sig, men jag i egenskap av förälder ansvarar för hennes hälsa, säkerhet och välmående i alla avseenden (åtminstone än så länge, det där klingar ju av med åldern). När det handlar t.ex. matning som gränsar mot tvång och att hon börjar hulka av maten, då aktualiseras det ansvaret.
Ja, där går en gräns. Tvångsmatning klassas som tortyr av FN. (Graden av tvång och våld ser givetvis olika ut när det handlar om en bebis, inte en fånge på Guantanamo.)

Sådant som att tex morföräldrar ger sötsaker eller stoppar barnen i säng senare eller låter dem klättra på möblerna, skulle jag inte lägga mig i. Då gäller att det är deras relation, som jag inte styr över.
 
Sådant som att tex morföräldrar ger sötsaker eller stoppar barnen i säng senare eller låter dem klättra på möblerna, skulle jag inte lägga mig i. Då gäller att det är deras relation, som jag inte styr över.

På tal om sötsaker, här är det mostern och kusinen som just nu bjuder barnet (20 månader) på After Eight. :D Förvisso till barnets stora förtjusning, men det är inget vi skulle göra hemma till vardags direkt. :p
 
På tal om sötsaker, här är det mostern och kusinen som just nu bjuder barnet (20 månader) på After Eight. :D Förvisso till barnets stora förtjusning, men det är inget vi skulle göra hemma till vardags direkt. :p
Nej. Men just därför! En mosters rätt och möjlighet att få göra lite intryck på sitt syskonbarn.
 
Nej. Men just därför! En mosters rätt och möjlighet att få göra lite intryck på sitt syskonbarn.

Ungefär så ja. Dessutom bor de långt ifrån oss och träffar sällan dottern, vilket gör att toleransen från min sida blir ännu högre. Hos farföräldrarna, som hon träffar väldigt ofta, faller det sig mer naturligt att hon liksom bara hakar på i deras vardag. Deras vardag innebär förvisso att man fikar på sängen före man äter den riktiga frukosten, men som du sa - man måste ju få göra intryck. Hon har då aldrig bett om fika hemma före frukost för det. :)
 
Jag inbillar mig att far/morföräldrar kan få ha det som sin lilla grej.
Tex när min äldste son sov över hos morfar sist. Då bestod kvällsmaten av chokladtårta. Dom två hade jätteroligt över det och det blev en speciell känsla över det. Något förbjudet som är väldigt roligt och som man får göra i hemlighet för morfar.
 
Jag inbillar mig att far/morföräldrar kan få ha det som sin lilla grej.
Tex när min äldste son sov över hos morfar sist. Då bestod kvällsmaten av chokladtårta. Dom två hade jätteroligt över det och det blev en speciell känsla över det. Något förbjudet som är väldigt roligt och som man får göra i hemlighet för morfar.

Min sambo har lärt yngsta barnbarnet att det alltid finns glass i vår frys. Och att man får.

Hur han hanterar det med V sen ska bli spännande att se :rofl:
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 831
Senast: Anonymisten
·
Småbarn Om du vill får du (och andra i samma sits) gärna berätta mer om hur det funkade/funkar att jobba hemifrån med små barn. Min fästman...
Svar
14
· Visningar
1 459
Senast: WildWilma
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
8 272
Senast: Enya
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 698

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Valet i USA
  • Vad gör vi? Del CCIV
  • Adventskalendertråden 2024

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp