Just det här inlägget låter som om jag hade kunnat skriva det för 5-6 år sedan. Jag har också haft egen häst sedan tidig ålder och bott på gård där jag haft hästarna hemma i över 30 år. Då är liksom hästar med allt som det innebär en del av livet.
Men för ca 10 år sedan började min sjukdom ta fart, så jag fick sluta med den ena saken efter den andra, först tävlingsambitioner, senare seriös träning, jag fick sluta med olika grenar bit för bit som jag blev sämre. Tills slut hade jag bara sällskapshästar och medryttare.
Men jag insåg för ca 3 år sedan att nu går inte ens det längre, jag klarade inte de praktiska bitarna ens.
Och här kommer en sak som är svår att förklara för de som inte haft sin häst hemma på gården, som inte levt och andads sin egna hästkompis 24/7/365. Det går inte att "bara stalla in hästen med full service och bara åka dit och rida"!
Jag skulle inte klara det livet igen, med tanke på hur petig jag är och hur jag vill ha saker på mitt sätt...
Så jag tog bort mina hästar.
En tanke var att skaffa alpackor istället, men eftersom jag inte klarar t.ex foderhantering utan att bli väldigt dålig så har jag lagt de tankarna i malpåse.
Vi bor kvar på gården och vi har hägnat in vinterhagen med högt fårstängsel så att vi har en stoooor springyta för våra hundar, utöver trädgården. Fick skaffa en åkgräsklippare för jag vill inte ha högt gräs! Gräshagarna har en granne lånat.
För mig har det ganska precis landat i min "nya" identitet, utan häst. Nu kan jag sakna
mina hästar, men inte hästar i stort. Jag tycker att det är skönt att slippa all oro mm som det ändå innebär att ha häst.
Men med allt detta sagt så är min historia lite annorlunda än din eftersom jag är sjuk. Men jag tror ändå att tankarna runt det hela är liknande.
. Men ju äldre man blir desto mer inser man hur kort livet faktiskt är. Och jag har nog kommit fram till att jag vill kunna göra annat än att mocka, fodra och oroa mig. T ex åka och träffa barnbarnen!
