Sluta vara hästmänniska?

[Ginne]

Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?

 

[TeamLundVer]

Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?

Jag tog bort min sista häst 2016 och hamnade i en identitetskris. Hade haft häst sedan jag var 2,5år dvs över 30år och visste inte alls vem jag var, utöver hästmänniska.

Det har varit en del upp och ner men jag har hittat mig själv

 

[Bufera]

Jag har nu varit hästlös i ca 1 1/2år(fortfarande ägare på papper) och är så nöjd att jag lämnade bort hästen. Skönt att slippa slita i regn/lera/snö osv med mockning, hö och allt som man gör i stallet.

Jag hade varit trött på hästar länge + tillfällig förändring i ekonomin gjorde att jag till slut tog beslutet.
Sett flera folk på jobbet som gått in i väggen och ville inte hamna där själv.

Så jag skulle göra en hästpaus om jag vore du, det ska vara roligt med hästar. Du kan alltid ta upp det igen

 

[MiniLi]

Jag slutade med hästar och var jättenöjd under flera år! Fokuserade på annar och blev galen i hundträning istället
Sen återkom plötsligt hästsuget och nu har jag häst igen sedan några år tillbaka. Det går alltid att både sluta och börja, men självklart kommer man sörja kompisarna (alltså djuren) som man inte kan fortsätta med just då.

 

[kamomillo]

Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?

Du beskriver mej för 4 år sedan, Jag saknar fortfarande hästarna, men inte allt jobb, all oro, hästar på rymmen, 25 mil för att hämta hö....
Var sak har sin tid. Nu njuter jag av att kunna packa en liten väska och åka bort på helgerna, sovmorgon, och faktiskt! Jag har liiite mer pengar i plånboken.

* Jenny *

 

[DarkInNight]

Jag funderar också. Skador och sjukdomar gör hästägandet så tungrott, rider inte ens, och jag börjar bli trött på att pengarna försvinner ut till något jag inte ens använder.
Det finns en gnutta hopp om att bli aktiv igen men det krävs en hel del för att komma dit, både pengar och engagemang, och jag vet inte om jag grejar det..

Ponnyn har fått en tråkig diagnos, så jag skulle kunna avliva henne ifall jag väljer att sluta.
Men hästen.. Jag kan bara inte göra mig av med hästen

 

[Ms_Antrop]

Min process innan jag till slut sålde min häst nu för ett år sen var ungefär 2 år lång. Det tog lång tid att dels förlika mig med tanken att inte ha egen häst längre och dels med oron över att hästen skulle hamna i "fel" hem - det sistnämnda var nog svårast. Min häst var ju 21 år gammal, så jag kände mig som världens sämsta som ens funderade på att sälja en gammal häst. Jag hade ju sagt att han skulle slippa flytta något mer och få ta det lugnt liksom...
Nu blev det ju jättebra för mig, och han har det faktiskt bättre i sitt nya hem med mer aktivitet och han är synnerligen högst älskad - och jag är glad och hästlös och rider bara på ridskola en gång i veckan. Så för mig blev det en solskenshistoria! Men det tog lång tid att bearbeta det före, och jag är sån som inte pratar så mycket om det heller när jag bearbetar så folk blev ganska chockade när jag i deras tycke helt plötsligt skulle sälja hästen! Men jag var ju liksom klar med min process så för mig var det inte jobbigt när jag väl kommit dit

Så låt det ta tid, och tänk att det finns tid till hästar i framtiden ändå sen när man har lust igen, fast kanske i annan form!

 

[corzette]

Sållar mej till skaran som gillar sovmornar, pengar i plånboken och saknar inte alls de där "negativa" sidorna som man så glatt tog på köpet med det roliga. Sålde sista hästen för 1 år sen men inte haft hand om henne på flera år då hon gått som hopphäst hos olika ryttare.
Syrran har haft häst fram till nu med så jag har ju hjälpt till och så, men när jag inte ens "hann" se hennes ponnyföl som föddes 2020 och hann säljas innan jag ens va ut till syrran inser jag att mina "hästdagar" för NU är över.

Så nej. Saknar inte hästarna alls. Vännerna finns kvar på fb =) Nu när man inte är i stallen.

 

[Ginne]

Tack för era svar! Känns bra att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag har hittat bra lösningar för båda hästarna även om det kommer att dröja ett halvår-år tills det går att realisera de planerna. Jag tror också att jag behöver den tiden för att riktigt känna att jag gör rätt. Den ena hästen kommer jag att kunna ta tillbaks igen om jag ångrar mig dessutom, om det blir som jag hoppas. Det är lite konstigt att det där med identiteten sitter så djupt i det man gör, liksom.

 

[Bufera]

Tack för era svar! Känns bra att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag har hittat bra lösningar för båda hästarna även om det kommer att dröja ett halvår-år tills det går att realisera de planerna. Jag tror också att jag behöver den tiden för att riktigt känna att jag gör rätt. Den ena hästen kommer jag att kunna ta tillbaks igen om jag ångrar mig dessutom, om det blir som jag hoppas. Det är lite konstigt att det där med identiteten sitter så djupt i det man gör, liksom.

Det var jätte konstigt i början att inte behöva åka varje dag och planera hela livet runt hästen. Alla runt omkring blev super förvånade när jag sa att jag inte hade hästen kvar. Men så värt det ❤

 

[Unafraid]

Jag sålde mina två hästar för ett år sen. Tänkte ha en kort paus, men jag är osäker på om jag kommer köpa någon ny? Jag är helt sjukt trött på att köra till veterinären, behöva åka till ridhuset för att det bara är is överallt, mocka hage i regn och blöda pengar. Jag gillar dock fortfarande att pyssla när tiden finns och att rida. Så jag hoppas att det någon gång får stå två hästar på gården. Jag vill dock inte betala för dom själv..

 

[ylvalill]

Jag var på väg att bli hästlös när barnen var små. Min dåvarande häst blev så dålig att jag var övertygad om att jag skulle bli tvungen att ta bort honom och att köpa en ny häst med två små barn hemma kändes inte som ett alternativ, eller det var åtminstone vad min omgivning mer eller mindre lyckades intala mig. Sorgen över att min häst var så dålig i kombination med identitetskrisen som uppstod när jag försökte föreställa mig ett liv utan häst orsakade att jag drabbades av en depression. Nu repade sig hästen mirakulöst och gav mig ytterligare några år innan jag blev tvungen att ta bort honom av andra orsaker (bland annat ålder), men då var fortsättningen given - jag skulle ha en ny häst! Jag var helt enkelt inte modig nog att skapa mig en ny identitet, för det är verkligen det man gör när man går från att vara hästägare till att bli... någonting annat.

 

[_Taggis_]

Tack för denna tråd. Jag är i en liknande sits och följer gärna svaren här

 

[eventingmania]

Att sluta med egna hästar behöver ju inte innebära att man slutar med häst. Fokusera på det som passar dig och som får dig att må bra.

Det går snabbare än vad man tror att anpassa sig till nya saker i livet. Viktigast är trots allt att man mår bra och trivs med det liv man lever

 

[jklirla]

Jag sålde hästarna för 2.5 år sedan, det var tufft men när det väl var gjort så har jag inte ångrat det en dag. Det var så mycket slit och arbete och bekymmer mot slutet, och det var en tung börda som lyftes från axlarna. Helt plötsligt fanns tid och pengar för annat i livet så jag har inte ångrat det alls. Ibland saknar jag dem, men oftast är det en speciell häst jag saknar och han finns inte mer. Jag har hittat nya intressen och framför allt har jag fått tid och ork tillbaka. Jag har alltid tänkt att jag kan börja på ridskola eller dyl om suget blir för stort men hittills har det inte hänt.

 

[Ajda]

Jag har gått i tankarna att sälja och sluta med hästar när man stått med skadad häst längre perioder. Allt känns hopplöst och hästarna kostar bara massa pengar utan att man kan glädjas.
Men jag har aldrig tacit steget. Sen har man haft flyt några år och då kör man mest på.
Nu har dottern en ponny hon tränar och tävlar med. Själv har jag två islandshästar och ett föl. Tänkte sälja den ena för tiden finns inte men så ådrog hon sig en skada och det går inte sälja henne än på säkert ett halvår.
Fölet har strulat endel så nu är vi inne i en period när pengarna och tiden fullkonligt rinner genom mina händer.
Men jag kommer nog inte sluta än på många år.

 

[Nepenthe]

Jag skrev en liknande tråd för ett år sen när det blev för mycket annat i livet och det som tidigare varit roligt blev ett ytterligare ett måste. Jag sålde då och inte haft häst nu i 1år och 3 månader (men vem räknar )

Fick då rådet att man inte behöver tänka, sluta för evigt utan paus? Sen kan den bli 1 år eller fler. Det utvisar tiden!

Jag har under tiden inte alls kunnat hålla mig från hästar utan är medryttare i ett stall där jag rider hur mycket/lite jag vill

 

[Pudlan]

Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?

Varit utan hästar några år och jag fattar liksom inte helt vad gör man? Jag vandrar o tränar men väldigt tomt utan häst, började rida för 45 år sedan då bort taget några hästfria år och köpte första egna för 35 år sen både dom inhyrd och sedan eget stall i 23 -24 år. Men det ät väldigt skönt att slippa all oro för fång, höskördar osv.
Och lättare att vara borta någon natt eller hel dag det är väldigt skönt. Men nog ligger hästsuget på lur.

 

[_Taggis_]

Varit utan hästar några år och jag fattar liksom inte helt vad gör man? Jag vandrar o tränar men väldigt tomt utan häst, började rida för 45 år sedan då bort taget några hästfria år och köpte första egna för 35 år sen både dom inhyrd och sedan eget stall i 23 -24 år. Men det ät väldigt skönt att slippa all oro för fång, höskördar osv.
Och lättare att vara borta någon natt eller hel dag det är väldigt skönt. Men nog ligger hästsuget på lur.

Under min hästpaus efter gymnasiet hade jag nån sån där känsla också. De först åren var jag mest bara sjuk, så det är klart att då orkade jag inte tänka på hästar. Men sedan kände jag liksom att allting jag gjorde mest bara var substitut för att hålla på med hästar, så jag gav vika och började rida igen.... Det är nu 10 år sedan jag köpte häst igen, 14 år sedan jag började rida efter pausen. Jisses vad tiden går.

 

[Pudlan]

Under min hästpaus efter gymnasiet hade jag nån sån där känsla också. De först åren var jag mest bara sjuk, så det är klart att då orkade jag inte tänka på hästar. Men sedan kände jag liksom att allting jag gjorde mest bara var substitut för att hålla på med hästar, så jag gav vika och började rida igen....

Är väldigt sugen på shettis igen. Värdens bästa vandrings sällskap. Men kanske som inhyrd. Vi får se vad livet för med sig.