Sv: Skaka till döds
Jag känner igen mig.
Många är de gångerna jag bitit mig själv i tungan och räknat till tio.
Innan jag fick barn nummer två trodde jag inte "vanliga" människor kunde bli så frustrerade/stressade/arga/maktlösa att de kunde skada sina barn. Och jag har fortfarande svårt att acceptera att folk gör det med vilje, upprepade gånger.
Men efter all den frustration och maktlöshet/stress jag känt under det senaste året börjar jag inse att man själv kan göra saker som man inte menar, när man är helt utom sig av sömnlöshet. Det i kombination med stress och alla de andra tillstånden jag nämnt ovan, ja det är en jobbig sits.
Men, jag har fortfarande svårt att förstå hur en del upprepade gånger, kan skada sina barn så. Jag har läst om de barnen som avlidit, som har många hjärnskador, som de fått vid olika tillfällen.
Jag skulle bli skräckslagen om jag tappade kontrollen över mig själv, och verkligen skadade mina barn, jag skulle undra om jag var riktigt frisk.
Jag vet bara hur hemsk jag kände mig när jag langade över en hysterisk Alvin till sambon en gång, och han sa "men ta det försiktigt!", jag hade hivat över honom lite väl fort. Alvin hade skrikit oavbrutet länge och jag var helt slut i huvudet. Det var ju rätt harmlöst, men jag blev helt förtvivlad efteråt då jag hade passerat min gräns. Det blev en tankeställare.
Just att skaka sina barn, eller dunka dom i skötbordet (som var ett exempel i kvällstidningen) ligger så himla långt bort från min verklighet. Samtidigt som man kan göra saker man inte menar när man inte är riktigt "med" i huvudet av olika anledningar, så har man ju ändå ansvar för vad man gör. Och jag tror (hoppas) att de flesta har den spärren att de inte går över gränsen, oavsett hur stressade de är.
De gångerna jag har kännt att jag blir så j*vla arg, har jag gått in på toaletten och vrålat. Sedan drabbas jag av jordens samvetskval