skriva av mig, råd och stöd kanske.

[iHaveNoName]

hej! väljer att ha ett anonymt nick, tids nog kommer jag att skriva i detta forumet med mitt vanliga nick, men iom att få personer hittills i min omgivning vet om detta så vill jag inte att det ska läcka på internet. så med ett anonymt nick borde ingen veta vem jag är.

jag skulle kunna skriva flera sidor, eller ja, jag skriver "dagbok" om allt detta och det är uppe i samma volym som en mindre bok just nu. men tänkte ta det lite mera kortfattat här...

i september förra året (2010) så sate jag in en p-stav hos en barnmorska. hade innan den haft p-piller nått år. iom att p-staven sattes in fick jag oregelbunden mens, dock något som i många fall är helt natuligt. efter ett tag så stabilliserades den. dock har jag aldrig varit noga med att skriva upp vilka datum jag ska ha mens, utan "den kommer när den kommer helt enkelt."

tiden gick, och i augusti var jag med om en ridolycka, inget jätteallvarligt (tror jag) men dock något som jag fortfarande har ont av, fast det blir bättre. skadade alltså ryggen. jag kollades mkycket ordentligt, blev ambulansfärd till akuten p.g.a att jag svimmat och det befarades att det kunde gått värre. röntgades och allt där, pumpades med massa morfin och låg kvar på sjukhus ett tag. fick sedan åka hem med recept på bland annat morfintabletter och 2 andra smärtstillande tabletter. i vanliga fall äter jag sömntabletter, och lite annat för migrän-attacker(förebyggande) m.m dagligen.

iom olyckan så vändes min vardag sig upp och ned, hästen och ridningen har jag inte kunnat hålla igång alls, inte kunnat jobba, lite turer till läkare och sjukgymnast m.m... och massa annat runt omkring att tänka på. så någon gång typ september hade jag, vad jag kan minnas och försöka räkna tillbaka till, min sista mens.
den har som sagt varit lite oregelbunden och efter olyckan så var det så mycket i livet som blev fel så jag blev rätt deppig/deprimerad, mådde skit men försökte hålla mig uppe. detta är något jag har haft tidigare i livet, depression, och när jag mått dåligt så har min kropp inte funkat som den ska, blan annat så har mensen alltid uteblivit vid dessa tillfället. helt normalt. så jag tänkte inte så mycket på det först. och jag har ju ett av marknadens säkraste p-medel!

men nu, 3 november, så började jag bli lite misstänksam, ingen mens, så jag gjorde ett grav.test. som visade possitivt!!
pratade med pojkvännen direkt om det, vi har varit ihop i några år och har ett bra förhållande. morgonen efter ringde jag UM (pga att jag inte viste alls vart jag skulle ringa, men tänkte att de kan nog hjälpa mig), hon blev ytterst shockad när jag sa att jag fått possitivt på testet men gått med p-stav så länge. fick iaf hjälp med henne att boka tid till en läkare/barnmorska samma dag.

åkte in til stan, träffade läkaren, och de kollade med et till grav.test, och ja, det visade också possitivt. sedan kollade de med ultraljud... och blev fundersamma, för vad de (det var 2 som kolade) kunde se och räkna ut att jag var nog så långt gången som vecka 20!!! vecka 20! utan att ha märkt någonting! inte illamående, inte direkt tecken på kroppen, brösten har inte växt, har rätt små/medelstora. samma klädstorlek... visst, liite bula/ölmage som jag kallat det på skoj har jag fått, men det har jag tolkat som att det är för att jag, som annars är väöldigt aktiv, ridning, häst, aktivt jobb, cyklar, tränar m.m... inte har kunnat röra mig eller ens rida sedan i augusti, klart man blir lite "muligare" då. det känner jag ju själv med typ muskelmassa och sånt.
men magen var absolut inte så stor att jag eller pv kunnat drömma om att det är en bebvis där inne. som sagt, lite "muligare" har jag blivit bara. är ca 170 cm lång och normalvikt rubnt 55kg i vanlliga fall, så tjock i vanliga fall är jag ju inte, och det märktes inte stor skillnad överlag på kroppen nu.


fors...

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

men iaf, vecka 20...
jag och pv har pratat om familj och så, men vi är unga, jag är 18, ska fylla nitton, och han är nyss fyllda 20 år(!). han vill ha familj I FRAMTIDEN, när han är klar med sin utbildning, jag har kommit på vad jag vill göra, vi har ordentligt boende, den där gården vi drömt om, ekonomi och fasta jobb m.m...
jag är dock väldigt anti barn. förlåt, men ja, så är det. jag kan inte för mitt liv tänka mig som mamma, och jag har aldrig haft en tanke eller längtat efter att bli det heller. bara tanken skrämmer mig. jag vill inte bli förälder. detta vet pv men han säger att "är det så så är det inte hela världen, det är ändå dig jag vill ha. men du KAN ju ångra dig någon gång i framtiden, och då skulle jag bli glad." det som nog skrämmer mig mest är det att jag är rädd att inte finnas där tillräckligt, jag klarar inte av att bli bunden, jag är en väldigt impulsstyrd människa, jag planerar aldrig. och jag mår inte speciellt bra psykiskt... har tidigare haft självskadebeteende, jag har det idag under mera kontroll men det har skett misstag ändå. panikattacker, depression som sagt osv... så helt stadig psykiskt är jag inte. och jag vil ju inte vara farlig eller dålig förälder med all denna skiten.

iaf, problemet är ju att sista veckan för abort, det var det vi från början hade tänkt oss iaf, är vid vecka 18, jag var veckor över. jag skulle kunna få överklaga sa de till socialstyrelsen och få göra ett undantag, men då skulle jag ändå få föda fram det, fast det då skule vara dött. bara tanken fick mig att vilja spy, storgrät hysteriskt inne hos läkaren och försökte förstå vad de sa, och vad det innebar.

att göra en sån abort kände jag var inget alternativ, barnet är ju med andra ord så pass mycket utvecklat, och så skulle de ta död på det och jag skulle ändå få föda fram det... aldrig i livet! jag fick iaf akuttid till en annan lökare på ett störe sjukhus i närheten, de på den avdelningen skulle kolla bättre och bedömma situationen. vid denna tidpunkten så möter både pv och mamma upp mig, har ringt dem och de vet hur det ligger till.

väl där blir det bara värre, de får fram att jag är i vecka 25! 3 oberoende barnmorskor kollar och få samma resultat, jag vägrar kolla på skärmen och gråter hysteriskt, vill inte vara kvar, vill gräva ner mig och aldrig vakna igen.

abort är, såhär långt gånget i en graviditet inget alternativ ändå. så jag, eller vi, får ställa in oss på att bli föräldrar. 18 resp. 20 år gamla, jag utan slutbetyg från gymnasiet, bara ett timmanställnings jobb. ingen a-kassa, ingen ekonomi. jobbet kallas jag in till så sällan så det är ibland är bså lite som 400:-/mån, då bara jobbat en dag. pv pluggar heltid på högskola. csn bidrag.

det som förbryllade läkarna mest, och givetvis oss, var hur i helvete jag kunnat bli gravid! läkaren ringde upp läkemedelsföretaget, och de är minst lika shokade. under ala de åren p-staven funnits finns ETT, ETT FALL av en kvinna som blivit gravid. av alla tusen so andvänt/annvänder den.
jag är alltså nummer två i världen.

och, hur bebisen har överlevt! festar inte jättemycket, men en del då och då. röker gör jag(/gjorde, har givetvis slutat med allt sånt nu efter shockbeskedet), ridolyckan, alla tabletter jag äter... det är ett mysterium! och att vi inte märk någonting! och att jag ändå haft mens/blödningar regelbundet ända fram till september.

skiten är inte slut där...
p-staven ska ju ut. får en tid dagen efter, 4 nov, för att ta ut den, men 4 barnmorskor och läkare som ser efter känner den, men den sitter väldigt djupt/onormalt djupt, så de vågar inte ta ut den på det vanliga sättet. jag får en tid till operation 2 dagar senare. kommer dit och sövs ner, vaknar 3 timmar senare och får beskedet att de befarar att staven sitter för djupt och kan ligga så pass närta nerver och senor, så de vågar inte. anledningen til att jag var nersövd så länge var för att de dels blev rätt osäkra och kallade till en "nervspeciallist" och hen bedömde att det var för riskabelt.(, va?!!) så jag fick vakna upp igen.

tilläggas bör att den läkemedelsansvarige för denna p-staven ringde dagen efter upp mig och bad personligen om ursäkt, har beklagade att det blivit såhär, och undrade och jag ändå skulle vilja ha en ny efter jag tagit ut den gamla, fan heller!

en läkemedels-skadeanmälan ska göras, ersättning väntas.

iaf, staven sitter fortfarande kvar, idag15/16 nov, var inne idag och skulle ta blodprover, för att se så den verkligen sitter där. för nu börjar läkarna misstänka att den KANSKE int ens är isatt. fast jag var ju med när den sattes in, min mens reagerade ju, och kroppen i allmänhet, så att den inte skulle vara där känns helt omöjligt.
blodproverna är iaf skickade till holland(!) och nått speciallist-team ska undersöka saken.

för ca en vecka sedan kände jag första sparken i magen, om jag ska vara glad eller inte känns svårt att säga. det här är hur jävla jobbigt som helst. pv och jag har bestämmt iaf att vi måste flytta till en stad med bättre kommunikationer osv iom barnet, vi har inte körkort någon av oss, och skrev nu igår på kontrakt på ny lägentet. det är väll det enda som känns bra, en underbar lägenhet och att vi har det klart tills barnet föds iaf.

datum för födseln är satt mitten av februari. så vi, men vår extremt snåla budget ska försöka skrapa ihop allt vi kan och behöver, vagn, och vi behöver nytt köksbord (nya köket är så mkt mindre så nuvarande får inte plats), skötbord, kläder och allt annat. som tur är har vi båda familjer som störtar i allt dethär, men ingen av våra familjer har möjlighet att lägga ut en massa saker /pengar/ekonomiskt heller. så vi få se hur det går. löser sig gör det alltid. och det bästa av allt, det går att köpa bra begangnat!

ville skriva av mig lite, vågar som sagt inte "komma ut" med min riktiga identitet ännu. har någon något störtande att säga, eller bara kanske varit i liknande situation och kan berätta lite solskenshistorier som muntrar upp?
tack för att ni orkade läsa.

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

jag är hemskt ledsen, det är sent, och jag gick ingenom texten innan jag publicerade den. ser dock redan nu att det finns stavfel kvar i texten. hopas ni har överseende med det.

 

[Gullan86]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Oh stackars dig, det är det första jag vill säga, vilken pers att ha gått från vardag, ung och bekymerslös till allt detta vilken chock det måste vara...

Men försök att ta det lungt och försök smälta detta i lugn och ro hetsa inte upp dig det är ännu flera veckor kvar tills barnet kommer och det fixar sig alltid.

Begagnat is the shit vi har köpt massa begagnad trots att vi är 25år och har fast jobb osv.

Men jag tror på ödet, är det meningen så är det...det lilla barnet i din mage håller sig kvar för glatta livet mot alla odds det måste verkligen vara meningen att ni ska få den gåvan just nu, försök att samla er och ta tillvara på den gåvan.

allt här i livet går inte att planera ibland händer det mirakel när man minst anar det.
det kommer ordna sig var inte orolig över dina psykiska problem det är många som har dessa problem men troligen inte går ut med det.
försök bara att se till så du får ordentlig hjälp och någon att prata med helst igår så att du kan få hjälp igenom detta, finns bra psykologer hos mödravårdcentralen.

Du är snart 19år, du är vuxen även om det givetvis hade varit kul att vara ung längre så är det nu barnet bestämt sig för att komma men ni är vuxna ni klarar detta, ni kanske inte kan köpa de allra finaste nyaste sakerna till barnet men ni kan iaf bistå med er kärlek.

och jag lovar dig, när du ser det lilla knytet så kommer du tänka, hur kunde jag någonsinn tänka mig ett liv utan barn!
Det är underbart.

kram

 

[Mammas]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Jag vill börja med att beklaga den jobbiga sits du hamnat i. Det måste vara otroligt krävande att ställas inför det faktum att ni nu ska ha barn - och så snart dessutom. Håller med Gullan här ovan om att ni båda kanske behöver någon att prata med för att få hjälp att bearbeta detta, gärna redan nu så ni har kommit en bit på väg när barnet kommer till världen?

Att säga hur det blir när ni får barn är svårt - barn är ju individer så det går inte att säga att det blir lätt eller svårt. Det ni kan göra är att försöka gå in i det med öppet sinne och lyssna på er själva. Alltså att ni inte har så mycket krav om att göra si eller så, utan att lyssna på era behov. Och då menar jag hela familjen. Behöver ni sova hela dagarna för att barnet är vaket hela nätterna så gör det, ha inga krav att "det ska orkas med", för det går inte att bestämma i förväg.

Jag ser att du oroar dig för det ekonomiska - försök att inte göra det. Givetvis ska ni spara, men börja med att lyssna runt i bekantskapskretsen - är det någon som har en barnvagn som står, är det någon som har kläder som ligger på en vind, osv. Var öppna med att ni gärna tar emot begagnade saker när ni pratar med de i er omgivning. Kanske finns folk i stallet, på jobbet, i skolan, i era föräldrars kontaktnät, era vänners kontaktnät? I annat fall finns det en stor begagnatmarknad på nätet och kanske även på er ort?

Jag förstår att det här känns helt obegripligt för er just nu, men tänk på att människan är bra på att anpassa sig. Ni kommer att klara detta fint!

Kolla om ni har rätt till hjälp med det ekonomiska, kanske bostadsbidrag eller liknande?

Ett råd till senare, när den akuta fasen lagt sig lite: Det alltid bra om du har möjlighet att läsa upp gymnasiekompetensen, fundera över om du kan göra det samtidigt som pappan är hemma med barnet eller om det går att lösa att tenta av någon kurs innan om du klarar av det. Det är alltid lättare att få jobb (eller att komma in på utbildning om du vill läsa vidare till något) med kompletta gymnasiebetyg. Men detta är som sagt ett råd som du inte ska fundera över just nu, men kanske ha det i bakhuvudet till när ni börjar planera för hur ni ska göra med det praktiska.

Ni kommer att klara detta fint! Och skulle du känna att ni inte gör det ska du inte vara rädd att be om hjälp. Antingen från familj och vänner eller samhället. Och då kommer det lösa sig fint oavsett.

 

[Gimlan]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Jag förstår att du är i djup kris och mot det hjälper nog inga ord i världen. Jag hoppas du får proffshjälp och tar emot den. Men väldigt få ångrar ett barn, hur oväntat det än är. Livet kommer att lösa sig. Det kan säkert komma att bli jobbigt många gånger, men det hade det blivit ändå, på andra sätt. Livet blir sällan som man tänkt sig, oftast blir det bättre.

 

[Björk]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Jag har inte själv varit i din situation. Däremot har jag några gånger träffat en farmor som berättade om hur hennes barnbarn kom till världen. Hennes son hade en flickvän sedan några år tillbaka, men relationen tog slut. Ett antal månader senare ringde hennes föräldrar från BB och hon var där och födde deras gemensamma barn. Hon (och uppenbarligen ingen annan i hennes närhet heller) hade inte förstått/märkt att hon var gravid förrän hon åkte till sjukhuset med värkar och undrade vad som var fel.
Jag har förstått av farmodern ifråga att det var en väldigt chockartad situation för dem alla; det var ju dessutom slut mellan hennes son och mamman sedan rätt så lång tid. Men, i slutändan gick ju allt bra. De blev föräldrar, farmodern älskar sitt barnbarn och allt fungerar.

Jag förstår att du/ni har det jättejobbigt just nu. Det här var ju definitivt inget ni valde själva. Men nu är ni där ni är och får försöka förhålla er till det hela.

Däremot vill jag ge dig lite uppmuntran: när jag läser dina inlägg så uttrycker du dig väldigt bra; i mina ögon ser jag bara mogna och vuxna resonemang från dig. Det bör ju spegla lite av din personlighet och får mig att tro att du ändå kommer att klara av det här med ett positivt "resultat" i slutänden. Det är ju chockartat att ställa in sig på att bli förälder på såhär kort tid; att inte ha möjligheten till att göra en abort osv. Men det verkar ändå finnas en del positiva förutsättningar för er. Dels det som jag säger innan (att du verkar mogen och resonera förnuftigt), ni är dessutom två om det här; din pojkvän har inte "flytt fältet". Har du/ni stöd från era föräldrar? Har ni pratat med dem?

Oavsett vilket önskar jag dig all lycka. Som någon skrev härovan; oroa dig inte för mycket över det ekonomiska. Jag tror det är bättre att lägga fokus på föräldraskapet som sådant; hur det känns och kommer att kännas; hur ni nu ska kunna förbereda er på hur det kommer att vara att bli föräldrar.

*kram* (från en småbarnsmamma på 42 år)

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

trodde inte det skulle komma så många svar så snart. men tack alla som har svarat.
tänkte att jag försökte svara på lite av varje av era funderingar några av er hade...

det med det ekonomiska, jag har pratat med försäkrningskassan, så jag vet vad jag kommer få, pv har kollar upp med csn och vi kommer även få bostadsbidrag, så vi kommer inte ha mycket över varje månad men vi kommer klara oss runt som vi har räknat på det med inkomster och utgifter. buffert har vi redan en liten, inte mycket men bättre än inget. den ska vi försöka bygga på så smått ifall något oväntat skulle hända.

ang att jag inte har slutbetyg; jag har inte "rätt" till komvux iom att jag är under 20 enligt min kommun, det är det jag får till svar. jag har stridit mot detta och igår fick jag hem papper på att det hade blivit godkänt! så jag ska börja att beta av 2 kurser på distans. ska in till skolan på fredag och få reda på mer. dock har jag ingen rätt till csn, det får man tydligen inte om man är under 20 och läster komvux..? och jag har inte rätt till något annat bidrag heller. så jag kommer läsa utan ersättning, men då blir det av iaf då det är mkt jag ska läsa upp. men jag ska försöka läsa så mkt som möjligt, kanske även söka efter ett helgjobb sedan...?

än så länge är det bara jag och pv, och vår närmsta familj som vet om detta. vi ska givetvis berätta för resterande släktingar, men det är inga vi har så bra kontakt med, iaf inte jag/min sida, men när vi väl har berättat så ska vi söka runt om någon har kanske något att bidra med. pvs föräldrar har hjälp till och köpt en del kläder, de bor en bit ifrån, men de skickade mejl och det igår, och bilder på kläderna.

det känns ju så otimat, fel och dumt just nu allt, pv har accepterat det snabbare eler vad man ska säga, får jag känslan av, han är numer glad över att bli pappa, han har ju ändå alltid haft den drömmen. jag fösöker, givetvis är det inget jag ska tvinga mig att göra, jag vill fösöka få det att komma tids nog, acceptera mer och försöka se att det kanske är ödet som någon skrev, det kanske ändå är rätt nu...(?)

jag har kontakt med en kurator ett par ggr i veckan, hon har varit ett jättestöd. vi pratar ofta över telefon, hon känns mera som en stöttande vän eller släkting än som en kurator för mig. både jag och pv träffar henne då och då med.

återigen tack för alla svar, och alla uppmuntrande ord.

 

[Armani__]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men har läst tråden nu och ville beklaga det som hänt och dela med dig om hur det var för oss.
Vi var inte alls i den situationen som ni, men jag åt p-piller och en dags slarv från min sida resulterade i en graviditet. Jag var jättekluven till det till att börja med och det kändes jättekonstigt alltihop. Jag ville ju givetvis ha barn, men inte då. Min sambo var, precis som din, mer positiv till det hela och tyckte snabbt att det skulle bli roligt.
Jag arbetade som timvikarie (dock jobbade jag mycket) och ville börja plugga efter nästa sommar (detta var hösten 2009), vi bodde i en tvåa på tredje våningen utan hiss, hästarna i byn 1,5 mil från stan där vi bodde och jag läste dessutom matte-b på distans och ville få klart innan.
Så mycket av våra planer ställdes på sin spets och mycket förändrades.
Nu har vi en kille på snart 1,5 år och som är det bästa som någonsin har hänt oss, det låter klyschigt men det är verkligen så.

Jag tror heller inte att det går att planera barn (givetvis ska det gå att planera att inte få barn, så som du har gjort och det är beklagligt på alla vis att det inte har fungerat) och ingen tid är rätt i livet, så tror jag. Men i vårt fall kunde det inte bli mycket bättre faktiskt. Vi var 23 år gamla när vår Milton föddes och jag blev klar med matte-b. Och utbildningen ja, det var bara att skjuta upp ett år och jag är i full gång med den nu istället
Vi har också haft det tight ekonomiskt periodvis, men mycket rättar till sig efterhand och begagnat är KANON! Vi har handlat mycket begagnat och fått lite från bekanta, som vi sen har gett vidare. Speciellt barnvagn är bäst att köpa begagnat, det är så dyrt att köpa nytt helt enkelt och det finns så mycket begagnat. Skötbord likaså och vet du? Du behöver inte ha ett skötbord om ni inte vill/har plats. Vi lade en skötbädd (sådan uppblåsbar från IKEA) på en byrå = bra med förvaring under. Och det går lika bra att byta på ett litet barn på sängen.

Önskar er all lycka och skickar över en hel drös med kramar!

 

[lady_mike]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Ett liknande fall hände ett ungt par för några år sedan.(visades på tv). Dock vart det då konstaterat att det va fel sorts p-stav som sattes in. (va en test-stav). Annars så va dom som ni unga, oförberädda och hon blev beviljad abort efter v 20. Men ville inte eftersom bebisen va så långt utvecklad.

Hur tragiskt det än är att det blivit som det blivit så låter du som en otroligt mogen och klok tjej. Jag tror ni kommer klara det här galant. Det kommer vara tufft i perioder. Men när barnet kommer och ni får börja ert nya liv så tror jag övertygat att alla pusselbitar i livet kommer falla på plats Hoppas att det går bra

 

[Quiss]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Vilken oerhört jobbig situation du hamnat i.
Som Björk skriver, tycker jag att du verkar vara väldigt vuxen i dina resonemang.

Känner en tjej som råkade ut för något liknande. När hennes graviditet upptäcktes så var hon i vecka 28.
Hon hade då varit på UM ett par gånger under fyra månaders tid och gjort gravtest som alla visat negativt. Det femte testet hon gjorde visade positivt.
De trodde då att hon var i 3:e mån, men hon var i 6:e.

Ni verkar ju vara ganska realistiska så det kommer nog gå jättebra för er!
Och begagnat är inte att förkasta!
Tradera is da shit Man kan göra massa massa fynd där. Annat råd är att se var man kan få hem gratis prover och annat ifrån.
Vet inte om det är lika överallt, men här (i Skåne) så fick man ett gratis provpaket på BB med blöjor och annat smått och gott från libero och en annan påse med diverse tester från natursan, pampers, lindex mfl.

Lycka till, och hoppas allt går vägen för er!!!
Många kramar

 

[Skogstrollet]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Jag är student och mammaledig och fick tipset av försäkringskassan att det går bra att plugga på distans och få csn och föräldrapenning samtidigt. Beta av dina två komvuxkurser så fort du bara kan (det är svårare att få pluggro när bebis är på utsidan) så har du fler alternativ sedan.

Jag har aldrig sett mig själv som "mamma-material" heller, därför blev det inga barn för mig förrän jag mötte min nuvarande sambo och jag födde min son för tre månader sedan och är 31 år. Det jag vill få fram är att det måste inte vara en rosafärgadsittapåmolndröm att få barn för att det ska bli bra ändå. Visst förändras livet, men det förändras genom att det tillkommer en person, det är inget som nödvändigtvis måste försvinna. Vissa saker kanske du får skjuta på (om du har drömt om jordenruntresor eller liknande) men det mesta kan du fortfarande göra. Jag har en del bagage jag också (psykiskt) och fick hjälp av min barnmorska att få en kontakt hos öppenpsyk utifall att jag skulle behöva någon att prata med efter att barnet var fött, hittills har jag inte känt något behov men det känns skönt att ha den resursen i bakgrunden.
Hitta en barnmorska du verkligen trivs med, hon/han kommer att vara en viktig kontakt. Byt om du inte gillar den du har.

Jag tycker du har en bra och sund inställning mitt i allt kaos, jag tror du kommer klara det här riktigt bra.

 

[Sandra78]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Oj! Jag kan inte komma på så mycket klokt att säga, men hoppas att du får hjälp med kurator och sådant hos din barnmorska, tror det kan vara värdefullt vid ett sådant chockbesked.

Rent praktiskt så har vi en del saker efter dottern som vi tänkte lämna in på Erikshjälpen, mest kläder, men om du finns i närheten av mig eller om någon snäll Bukefalist kan hjälpa till med transport så får du gärna ta det.

 

[simba_112]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Oj! Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än att jag tycker du verkar vara väldigt stark människa! Det måste man nog när man hamnar i din situation. Fick för bara några veckor sedan höra en väldigt liknande historia, var då en 16 årig tjej som blivit gravid och inte upptäckt det förrän i v28 tror jag det var. Hon mådde så klar dåligt, som du, när beskedet kom men har fixat det ändå med mycket hjälp från sin mamma.

Finns mycket bra begagnat! Synd du inte bor här på ön, annars hade du kunnat få köpa en vagn billigt av mig
Önskar dig all lycka till!
Ps. Jag ska ha bebis bara några veckor innan dig

 

[cirkus]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Säger som flera andra - du verkar otroligt klok och mogen !
Du tar en sak i taget och försöker reda upp det som går att reda upp för stunden, det som tar tid får ta tid.


Om du behöver praktiskt hjälp och stöd så hoppas jag att ni har tillgång till föräldrar/syskon eller liknande. Det kanske finns någon föräldragrupp med bara unga föräldrar ? Eller om du kan hitta någon annan som varit i liknande situation eller är, så skulle det kunna vara ett stöd.

 

[ako]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Oh my god! Är min första tanke... Vilken soppa!! Jag känner med er och önskar er all lycka till! Skönt att din pojkvän verkar "vettig" och även han inställd på att bli förälder även fast ni verkligen inte tänkt så. Hoppas ni kan få stöd av föräldrar och vänner, och räds inte för att be samhället om hjälp heller - i ett fall som detta så hoppas man ju verkligen att det sociala skyddsnätet ska fungera.

Vad det gäller kostander för bäbis/småbarn så behöver de inte vara höga alls - man kan ju köpa jättemycket både utrustning och kläder begagnat på Blocket mm och kanske finns det någon som du t o m kan få ärva lite prylar. Tänk inte så mycket på det (men självklart ordna med det som behöver ordnas praktiskt så det är klart) utan folkusera på att förbereda er för att bli föräldrar.

Jag tycker som många andra att du låter klok och förnuftig när du skriver, och jag tror att ni kommer att fixa det här - även om det kanske kommer att bli tufft! Något som låter klyschigt men som faktiskt stämmer på de allra flesta är oxå att även om man inte är "barnkär" på något vis så gillar man sin egen unge. Förhoppningsvis kommer ní i framtiden att vara glada (!) för att det blev just såhär så att ni fick just precis det här barnet och inte ett annat om tio år. Flummigt skrivet men jag hoppas du förstår ?

Uppdatera gärna hur det går både med graviditeten, den mystiska historien om P- staven och förstås senare med ert barn!

Många Lycka Till- kramar

 

[Mirre]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Oj vilken jobbig situation.
Vilken chock att få reda på det sådär och så sent.
Vet inte vad jag ska skriva för att stötta riktigt, men det materiella går alltid att lösa.
Skickar ett gäng kramar härifrån

 

[Comfort]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Himmel vilken historia., Jag lider med dig och sickar peppakramar, och säger som de andra att jag reagerade också på att du lät mogen och äldre i dina inlägg. Jag tror ni kommer fixa detta galant, och om ni inte gör det så är det ok det också, då finns det ju andra alternaiv. Det måste vara en fruktansvärt jobbig sits iom att du inte har barnlängan alls, och att ni faktiskt gjorde allt rätt och skyddade er. Hoppas ni får bra stöd hemifrån. Tänk som så att detta barnet valde er som föräldrar, och det hade det inte gjort om ni inte skulle bli fantastiskt bra sådana

En fråga om p-staven, om den blev insatt så borde du väl känt den? Den ligger ju direkt under huden. Bra att det följs upp, och jag förstår att du inte vill ha en ny sen . Kan medicinerna ha slått ut effekten på den?

 

[Equilina]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Puh, vilket chockbesked! Vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att du verkar tänka klart trots allt och utifrån texten känns väldigt mogen.

PMa din adress så ska jag skicka lite urväxta kläder till grodden!

 

[metspo]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Vilken soppa...

*hade du viljat ha barn, så hade du iallafall sluppit vänta cq 15 veckor extra *

Skulle du verkligen inte klara av barnet när det är fött, kanske soc eller någon anhörig till dig kan ta det på heltid?
Se det inte som något negativt, men hellre att man ger det ett bra liv och de blir älskat, än att du inte har positiva känslor för barnet..

Lycka till, hur det än blir!

Styrkekramar, och hoppas på det bästa i ditt fall.