Skönt att komma ifrån

[Retina]

Jag har i ca fem år nu haft hundar som största intresse och har haft hund lika länge. I höstas blev det rätt stora ändringar i livet när jag pörjade plugga i en ny stad och min partner har hand om hunden om veckorna och jag är hemma i snitt 2-3 dagar i veckan. I början kändes det jättehemskt att vara hemifrån och jag saknade min hund otroligt mycket men nu när jag börjat komma in i rutinerna känns det ofta skönt att åka hemifrån när helgen är slut, vilket är en känsla jag är förvånad och lite ledsen över. Jag är mycket lugnare i min lägenhet och känner mig mer fri. Jag slipper dåligt samvete över när hunden har minsta tråkigt, eller när jag tänker att vi inte gjort så mycket kul idag. Dåligt samvete får jag ofta när jag är hemma och det känns ofta som ett tvång att hitta på saker. Här är det ingen som reagerar så fort jag reser mig ur soffan, som håller koll, som skäller om det knackar på dörren och det är så skönt att liksom få vara... ifred.

Det känns hemskt att känna så, att tycka att det är skönt att slippa vara runt sin hund större delen av tiden. Jag har större motivation att hitta på saker nu under tiden jag är hemma, men jag känner att efter någon dag blir jag mer och mer stressad och tycker att det börjar bli jobbigt. Jag undrar vad ni har för tankar om detta, och om ni har några tips hur jag ska känna mig mer bekväm och ledig hemma och slippa känslan av att hundägare är ett krävande heltidsjobb där man hela tiden blir iakttagen.

 

[Red_Chili]

För mig låter det som om du har fel typ av hund för ditt liv och din personlighet, vilket kanske inte är vad du vill höra, men det är så jag tänker.

Jag hade utan tvekan blivit stressad själv om jag haft en hund som är "på" hela tiden, som höll koll så fort jag reste mig, som skällde osv. Därför har jag hundar som inte gör det. Mina hundar vill absolut röra sig varje dag, men får de en ordentlig långpromenad och mat, då sover de lugnt i soffan resten av dagen och jag kan lätt hitta på vad som helst annat utan att de hoppas på att göra mer hela tiden. De tackar inte nej till att träna saker, göra mer saker osv, men de kräver det absolut inte. De hade varit odugliga brukshundar eller arbetshundar av något slag, men det är inte heller sådant de är avlade för. De är avlade för att springa jättefort en stund och sedan vila. Det passar mig.

I ditt läge hade jag alltså funderat på att omplacera hunden, om nu inte partnern vill ha hunden som sin. Hjälper partnern dig något med hunden? Se hen hunden som sin på något vis eller är det något hen hjälper till med för att vara snäll mot dig? Gör du och hunden något kul ihop eller gör du saker bara för att du måste? Finns det en chans att du tycker att det är kul igen om ni provar något nytt? (Går kurs, provar ny tävlingsgren, hittar nya träningskompisar tex)

Det ska vara kul att ha hund, men även om någon kan ha utmärkta förutsättningar för att vara en bra hundägare till någon hund så passar inte alla ihop med varandra. Det är inget fel i det. Den enda skyldighet du har gentemot din hund är att försöka ge hunden ett så bra liv som möjligt. Just nu är det ju inte bra, eftersom du inte trivs med att ha hund.

 

[Raderad medlem 94602]

Ibland är man bara klar med någonting.
Själv var jag inbiten hästtjej sedan jag var liten och från det jag var 10 hängde jag precis all ledig tid i stallet. Med åren blev jag skötare, medryttare, fodervärd, skaffade egna, tog föl...hästar var mitt allt i nära 30 år!!!
Efter två tunga år inom hästeriet och privat tvingades jag lämnade jag ut min sista pärla på foder.

Och till min förvåning var det sååå skönt!!
Jag saknade hästen som individ, men ingenting av allt runt omkring. Efter ett tag skrev jag över henne på fodervärden då hon hade det så himla bra där.
Jag har ridit ett par ggr sen dess, men det har inte gett mig någonting. Bara ett "jaha...då har jag ridit".
Jag hann med en sista ridtur på mitt sto förra året hos "fodervärden" och då viste jag att hon pga ålder inte skulle finnas med så mycket längre. Det var ett trevligt avslut både för oss men för mig och hästar.
Jag är bara på något sätt klar med det livet. Under en period var det min kärlek och förälskelse i livet, den tog slut och nu har jag andra intressen.

Vem vet. Om 20 kanske jag är klar med hunderiet med. Fast då slänger nog sambon ut mig

 

[Silver Girl]

För mig låter det som om du har fel typ av hund för ditt liv och din personlighet, vilket kanske inte är vad du vill höra, men det är så jag tänker.

Jag tänkte lite likadant. Jag vill ju träna en hel del, och göra saker med min hund, men har insett att jag också vill ta det lite lugnt ett par kvällar i veckan. Så det blev en utställnings-golden. Jag vill tävla för att det är kul, men har inga höga ambitioner utan det är viktigare att hunden kan ta det lugnt hemma och passa in i min vardag.

Kanske inte så mycket hjälp för dig i nuläget, men kan du inte ta den här tiden och fundera på hur du vill ha det i framtiden? Och förstås prata med sambon så ni är överens.

Och jag har också ridit sedan jag var barn, dock bara en egen häst som jag hade som vuxen. När han, som var lugn och trygg men ändå ridbar och välutbildad, gick bort hade jag blivit feg och vågar inte riktigt rida de hästar som är roligast att rida, då de också är pigga och framåt. Så jag gick över till hund. Missade lite med min första som nu är omplacerad. Valpen verkar hittills vara perfekt för mig (har ju haft henne nästan tre veckor...). Lugn och trygg, bryr sig inte om pappa kommer och passar henne en stund, kan lägga sig och sova i ett annat rum m m.

 

[Retina]

Hjälper partnern dig något med hunden? Se hen hunden som sin på något vis eller är det något hen hjälper till med för att vara snäll mot dig? Gör du och hunden något kul ihop eller gör du saker bara för att du måste? Finns det en chans att du tycker att det är kul igen om ni provar något nytt? (Går kurs, provar ny tävlingsgren, hittar nya träningskompisar tex)

Ja vi köpte hunden tillsammans men han håller inte på med så mycket mental aktivering mer än lite godissök ibland. Han motionerar hunden mest, förutom att umgås med gos-stunder i soffan och sådär. Vi pysslar med lite av varje, som spår och sök och tränar tricks och i grund och botten tycker jag att det är kul men inte när det känns som att det är ett måste att göra bara för att jag sedan ska slippa ha dåligt samvete. Jag tror att kurs mest skulle leda till att jag känner stress, typ "en till sak jag måste göra". Jag vet inte med träningskompisar, jag ska tänka på det.

Tack för era svar även om de inte var så "roliga" om ni förstår vad jag menar. Jag får fortsätta fundera och känna efter. Kanske går det att ändra om något så att det känns bättre och lugnare.

 

[Red_Chili]

Eftersom ni köpte hunden tillsammans så borde ni också sätta er och prata om det här. Berätta för din partner hur du ser på saken, så får partnern berätta hur han ser på det, ni kan kolla om ni på något vis kan underlätta för varandra så att hundägandet känns roligare och bättre.

 

[russinbulle]

Ibland är man bara klar med någonting.
Själv var jag inbiten hästtjej sedan jag var liten och från det jag var 10 hängde jag precis all ledig tid i stallet. Med åren blev jag skötare, medryttare, fodervärd, skaffade egna, tog föl...hästar var mitt allt i nära 30 år!!!
Efter två tunga år inom hästeriet och privat tvingades jag lämnade jag ut min sista pärla på foder.

Och till min förvåning var det sååå skönt!!
Jag saknade hästen som individ, men ingenting av allt runt omkring. Efter ett tag skrev jag över henne på fodervärden då hon hade det så himla bra där.
Jag har ridit ett par ggr sen dess, men det har inte gett mig någonting. Bara ett "jaha...då har jag ridit".
Jag hann med en sista ridtur på mitt sto förra året hos "fodervärden" och då viste jag att hon pga ålder inte skulle finnas med så mycket längre. Det var ett trevligt avslut både för oss men för mig och hästar.
Jag är bara på något sätt klar med det livet. Under en period var det min kärlek och förälskelse i livet, den tog slut och nu har jag andra intressen.

Vem vet. Om 20 kanske jag är klar med hunderiet med. Fast då slänger nog sambon ut mig

Ungefär så känner jag med när det gäller hästar numera och det är väl en 15 år sedan jag satt på en häst nu - och känner faktiskt ingen längtan till det heller
Hade hästar i en hel del år och skador, sjukdomar och sen ekonomin satte stopp så den sista unghästen lånades ut och såldes senare till dessa personer. Har saknat ibland, men senaste 10 åren har jag känt att jag är helt klar med den biten

 

[Targa]

Jag har i ca fem år nu haft hundar som största intresse och har haft hund lika länge. I höstas blev det rätt stora ändringar i livet när jag pörjade plugga i en ny stad och min partner har hand om hunden om veckorna och jag är hemma i snitt 2-3 dagar i veckan. I början kändes det jättehemskt att vara hemifrån och jag saknade min hund otroligt mycket men nu när jag börjat komma in i rutinerna känns det ofta skönt att åka hemifrån när helgen är slut, vilket är en känsla jag är förvånad och lite ledsen över. Jag är mycket lugnare i min lägenhet och känner mig mer fri. Jag slipper dåligt samvete över när hunden har minsta tråkigt, eller när jag tänker att vi inte gjort så mycket kul idag. Dåligt samvete får jag ofta när jag är hemma och det känns ofta som ett tvång att hitta på saker. Här är det ingen som reagerar så fort jag reser mig ur soffan, som håller koll, som skäller om det knackar på dörren och det är så skönt att liksom få vara... ifred.

Det känns hemskt att känna så, att tycka att det är skönt att slippa vara runt sin hund större delen av tiden. Jag har större motivation att hitta på saker nu under tiden jag är hemma, men jag känner att efter någon dag blir jag mer och mer stressad och tycker att det börjar bli jobbigt. Jag undrar vad ni har för tankar om detta, och om ni har några tips hur jag ska känna mig mer bekväm och ledig hemma och slippa känslan av att hundägare är ett krävande heltidsjobb där man hela tiden blir iakttagen.

Jag förstår hur du känner, för jag är precis i det stadiet nu med mina hästar. Har haft egna hästar i 25 år, men är nu på väg att ta det där steget som Voff och russinbulle skriver att de har gjort.

Det svåraste för mig är nog att behöva acceptera att jag inte orkar med längre. Att inse att det är dags att lägga av när glädjen över att få hålla på med sina djur istället ersätts av ett ständigt dåligt samvete. När det som man tror att man älskar att hålla på med egentligen bara är en belastning - att erkänna det för sig själv kan vara jobbigt.

Jag har börjat vänja mig vid tanken nu, och kommer troligen att avveckla hästeriet till sommaren.

Det råd jag kan ge dig är att tänka igenom ditt val noga - tillsammans med sambon naturligtvis - innan du fattar något beslut. Och att inte ha dåligt samvete - hur du än väljer att göra.