Skaffa nya vänner som vuxen

[Midsommarblomster]

Jag tänker snarare att ditt sätt, som ju inte alls är ovanligt, att prata om (här) och (till synes) förhålla dig till föräldraskapet och resten av livet, ser ut som att du är (kanske vill vara) en annan person som förälder. Jag upplevde något i den stilen hos rätt många bekanta när jag hade småbarn, och jag själv värjde mig så gott jag kunde.

Jag ville inte bli så olik mig så fort, så att säga. 30-40 år senare, tex, är föräldraskapet såklart mer integrerat i ens person. Då kan man inte veta hur livet och man själv hade varit utan barn. Men under småbarnsåren kan man ju fortfarande ha en rätt realistisk bild av sitt "barnlösa jag", en realistisk kontakt med sitt barnlösa själv. För mig "dog" inte den personen av att en bebis pluppade ut, sas.

Jag kan inte se mig tänka att flera år är en "fas" så distinkt skild från andra "faser" när det ju i grund och botten är jag som lever mitt liv. Och då blir det viktigare att hålla ihop hela livet liksom, inte typ gestalta en "fas" i taget.

Det är typ av såna skäl "att ha narn i samma ålder" inte, verkligen inte, känns som en rimlig bas för vänskap. Snarare ett hinder.

Jag är inte säker på att jag förstår riktigt, men jag vet inte var i mitt inlägg du läser att mitt barnlösa jag skulle ha dött eller att jag inte skulle ha en realistisk kontakt med mitt barnlösa jag? Jag är tvärtom väldigt aktiv med aktiviteter som inte har med barnen att göra (läser, skriver, målar, tränar och träffar vänner utan barn med), och jag är inte en annan person som mamma eller tillsammans med barn heller. Däremot är det en logistisk utmaning som är speciell, och ett intresse som rör barnen. Men att vara en annan person? Verkligen inte.

 

[MML]

Man får helt enkelt fråga om personen har lust att ses på en fika ute på stan eller hemma, eller på hundpromenad/åka och spåra och ta med fika eller vad som! Sen får man ge det lite tid. Det tar tid att bli nära vän. Men jag tycker att även de som inte räknas som vänner eller nära vänner kan vara betydelsefulla personer.

Ja, det är klart Det är väl inte direkt "hur" rent praktiskt som jag tycker är svårt, utan det svåra tycker jag är att t. ex. hundträningsbekanta fortsätter att vara just hundträningsbekanta o. s. v. Även om jag har flera som jag regelbundet träffar och tränar med, promenerar tillsammans etc. och vi då även fikar och sitter och pratar, så tycker jag att det inte riktigt blir någon naturlig öppning för att utveckla en vidare vänskap. Hela umgänget och samtalen kretsar liksom kring den gemensamma nämnaren Hund.

Jag håller med, självklart kan även bekanta vara betydelsefulla personer, som det ger mycket att träffa och småprata med! För mig som tidigare haft ett ganska stort socialt nätverk med både ytligare och djupare vänskaper, känns det dock ändå ganska ensamt att "bara" ha arbetskamrater, hundträningsbekanta, grannar o. s. v. Samtidigt som jag naturligtvis är tacksam för alla de ytligare relationerna jag har, som ju heller inte är någon självklarhet.

 

[Midsommarblomster]

Det finns vi som uppskattar att titta på andras lekande barn också.
Så man skall inte räkna bort barnfria människor.
Särskilt inte oss med vuxna barn som gärna är nostalgiska en stund.

Jag har tyvärr inga vänner med vuxna barn, däremot en del barnfria. Jag räknar inte bort dem, och vi ses tillsammans med barnen ibland också. Framför allt en utav dem.

 

[Inte_Ung]

Jag sitter i lite samma situation och tycker det är skitsvårt. Nyinflyttad på landet utanför liten stad, min man får sitt sociala behov fyllt av att hänga med sin familj som bor här, vi har småbarn, jag pendlar till jobbet så det är inte så lätt att jobba vidare på något där, hästarna har jag hemma. Jag har väldigt lite tid att lägga på att utveckla vänskaper, samtidigt som jag känner mig lite för ensam. Jag hade behövt en kompis som man kan ta med sig barnen och hänga med 1-2 gånger i månaden, men vette tusan hur man träffat en sån. Öppna förskolan hängde jag en hel del på under min senaste föräldraledighet, men jag klarade inte av att gå från trevligt-småprat till påbörja-vänskapsrelation. Upplever att de flesta har sina vänskapskretsar klara här, men rimligen borde det ju finnas fler som jag.

Men du, och även andra, det är inte så att potten för vänner blir full.

Även om alla redan har vänner så får faktiskt nya vänner plats.
Dessutom så blir det fler möjligheter till möten om det finns en massa "vänners vänner" till människorna som man träffar.

 

[MML]

Men du, och även andra, det är inte så att potten för vänner blir full.

Även om alla redan har vänner så får faktiskt nya vänner plats.
Dessutom så blir det fler möjligheter till möten om det finns en massa "vänners vänner" till människorna som man träffar.

Jag tänker att det förmodligen beror på. Dels vad man lägger i ordet vänner - för vissa är det kanske alla man träffar med någon regelbundenhet, för andra är det kanske enbart de man har privata samtal med som man ser som vänner. De tidigare finns det väl så gott som alltid utrymme för, de senare är inte alls lika säkert.

Sedan beror det nog också på vilket liv man lever, hur man vill umgås med vänner o. s. v. Är man en social och utåtriktad person som gillar att umgås i grupp är det kanske lättare att komma in i en redan befintlig vänkrets. Om man i stället är en person som föredrar att umgås med "bara" en eller ett par vänner, krävs det ju att den (potentiella) vännen har tid för den sortens umgänge. Vilket ju inte alls är säkert att alla har, om man redan har fullt upp med arbete, familj, hem, kanske djur, intressen, och de vänner man kanske redan haft sedan många år.

 

[Inte_Ung]

Jag tänker att det förmodligen beror på. Dels vad man lägger i ordet vänner - för vissa är det kanske alla man träffar med någon regelbundenhet, för andra är det kanske enbart de man har privata samtal med som man ser som vänner. De tidigare finns det väl så gott som alltid utrymme för, de senare är inte alls lika säkert.

Det är ju olika för olika människor.
Jag har oändligt med plats för djupare relationer.
Men kanske inte oändligt med tid för att göra saker på tu man hand.

Men att umgås i grupp litet ytligt ger ju en möjlighet att hitta människor för djupare samtal och relationer.

Nu är jag ju verkligen inte representativ för människor i allmänhet då jag är extremt lättillgänglig och öppen som person, så mina erfarenheter är inte det minsta allmängiltiga.

 

[Eurydome]

Ja, det är klart Det är väl inte direkt "hur" rent praktiskt som jag tycker är svårt, utan det svåra tycker jag är att t. ex. hundträningsbekanta fortsätter att vara just hundträningsbekanta o. s. v. Även om jag har flera som jag regelbundet träffar och tränar med, promenerar tillsammans etc. och vi då även fikar och sitter och pratar, så tycker jag att det inte riktigt blir någon naturlig öppning för att utveckla en vidare vänskap. Hela umgänget och samtalen kretsar liksom kring den gemensamma nämnaren Hund.

Jag håller med, självklart kan även bekanta vara betydelsefulla personer, som det ger mycket att träffa och småprata med! För mig som tidigare haft ett ganska stort socialt nätverk med både ytligare och djupare vänskaper, känns det dock ändå ganska ensamt att "bara" ha arbetskamrater, hundträningsbekanta, grannar o. s. v. Samtidigt som jag naturligtvis är tacksam för alla de ytligare relationerna jag har, som ju heller inte är någon självklarhet.

Är ni flera som tränar/fikar tillsammans eller är ni två åt gången? Samtal tenderar ju att bli mer generella och inte så djupa om man är en grupp. Mitt tips är att hugga en som du gillar lite extra och bjuda in den till nåt!

Vad brukar du göra med grannarna? En granne är en typiskt bra person att promenera med tycker jag.

 

[lizzie]

Varför måste ni umgås som par?

Min sambo och jag har egna liv och egna umgängen.
Han har sina vänner och jag har mina vänner.
Vi har naturligtvis gemensamma vänner också men behöver inte umgås med dessa samtidigt.
Vi gillar varandras vänner också, men det innebär inte att vi alltid måste vara med.

Det är väl bra med en man som kan vara hemma och ta hand om djuren när du drar iväg och träffar vänner?

Jo, jag har mina vänner som jag umgås med. Min man har en vän, som han uppgås mycket sporadiskt med.

Det jag menar är att jag som gift kvinna tycker det är svårt att få nya vänner om de inte är singlar, då de som är gifta vill umgås parvis.

Jag har vänner som jag umgås med och ja, det är mycket praktiskt att maken hellre är hemma och tar hand om djuren när jag är ute och roar mig. Vi har varit 4 väninnor som umgåtts mycket, antingen alla 4, eller så har vi varit 2 eller 3 beroende på hur upptagen man varit med andra. Nu är vi bara 2 kvar. Att fylla hålrummen av de andra 2 efter 25 års vänskap - det går liksom inte.

/Lizzie

 

[lizzie]

Jag tycker det är fint att ha egna vänner, har hellre det än att umgås parvis. Mitt tips är att skaffa vänner på egen hand utan att blanda in maken om han nu ändå inte är intresserad.

Man kan ju bjuda hem en vän eller bekant utan att bjuda hem hens partner. Då behöver ju inte heller din man vara med utan kan hitta på något annat.

Jo, jag har egna vänner. Problemet är att i min ålder så börjar vänner snarare att trilla bort fortare än att det går att skapa nya.

/Lizzie

 

[sthu]

Trots barn tycker jag det är svårt att få kontakt med andra. Jag hänger mycket på öppna förskolan, går på babysim mm men upplever att det är en tajt klick där redan. De känner varandra väl sen tidigare och hälsar knappt när man kommer, trots att jag tjoar hej och försöker ta mig in i samtalen. Det är som att vara utfryst tonåring igen..
Det tar effektivt bort lusten att ta initiativ till nya vänner.

 

[Inte_Ung]

Det jag menar är att jag som gift kvinna tycker det är svårt att få nya vänner om de inte är singlar, då de som är gifta vill umgås parvis.

Vilka tramsiga gifta du har träffat.
Jag är sambo med samma man sedan nästan 25 år och har verkligen inte den inställningen.
Det måste väl ändå finnas andra människor som är i förhållande som ändå gör saker på egen hand?

Mvh "Hatar Parmiddagar".

 

[sjoberga]

Vilka tramsiga gifta du har träffat.
Jag är sambo med samma man sedan nästan 25 år och har verkligen inte den inställningen.
Det måste väl ändå finnas andra människor som är i förhållande som ändå gör saker på egen hand?

Mvh "Hatar Parmiddagar".

+ 1, gift sedan många år och antalet genomförda parmiddagar under dessa år kan räknas på ena handens fingrar (och då har det inte ens varit parmiddagar per strikt definition då heller). Det är verkligen vare sig föredraget eller vanligt förekommande i mina kretsar (men någon gång ibland faller det sig naturligt). Ofta består ju gänget som träffas ändå av en mix av par, ungdomar, barn, kompisar, arbetskamrater och nån annan lös bekantskap som ville vara med.

 

[Eurydome]

Jo, jag har mina vänner som jag umgås med. Min man har en vän, som han uppgås mycket sporadiskt med.

Det jag menar är att jag som gift kvinna tycker det är svårt att få nya vänner om de inte är singlar, då de som är gifta vill umgås parvis.
.

/Lizzie

Så förvånande! Det låter jättetrist att göra allt med sin partner och inte vara intresserad av att skaffa nya, egna vänner, speciellt om man kanske är pensionär och ser varandra hela dagarna.

Jag känner inte heller igen det från mitt eget liv men då är jag ”bara” 45.
Jag hade ändå försökt styra in på saker att göra två och två. Men det kanske är helt omöjligt.

 

[Inte_Ung]

+ 1, gift sedan många år och antalet genomförda parmiddagar under dessa år kan räknas på ena handens fingrar (och då har det inte ens varit parmiddagar per strikt definition då heller). Det är verkligen vare sig föredraget eller vanligt förekommande i mina kretsar (men någon gång ibland faller det sig naturligt). Ofta består ju gänget som träffas ändå av en mix av par, ungdomar, barn, kompisar, arbetskamrater och nån annan lös bekantskap som ville vara med.

Ja eller hur?
Jag var innan mitt nuvarande förhållande gift i 10 år (himmel så gammal jag har blivit) och inte heller då var det strikta Parmiddagar.
Jag begriper inte konceptet.

När jag var Mycket_Ung så hade jag en pojkvän/sambo som var fanatisk på det där med Parmiddagar.
Men jag begrep ändå inte konceptet.
Det kändes bara totalt överspänt och jättelarvigt.
Vi bråkade mycket om just det.

 

[MML]

Är ni flera som tränar/fikar tillsammans eller är ni två åt gången? Samtal tenderar ju att bli mer generella och inte så djupa om man är en grupp. Mitt tips är att hugga en som du gillar lite extra och bjuda in den till nåt!

Vad brukar du göra med grannarna? En granne är en typiskt bra person att promenera med tycker jag.

I bland är vi några stycken, i bland "bara" två. Det varierar lite. Jag känner väl mest att det blir så konstlat att i sådana sammanhang "ragga vänner", eller hur jag ska uttrycka mig. Jag har dessutom lite svårt för att alls tänka vad jag skulle föreslå.

Grannarna är inga jag direkt umgås med så sett. Vi hejar, byter några ord om vädret och aktuella händelser, men så mycket mer än så är det i regel inte.

 

[bumpo]

Trots barn tycker jag det är svårt att få kontakt med andra. Jag hänger mycket på öppna förskolan, går på babysim mm men upplever att det är en tajt klick där redan. De känner varandra väl sen tidigare och hälsar knappt när man kommer, trots att jag tjoar hej och försöker ta mig in i samtalen. Det är som att vara utfryst tonåring igen..
Det tar effektivt bort lusten att ta initiativ till nya vänner.

Ååh det känner jag igen

 

[bumpo]

Jag har läst alla inlägg och inser att jag inte riktigt kan svara alla. Dock har jag insett att jag har rätt dåligt självförtroende när det kommer till vänner efter att ha tappat flera som varit så nära under flera år. Antar att jag är lite bränd.

Med det sagt så ska jag verkligen försöka att put me out there så att säga.

 

[Eurydome]

I bland är vi några stycken, i bland "bara" två. Det varierar lite. Jag känner väl mest att det blir så konstlat att i sådana sammanhang "ragga vänner", eller hur jag ska uttrycka mig. Jag har dessutom lite svårt för att alls tänka vad jag skulle föreslå.

Grannarna är inga jag direkt umgås med så sett. Vi hejar, byter några ord om vädret och aktuella händelser, men så mycket mer än så är det i regel inte.

Jag fattar. Hoppas du hittar ditt sammanhang!

 

[sjoberga]

Med det sagt så ska jag verkligen försöka att put me out there så att säga.

Jag tror nog det är "enda" vägen framåt! Krasst är väl 99% av de vi träffar just i en specifik situation en viss dag - inte öppna för att starta ny bekantskap med en okänd person med vänskap på horisonten. Träffas man i ett sammanhang där det finns ett gemensamt intresse från start ökar den kanske något. Men samtidigt betyder det ju att 1 av 100 (siffran är tagen ur den berömda luften) skulle vara mottaglig för nåt steg till!

Så kvantitet, kvantitet, kvantitet.

 

[Eurydome]

Jag har läst alla inlägg och inser att jag inte riktigt kan svara alla. Dock har jag insett att jag har rätt dåligt självförtroende när det kommer till vänner efter att ha tappat flera som varit så nära under flera år. Antar att jag är lite bränd.

Med det sagt så ska jag verkligen försöka att put me out there så att säga.

Ja så är det ju, det är det enda sättet. Jag tror en bra idé är att tänka att du bara pratar och blir lite bekant med en person och att inte målet sas är att bli vän. Och att det är en bonus om det blir så.