Jag har inte sett att B-höfter nedärver sämre. Har haft en avelstik som röntgades om från HD B/C till HD B/B, så man får nog anse henne vara ett gränsfall. Hon var dock så pass bra att jag var beredd att ta den risken. Hon parades med en hane med HD A och fick en hanvalp som röntgades med HD B. Den hanen lämnade i sin tur en kull på fyra där alla var HD-fria (tre A och en B). I tikens andra kull blev det tre valpar där två röntgades med HD A och en med smått fantastiska HD 0:0 i England (i England graderar de höfterna 0-53, där man brukar säga att upp till runt 8 räknas som HD-fritt enligt vår skala).
I min ras där både HD och ED är utbrett och även andra problem finns att ta hänsyn till, så skulle jag aldrig i livet göra någon skillnad på A eller B. HD-fritt räcker bra för min del. Jag har fött upp 33 valpar totalt, varav 31 är röntgade. Endast tre har HD (en HD C och två HD D), medan resten är HD-fria. Rasen som helhet har en HD-frekvens på nästan 50 %, så att jag har ca 10 % HD (eller 90 % HD-fritt) i min uppfödning får anses vara riktigt bra.
De tre HD-felen kom från föräldrar med A-höfter, varav en t o m hade tillägget Utmärkta leder, något som extra fina leder kunde få förr (jag tror inte att det används längre).
Index är ett jättebra hjälpmedel, men man kan inte stirra sig blind på det, då t ex HD B drar ner det, liksom att importer får ett lägre index bara för att deras föräldrar och syskon inte finns i Sverige och därmed inte kan räknas in i index. Min holländska import röntgades med HD A/B, hade föräldrar med HD A och hennes fyra syskon röntgades också med HD A, men hon fick bara ett index på 99. Hade hon varit svenskfödd och syskonen och föräldrarna också hade svenska resultat, så hade hon ju haft ett betydligt högre index. Därför är det viktigt att man själv håller koll på hur det ser ut i familjebilden och inte bara stirrar sig blind på siffror.