Skärmtid i olika familjer och umgänge

[hjärter_dam]

Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi har väldigt olika regler kring skärmtid och det skapar en hel del frustration hos mig och hos mina barn.

I vår familj använder barnen främst skärm en stund på kvällen (ca 1h för 7-åringen och 1-2h för 10-åringen). På helger kan det emellanåt bli en stund även på eftermiddagen, men barnen frågar alltid om det är ok och de får aldrig använda skärm om det inte har okejats av någon förälder. Vi har aldriga skärm igång vid måltid om vi inte tittar på ett gemensamt tv-program. Jag upplever inte att vi är extremt strikta på något sätt men när man umgås nära med andra familjer (vilket framförallt blir med kusinerna) så ser jag ju att vi har mycket mindre skärm och är mer strikta än de.

Kusinerna å andra sidan har i princip fri tillgång till skärm, både vid måltider och vid alla andra tillfällen, vilket gör att det emellanåt blir svårt att leka tillsammans, eftersom skärmen kommer fram förr eller senare. Helt naturligt så frågar mina barn också efter skärm mycket mer ofta. Jag tycker att det är ett problem eftersom interaktionen mellan barnen hämmas, de blir väldigt stillasittande och tjatet om att få använda skärm eskalerar ju mer de tittar.

Att prata om detta med kusineras föräldrar har visat sig svårt då jag upplever det som en öm tå och att de inte heller är riktigt nöjda med upplägget men heller inte orkar ändra på det. När vi umgås 2-3 dagar i stöten så skulle jag ju bara kunna blunda åt detta och återgå till våra ordinarie rutiner när vi är ensamma igen men det bär mig lite emot.

Någon som har upplevt liknande? Har ni kunnat prata om det med den andra parten utan att uppfattas som besserwissrig? Jag önskar ju bara att vi kunde hitta en gemensam syn på hur vi förhåller oss till skärmtid när vi umgås, inte att vi ska gå efter vår familjs regler fullt ut.

 

[Amha]

Finn er i deras regler när ni är där och låt dem finna sig i era regler när de är hos er? Åtminstone vad gäller skärmar vid mat, kanske vid sociala aktiviteter osv.

Jag hade varit väldigt irriterad om någon kom hem till mig och ville justera de regler jag satt upp för mina barn. Ingen annan har rätt att komma hit och ändra på våra regler bara för att det hade passat dem bättre. Däremot kan jag tycka att det är helt okej att mina barn får anpassa sitt beteende, inkl skärmtittande, efter andra hems regler. Ni skulle ju t.ex kunna motivera det med att det är svårare att ändra tillbaka till era rutiner när de åkt hem.

 

[Dorinda]

För våran del är det enkelt att skjustera ner skärmtid och godis igen. Så oftast anpassar vi oss bara efter andras regler. Inget vårat barn mår dåligt av.

Däremot är ju vissa saker svåra, tex kräva sitta kvar vid bordet. Så där kompromissar jag inte alls på samma sätt efter andras regler.
Såklart jag uppmuntrar att sitta kvar och förväntas det försöker jag muta med kritor eller så….

 

[vemsomhelst123]

Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi har väldigt olika regler kring skärmtid och det skapar en hel del frustration hos mig och hos mina barn.

I vår familj använder barnen främst skärm en stund på kvällen (ca 1h för 7-åringen och 1-2h för 10-åringen). På helger kan det emellanåt bli en stund även på eftermiddagen, men barnen frågar alltid om det är ok och de får aldrig använda skärm om det inte har okejats av någon förälder. Vi har aldriga skärm igång vid måltid om vi inte tittar på ett gemensamt tv-program. Jag upplever inte att vi är extremt strikta på något sätt men när man umgås nära med andra familjer (vilket framförallt blir med kusinerna) så ser jag ju att vi har mycket mindre skärm och är mer strikta än de.

Kusinerna å andra sidan har i princip fri tillgång till skärm, både vid måltider och vid alla andra tillfällen, vilket gör att det emellanåt blir svårt att leka tillsammans, eftersom skärmen kommer fram förr eller senare. Helt naturligt så frågar mina barn också efter skärm mycket mer ofta. Jag tycker att det är ett problem eftersom interaktionen mellan barnen hämmas, de blir väldigt stillasittande och tjatet om att få använda skärm eskalerar ju mer de tittar.

Att prata om detta med kusineras föräldrar har visat sig svårt då jag upplever det som en öm tå och att de inte heller är riktigt nöjda med upplägget men heller inte orkar ändra på det. När vi umgås 2-3 dagar i stöten så skulle jag ju bara kunna blunda åt detta och återgå till våra ordinarie rutiner när vi är ensamma igen men det bär mig lite emot.

Någon som har upplevt liknande? Har ni kunnat prata om det med den andra parten utan att uppfattas som besserwissrig? Jag önskar ju bara att vi kunde hitta en gemensam syn på hur vi förhåller oss till skärmtid när vi umgås, inte att vi ska gå efter vår familjs regler fullt ut.

Vi kör en kompromiss i liknande situation, vårat barn får absolut inte skärma vid måltider, där går gränsen, och eftersom kusinernas föräldrar skäms över att barnen gör det så får inte deras barn heller när vi är med. Sitta kvar tills alla barn är klara kompromissat vi inte heller med, ifrågasätts det varför xx gick så säger vi bara att vi har olika regler. Den minsta kusinen som är så liten att hen fortfarande älskar mat har jättesvårt att sitta kvar om de andra går så jag tycker all kan sitta kvar och vänta.

 

[escodobe]

Min syster och hennes barn spelar spel när de äter middag, yatzy frågespel och liknande. Det är supertrevligt att göra det tillsammans och det gör skärmar onödigt. Det verkar funka även om det är fyra års åldersskillnad mellan barnen.

 

[Hedinn]

Kusinerna å andra sidan har i princip fri tillgång till skärm, både vid måltider och vid alla andra tillfällen, vilket gör att det emellanåt blir svårt att leka tillsammans, eftersom skärmen kommer fram förr eller senare. Helt naturligt så frågar mina barn också efter skärm mycket mer ofta. Jag tycker att det är ett problem eftersom interaktionen mellan barnen hämmas, de blir väldigt stillasittande och tjatet om att få använda skärm eskalerar ju mer de tittar.

Att prata om detta med kusineras föräldrar har visat sig svårt då jag upplever det som en öm tå och att de inte heller är riktigt nöjda med upplägget men heller inte orkar ändra på det. När vi umgås 2-3 dagar i stöten så skulle jag ju bara kunna blunda åt detta och återgå till våra ordinarie rutiner när vi är ensamma igen men det bär mig lite emot.

Hur pratar du om det? Tar du bara upp det som ett problem att deras barn får nåt inte dina får, eller kommer du med faktiska förslag och lösningar på hur ni kan göra när ni umgås (som inte bara innebär ”ni måste sluta låta era barn..”)? Jag tänker att det kan ha betydelse för hur det tas emot. Och om de själva inte är nöjda med upplägget men inte orkar nåt annat kan det ju upplevas positivt om ni kan komma med lösningsförslag som inte lägger allt ansvar på dem.

 

[Midsommarblomster]

Är vi hemma hos andra så gäller deras regler, även om jag också reagerat på att vissa verkar ha helt fri tillgång till skärm även som väldigt små. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle tänka om man umgås längre tid tillsammans, semester eller så. Kanske hade jag bara tagit mina barn och hittat på något annat när det blir för mycket. ”Nu har vi tittat klart för idag” och sen tagit med dem ut eller nåt. Nu är ju dina barn äldre och disponerar över sin egen tid en del, men överlag brukar jag också tänka på vad vi föräldrar gör. Erbjuder vi nåt kul att hitta på tillsammans? Eller sitter vi själva med skärm när vi säger att de inte får? Nu är jag en förespråkare av att barn måste tvingas ha tråkigt ibland för att bli kreativa problemlösare, men just på semester och dylikt om andra barn får sitta vid skärm hur mycket som helst så kan ju förälderns hjälp att hitta på saker tillsammans bli ett sätt att bryta av från det.

 

[Dorinda]

Men rent generellt är jag väldigt glad att mitt barn har många fina familjer att hänga med, även utan oss. Så han får rätt brett perspektiv på att hos olika personer gäller olika regler och det är helt ok.
Han hänger ju själv hos mina systrar, mina föräldrar och även hos min makes bror. Alla ställena har ju egna regler och det är ju verkligen ingen nackdel.

 

[TinyWiny]

Ditt/ert hem dina/era regler, deras hem deras regler. Det är väl inte svårare än så? Majoriteten av barn har inga problem med att det är olika regler på olika ställen sålänge det förklaras för dem vad som gäller. I skolan/förskolan gäller vissa regler som inte gäller hemma och hos far/morföräldrar gäller andra regler än hemma och i skolan/förskolan. Hos kompisar gäller ytterligare andra regler och det skapar (förvånande nog kan jag ibland tycka) sällan problem.

Jag tänker att det här med och utan skärmar är en stor grej. Det är inte trevligt att umgås med människor som hela tiden håller på med telefonen. Som inte kan lägga undan den alls vid något tillfälle utan till och med lägger den på bordet vid måltider. Signalerna är ju mycket tydliga, du är inte viktig för mig.

För många år sedan i smartphonens barndom hade vi fyra egna tonåringar + ofta deras respektive vid måltider. Jag tröttnade helt på dem när de satt där inneslutna i sin bubbla istället för att faktiskt umgås och prata vid ett tillfälle. Jag tittade på min sambo och sa, nä, ska vi ta och åka iväg en sväng istället? Inte förren vi var vid ytterdörren var det någon som reagerade. Vi har sedan dess aldrig haft några diskussioner om det och det är enbart en respektive som inte kan låta bli sin telefon. Det är tråkigt att hen kommer och hälsar på men inte vill umgås såklart men hen är vuxen och gör som hen vill.

Det hör till normalt hyfs att ge sin uppmärksamhet till dem man faktiskt umgås med. Behöver man en paus från det så kan man gå undan, inga problem alls men försjunk inte i din skärm istället för att faktiskt se de du har omkring dig. Behöver man vara tillgänglig av någon anledning kan man säga det och ursäkta sig när det blir aktuellt.
Jag tycker ärligt talat synd om många barn som växer upp med att det som är på skärmen är viktigare än de själva. Jag tyckte precis lika synd om de barn som växte upp med föräldrar som mumlade "mmm, fin teckning" bakom tidningen när deras barn försökte prata med dem. Skillnaden är ju att telefonen alltid alltid är med och ständigt påkallar uppmärksamhet på ett helt annat sätt än tidningen gjorde.

 

[hjärter_dam]

Tack för era svar, jag försöker svara samlat.

Angående att alla har olika regler och att man får anpassa sig till den man kommer till håller jag helt med om, i vårt fall är det lite annorlunda (vilket borde ha framgått tydligare i min trådstart). Vi har gemensam tillgång till ett semesterboende där vi tillbringar vissa helger, semestrar etc. vilket gör att vi varken är hemma hos oss eller hemma hos dom utan på "neutral mark" och det innebär att det inte är självklart vems regler som gäller när vi umgås i denna kontext.

Vi kan absolut vara mer lösningsorienterade i dialogen kring skärmtiden. Jag önskar nog framförallt någon form av tydlighet gentemot barnen kring när och hur vi använder skärm när vi umgås för att komma ifrån det eviga tjatet som uppkommer när våra barn upplever att det finns obegränsad tillgång till skärm. De leker normalt sätt väldigt bra med kusinerna och jag tycker att det är synd att leken avbryts i förtid för att det dyker upp en skärm.

 

[Amha]

Tack för era svar, jag försöker svara samlat.

Angående att alla har olika regler och att man får anpassa sig till den man kommer till håller jag helt med om, i vårt fall är det lite annorlunda (vilket borde ha framgått tydligare i min trådstart). Vi har gemensam tillgång till ett semesterboende där vi tillbringar vissa helger, semestrar etc. vilket gör att vi varken är hemma hos oss eller hemma hos dom utan på "neutral mark" och det innebär att det inte är självklart vems regler som gäller när vi umgås i denna kontext.

Vi kan absolut vara mer lösningsorienterade i dialogen kring skärmtiden. Jag önskar nog framförallt någon form av tydlighet gentemot barnen kring när och hur vi använder skärm när vi umgås för att komma ifrån det eviga tjatet som uppkommer när våra barn upplever att det finns obegränsad tillgång till skärm. De leker normalt sätt väldigt bra med kusinerna och jag tycker att det är synd att leken avbryts i förtid för att det dyker upp en skärm.

Om nu föräldrarna väljer att inte ha skärmstopp på sina barn kanske det är en bättre lösning att ni är där vid olika tillfällen? Om det nu är gemensamt menar jag. Alternativt att ni kan sätta skärmregler (för både vuxna och barn för att minska risken för att barnen störs av era telefoner) varsin gång, göra en utvärdering och se hur det känns för alla inblandade? Om ni inte är överens efter ett sådant "test" är det ju lätt; var där vid olika tillfällen eller försök att, som vuxna, aktivera barnen utan skärmar så suget efter skärmen försvinner.

 

[nejlica]

Tack för era svar, jag försöker svara samlat.

Angående att alla har olika regler och att man får anpassa sig till den man kommer till håller jag helt med om, i vårt fall är det lite annorlunda (vilket borde ha framgått tydligare i min trådstart). Vi har gemensam tillgång till ett semesterboende där vi tillbringar vissa helger, semestrar etc. vilket gör att vi varken är hemma hos oss eller hemma hos dom utan på "neutral mark" och det innebär att det inte är självklart vems regler som gäller när vi umgås i denna kontext.

Vi kan absolut vara mer lösningsorienterade i dialogen kring skärmtiden. Jag önskar nog framförallt någon form av tydlighet gentemot barnen kring när och hur vi använder skärm när vi umgås för att komma ifrån det eviga tjatet som uppkommer när våra barn upplever att det finns obegränsad tillgång till skärm. De leker normalt sätt väldigt bra med kusinerna och jag tycker att det är synd att leken avbryts i förtid för att det dyker upp en skärm.

Jag och maken har lite olika syn på skärm hemma och det är inte helt lätt, jag försöker nog framförallt vara tydlig från början när jag drar igång något eller åker någonstans att nu lägger vi undan plattan och gör det här. Nu är du väl kanske inte alltid med och styr när de börjar bli lite större men jag tänker alt sådant som du initierar typ "vill alla barnen vara med och baka?" eller "ska ni med och fiska?" eller "jag har köpt ett nytt brädspel till er" är där man kan börja att sätta en tydlig gräns, (och ge ett bättre erbjudande än skärm också för den delen!) att vill de vara med på det roliga du erbjuder är det skärmfritt. Eller erbjuda ett gäng serietidningar eller en gemensam film att kolla i när de faktiskt behöver sitta ned och ta det lugnt en stund.

Sen så tror jag att vi utåt kan uppfattas som ännu mer "frikostiga" med skärm än vad vi egentligen är, eftersom det är när vi kanske är borta och i andra miljöer som dottern framförallt har ett behov av det för att kunna koppla bort, "skärma av" en stund osv när det blir lite för mycket intryck. Kan det ligga något sådant bakom också? Hjälper ju inte dig och era barn, men det kanske kan öka förståelsen att ha en dialog kring det i alla fall?

 

[Seaside]

Skärmtid kan ju vara ett väldigt laddat ämne och jag tänker att det kan vara en bra utgångspunkt att komma ihåg att skärm kan fylla många olika funktioner och vara ett hjälpmedel i vissa situationer, för vissa människor.

Mina barn har mer skärmtid än jag skulle önska. Jag har absolut dåligt samvete och vill ogärna bli skammad för det, men... jag är utmattad och när barnen sitter med sina skärmar är det (oftast) tyst och lugnt hemma. Jag får bättre chans till återhämtning. Min son (som ska utredas för NPF) blir hyperaktiv när han är trött och då är skärmen bra för att lugna honom. Min dotter har en nära vän som bara vill/orkar umgås med sina vänner via sms och spel efter skolan, så om de ska ha kontakt behöver min dotter sin mobil. Det är några olika användningsområden. Vi har inte skärmar vid måltider, men jag kan tänka mig att andra familjer kan ha andra behov. Det kanske inte alls finns någon bra förklaring till beteendet, eller så gör det det....

Jag tänker att om du @hjärter_dam vill att dina barn och kusinerna ska leka mer så kan du prata med kusinernas föräldrar i förväg och försöka sätta en struktur. Vi kan t.ex. ha som regel att det är okej med skärm före kl 9 på morgonen och sedan är det uppehåll till kl 16. Gör det också tydligt för dina barn i förväg vad som gäller. Sedan är det så att dina regler gäller för dina barn, och det får ni förhålla er till. Gör det så tydligt ni kan. Och packa gärna med er sysselsättning till barnen, som brädspel, pyssel, hopprep, fotboll eller vad det nu kan vara som barnen gillar. Hjälp dem att komma på roliga aktiviteter. Om sen kusinerna inte vill leka med dina barn för att de hellre gör något annat (ex ser på skärm) så får det vara så. Det ligger bortom din kontroll.

 

[hjärter_dam]

Tack för kloka inspel som ger fler aspekter på situationen! Jag tar dom med mig och ska fundera på hur vi kan göra upp en gemensam plan.

Anledningen till att frågan dyker upp just nu är att vi ska tillbringa påskhelgen tillsammans.

 

[Badger]

Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi har väldigt olika regler kring skärmtid och det skapar en hel del frustration hos mig och hos mina barn.

I vår familj använder barnen främst skärm en stund på kvällen (ca 1h för 7-åringen och 1-2h för 10-åringen). På helger kan det emellanåt bli en stund även på eftermiddagen, men barnen frågar alltid om det är ok och de får aldrig använda skärm om det inte har okejats av någon förälder. Vi har aldriga skärm igång vid måltid om vi inte tittar på ett gemensamt tv-program. Jag upplever inte att vi är extremt strikta på något sätt men när man umgås nära med andra familjer (vilket framförallt blir med kusinerna) så ser jag ju att vi har mycket mindre skärm och är mer strikta än de.

Kusinerna å andra sidan har i princip fri tillgång till skärm, både vid måltider och vid alla andra tillfällen, vilket gör att det emellanåt blir svårt att leka tillsammans, eftersom skärmen kommer fram förr eller senare. Helt naturligt så frågar mina barn också efter skärm mycket mer ofta. Jag tycker att det är ett problem eftersom interaktionen mellan barnen hämmas, de blir väldigt stillasittande och tjatet om att få använda skärm eskalerar ju mer de tittar.

Att prata om detta med kusineras föräldrar har visat sig svårt då jag upplever det som en öm tå och att de inte heller är riktigt nöjda med upplägget men heller inte orkar ändra på det. När vi umgås 2-3 dagar i stöten så skulle jag ju bara kunna blunda åt detta och återgå till våra ordinarie rutiner när vi är ensamma igen men det bär mig lite emot.

Någon som har upplevt liknande? Har ni kunnat prata om det med den andra parten utan att uppfattas som besserwissrig? Jag önskar ju bara att vi kunde hitta en gemensam syn på hur vi förhåller oss till skärmtid när vi umgås, inte att vi ska gå efter vår familjs regler fullt ut.

Spelar de tex minecraft tillsammans med kusinerna på varsin skärm? När det gjorde det och de var runt 10 tyckte vi det var ok som ett sätt att umgås också, inte bara.

 

[hjärter_dam]

Spelar de tex minecraft tillsammans med kusinerna på varsin skärm? När det gjorde det och de var runt 10 tyckte vi det var ok som ett sätt att umgås också, inte bara.

Det håller jag med om. Det blir tyvärr ofta helt parallella aktiviteter på skärmarna då de har svårt att enas.

 

[Badger]

Det håller jag med om. Det blir tyvärr ofta helt parallella aktiviteter på skärmarna då de har svårt att enas.

Det är ju så mycket tråkigare än tillsammans som jag tycker är ett relevant umgängessätt. Tänker att argumenten du hade som att leka och umgås kanske kan fungera? Dvs man vill ha en positiv sak inte bli av med en negativ sak? Man vill ju kanske att kusinerna ska ha en gemenskap?

Antar iofs att man kanske kan sätta igång någonting, gå ut, en skattjakt, en hemlig klubb, eller ngt. Tyvärr innebär ju alla de grejorna en viss insats från vuxna och man är kanske dödstrött. Vi försökte bolla mellan varandra att en vuxen i taget (och inte bara föräldrar) fick smyga och lägga en deckargåta eller ngt i hemliga klubben och ransonering. Men det engagerade upp nivån mellan också.

 

[Lingon]

Vill kusinerna umgås med varandra? Är de kompatibla som personer? Kompatibla intressen och personligheter? För är det för mycket som skär sig så är det ju inte roligt att tvingas umgås och då kan jag förstå om man hellre vill sitta med mobilen. Bara för att barn är i ungefär samma ålder och släkt betyder det inte att de trivs ihop och vill leka med varandra.

 

[hjärter_dam]

Vill kusinerna umgås med varandra? Är de kompatibla som personer? Kompatibla intressen och personligheter? För är det för mycket som skär sig så är det ju inte roligt att tvingas umgås och då kan jag förstå om man hellre vill sitta med mobilen. Bara för att barn är i ungefär samma ålder och släkt betyder det inte att de trivs ihop och vill leka med varandra.

De leker väldigt bra ihop och trivs tillsammans så jag ser inte alls att det är det som är anledningen till att skärmarna kommer fram.

 

[Badger]

De leker väldigt bra ihop och trivs tillsammans så jag ser inte alls att det är det som är anledningen till att skärmarna kommer fram.

Om man är väldigt van vid en skärm är det ju lätt att den åker fram så fort det blir ett litet uppehåll i roligheterna. Samtidigt som, om man är ovan vid mycket folk kan bli trött och behöva en paus.

Barn numera pausar kanske mindre ofta med böcker o serietidningar och mer ofta med skärm. Tror ändå på min idé med viss aktivering med minsta möjliga insats. Dvs sätta igång aktiviteter och hålla ett getöga på dem.

Kan ju också testa att rota fram den där gamla lådan serietidningar på vinden och lägga fram för pausverksamhet.

Tänker att det hände väldigt ofta när ungen var liten och vi var ute på ngn grej att vi hade med aktivering till vår unge, men de andra hade ingenting alls, men mycket problem med sina ungar som var vilsna i vad de skulle hitta på (men som inte skulle ha skärm just då eftersom det inte såg bra ut eller ngt.). Så vi började ta med extra plusplus eller tidningar eller ritmateriel eller vad som. Har hänt att jag delat ut ritmateriel till barn när jag inte haft eget barn med heller för jag har ofta ändå i väskan. (nu påminner jag alltid ungen tio gånger om att ta med en bok omutifallatt, för det är himla trist med en uttråkad tweenie eller tonåring. Btw får de alltid mycket mildare ögon och mer leenden från vuxna med en bok i handen och en del nyfiken interaktion från jämnåriga.)

(typ som vår förskolepersonal brukade säga, att inte blir väldigt tomt utan enklare att styra mot alternativ (till att (klappa) inte slå, eller bråka, eller vad de nu iofs tänkte sig, men borde vara ungefär samma princip)

Kort sagt erbjuda ngt.