SLÄKTING OCH PYSSLING ÄR BORTA!!!!

[Inte_Ung]

TACK! Och tack för att ni finns, jag hade blivit helt tokig om jag bara hade suttit här och väntat. Otydligen var det Hasse som hittade hem (Vem ska få äta all ost han orkar?) Nu ska jag krama om dem, så ska vi bryta ihop och göra om till i morgon

Men kära söta du det här hade jag missat.
Så bra att de kom tillrätta av sig själva.
Det var inte så dumt med en hund ändå.

Kramar till dig och din gulliga mamma.

 

[BornAgain]

Återigen tack för all hjälp och stöttning

Jag har köpt en stycken GPS (sådan som används för jakthundar) och återupptagit "visst ska du ha en mobil" (den finns. Jag tänkte lägga in både ICE och skriva mitt nr och hennes adress på baksidan). Jag trycker hårt på hur orolig jag var. I bästa fall kan jag tracka båda.

Mamma vet inte vart de tog vägen. Pälsklingen säger att de åkte tunnelbana in mot centrum (Han blir djupt olycklig om tunnelbanan går i riktning hem och han inte får åka med. Gulle Hasse).

PS igår var mamma och jag i tunnelbanan när en främmande kvinna kommer fram och frågar mamma om det var hon som var borta igår och hur berättar hur glad hon var att det gick bra. Jag högg genast och frågade mamma om hon vill vara på hela internet alltid - eller om hon kan tänka sig en telefon

 

[mandalaki]

Det är så skönt att det gått bra!

Jag undrar bara: tror du verkligen att det hjälper att tala med henne? Min mamma är också dement, dock inte så farligt långt gången än. Men det är helt omöjligt att ge henne instruktioner. Hon kan visserligen upprepa dem även ett par veckor senare, men hon kan inte omsätta dem i praktiken. Säger man Gör A så säger hon Jag ska göra A och sedan gör hon B.

Båda mina föräldrar är på ett äldreboende sedan 11 månader, och det har inneburit en stor lättnad för min syster och mig. Det är ett stort och svårt projekt du tagit på dig genom att bo med henne. Men jag hoppas att det är lugnt för er båda och valpen nu!

 

[BornAgain]

Vi började bo ihop pga att hon var djupt deprimerad efter ett dödsfall i familjen (egentligen för hon i förtvivlan ringde mig en natt när det började barka käpprätt). Sedan har den dagliga överlevnaden ibland klarats på bekostnad av den strategiska planering - vilket lätt blir en ond spiral. Demensen kom senare.

Och nej, egentligen kan man inte ge henne instruktioner längre, men jag vill ändå ha någon form av OK och kanske, kanske kan vi prata oss till att den här mobilen kan få ligga kvar lite längre i fickan. Kanske kan den vara OK så länge att hon glömmer att den ligger där?

Jag har ställt henne i kö för mer insatser. Vi har fått hem hemtjänsten, vilket är ett första steg in i vårdsvängen. Jag har också berättat för biståndshandläggaren att jag är så stressad att jag inte alls är snäll mot henne längre. Att jag skäller ut henne dagligen och att det rent allmänt är dåligt för henne att vara utlämnad till mig. Jag är ju inget proffs på demens.

 

[Snurrfian]

Vi började bo ihop pga att hon var djupt deprimerad efter ett dödsfall i familjen (egentligen för hon i förtvivlan ringde mig en natt när det började barka käpprätt). Sedan har den dagliga överlevnaden ibland klarats på bekostnad av den strategiska planering - vilket lätt blir en ond spiral. Demensen kom senare.

Och nej, egentligen kan man inte ge henne instruktioner längre, men jag vill ändå ha någon form av OK och kanske, kanske kan vi prata oss till att den här mobilen kan få ligga kvar lite längre i fickan. Kanske kan den vara OK så länge att hon glömmer att den ligger där?

Jag har ställt henne i kö för mer insatser. Vi har fått hem hemtjänsten, vilket är ett första steg in i vårdsvängen. Jag har också berättat för biståndshandläggaren att jag är så stressad att jag inte alls är snäll mot henne längre. Att jag skäller ut henne dagligen och att det rent allmänt är dåligt för henne att vara utlämnad till mig. Jag är ju inget proffs på demens.

Var inte för hård mot dig själv, det är tungt att se en nära försvinna iväg till en annan värld. Du har bett om hjälp och tyvärr kommer du med stor sannolikhet att få slåss för att få mer hjälp men du gör ditt bästa!

 

[mandalaki]

Vi började bo ihop pga att hon var djupt deprimerad efter ett dödsfall i familjen (egentligen för hon i förtvivlan ringde mig en natt när det började barka käpprätt). Sedan har den dagliga överlevnaden ibland klarats på bekostnad av den strategiska planering - vilket lätt blir en ond spiral. Demensen kom senare.

Och nej, egentligen kan man inte ge henne instruktioner längre, men jag vill ändå ha någon form av OK och kanske, kanske kan vi prata oss till att den här mobilen kan få ligga kvar lite längre i fickan. Kanske kan den vara OK så länge att hon glömmer att den ligger där?

Jag har ställt henne i kö för mer insatser. Vi har fått hem hemtjänsten, vilket är ett första steg in i vårdsvängen. Jag har också berättat för biståndshandläggaren att jag är så stressad att jag inte alls är snäll mot henne längre. Att jag skäller ut henne dagligen och att det rent allmänt är dåligt för henne att vara utlämnad till mig. Jag är ju inget proffs på demens.

Jag förstår dig verkligen. Jag skäller också på min mamma, trots att jag alltid tänker "skärp dig nu, ha tålamod, hon kan inte hjälpa det". Men så rinner det över ändå, jag tror det är av maktlöshet. Jag blir förtvivlad av maktlöshet när man försöker ordna något bra för henne och det bara inte går in.

Men det låter bra att du tagit första steget in i vårdsvängen. Var rädd om dig och vovven bara.

 

[athena_arabians]

Vi började bo ihop pga att hon var djupt deprimerad efter ett dödsfall i familjen (egentligen för hon i förtvivlan ringde mig en natt när det började barka käpprätt). Sedan har den dagliga överlevnaden ibland klarats på bekostnad av den strategiska planering - vilket lätt blir en ond spiral. Demensen kom senare.

Och nej, egentligen kan man inte ge henne instruktioner längre, men jag vill ändå ha någon form av OK och kanske, kanske kan vi prata oss till att den här mobilen kan få ligga kvar lite längre i fickan. Kanske kan den vara OK så länge att hon glömmer att den ligger där?

Jag har ställt henne i kö för mer insatser. Vi har fått hem hemtjänsten, vilket är ett första steg in i vårdsvängen. Jag har också berättat för biståndshandläggaren att jag är så stressad att jag inte alls är snäll mot henne längre. Att jag skäller ut henne dagligen och att det rent allmänt är dåligt för henne att vara utlämnad till mig. Jag är ju inget proffs på demens.

Jag säger som @Snurrfian, var inte så hård på dig själv Jag har varit i exakt din situation och man blir frustrerad och arg, samtidigt som man är helt förtvivlad.

Hemtjänst är ett jättebra första steg

 

[Hyacinth]

Vi började bo ihop pga att hon var djupt deprimerad efter ett dödsfall i familjen (egentligen för hon i förtvivlan ringde mig en natt när det började barka käpprätt). Sedan har den dagliga överlevnaden ibland klarats på bekostnad av den strategiska planering - vilket lätt blir en ond spiral. Demensen kom senare.

Och nej, egentligen kan man inte ge henne instruktioner längre, men jag vill ändå ha någon form av OK och kanske, kanske kan vi prata oss till att den här mobilen kan få ligga kvar lite längre i fickan. Kanske kan den vara OK så länge att hon glömmer att den ligger där?

Jag har ställt henne i kö för mer insatser. Vi har fått hem hemtjänsten, vilket är ett första steg in i vårdsvängen. Jag har också berättat för biståndshandläggaren att jag är så stressad att jag inte alls är snäll mot henne längre. Att jag skäller ut henne dagligen och att det rent allmänt är dåligt för henne att vara utlämnad till mig. Jag är ju inget proffs på demens.

Du gör ett enormt jobb, att vårda en anhörig är extremt tungt. Bra att du har vårdkontakt, och hoppas ni hittar en bra lösning!

 

[TinkerBell]

Återigen tack för all hjälp och stöttning

Jag har köpt en stycken GPS (sådan som används för jakthundar) och återupptagit "visst ska du ha en mobil" (den finns. Jag tänkte lägga in både ICE och skriva mitt nr och hennes adress på baksidan). Jag trycker hårt på hur orolig jag var. I bästa fall kan jag tracka båda.

Mamma vet inte vart de tog vägen. Pälsklingen säger att de åkte tunnelbana in mot centrum (Han blir djupt olycklig om tunnelbanan går i riktning hem och han inte får åka med. Gulle Hasse).

PS igår var mamma och jag i tunnelbanan när en främmande kvinna kommer fram och frågar mamma om det var hon som var borta igår och hur berättar hur glad hon var att det gick bra. Jag högg genast och frågade mamma om hon vill vara på hela internet alltid - eller om hon kan tänka sig en telefon

Om det är en smartphone kan du nog lägga in en app som spårar den också. (Edit: Eller det kanske var det du menade med tracka båda?)

 

[Lovisaleonora]

Finns det något hon vanemässigt alltid tar med sig ut på rundan? Där kan man ju sätta en tracker. Om det nu finns något sådant föremål/plagg.

 

[Kilauea]

Vi fick hjälp av en anhörigstödjare när pappa blev dålig pga en hjärntumör (vi trodde först det var demens). Finns det ett anhörigcentrum i Stockholm? Det borde det väl rimligen göra.
En anhörigstödjare var en person, samma hela tiden de gånger vi utnyttjade det, som kom hem så mamma fick några fria timmar iväg att handla eller bara ta en promenad. Hon kom hem och hälsade på först så mamma och hon fick träffas, men även att hon fick träffa pappa som hon ju skulle vara "vakt" till.

 

[Miljon]

Otydligen var det Hasse som hittade hem (Vem ska få äta all ost han orkar?)

Jag bara måste lyfta fram lilla Hasse lite extra här känner jag. Vilken insats!

Jag är inte insatt alls i er situation, brukar han vara med din mamma när hon är ute? Kanske kan han få någon typ av namnbricka eller liknande med något kort, typ ditt nr och mammas adress, om de hamnar på vift någon mer gång så kan någon snäll människa hjälpa dem till rätta.

Nu verkar ju Hasse vara en vettig vovve som reder ut situationen bra alldeles på egen tass, men bara ifall att

 

[dpmatte]

Håller tummarna för att ni får den hjälp ni behöver.

Jag försökte få hjälp, hade handläggare ute. Men eftersom min mamma inte ville ha hjälp så fick jag ingen hjälp att se efter henne. Hon var väldigt dement det sista året. Bl a gick hon ut utan ytterkläder i januari utan att stänga ytterdörren så hunden rymde och inte hittade hon hem. Det var en som stoppade henne och då visste hon inte var hon bodde. Det var bara ett kvarter hemifrån så en som bodde där rusade ut och hjälpte till så att hon kom hem. De ringde sen till mig och när de skulle gå så kom hunden hem. Jag ringde en släkting som bodde nära och sen stod jag på gasen hem, det tog 12 min mot normalt 25 min. Min arbetsgivare hade förståelse och det hoppas jag att din också har om du berättar vad som är på gång. Be att få ett samtal med din chef så snart som möjligt. Detta är något som kan drabba vem som helst.

 

[TinkerBell]

Den här verkar bra om än dyr: länk
Sen ser jag att vissa hjälpmedel kan förskrivas enligt info här: men det är väl olika mellan landsting.

Jag beundrar verkligen dig och andra som tar hand om anhöriga med denna tråkiga sjukdom.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har en kompis vars mamma börjar bli mer och mer tomtig, hon vet om att hon glömmer och inte hittar hem och gick med på lösningen "fotboja" med gps-tracker som larmar när hon hittat vilse. Hon är mycket lugnare nu med vetskapen att hon blir hittad och hämtad inom nån timme så hon brukar slinka in på nåt näringsställe och ta en fika om hon inte känner igen sig. Den tanten kan hamna var som helst iom. att hon åker fritt på järnvägen vart som helst. Hon har ett kort med kompisens nummer och förklarande text som hon kan lämna fram om hon inte vet var hon är för hon hör inget heller utan hörapparater som ju naturligtvis ligger hemma i en låda så att ringa är uteslutet.