Skaffa nya vänner som vuxen

[Palermo]

..en generalisering här. Det finns mammor som pratar om annat än bara barn

Avsolut. Men få pappor som pratar om barn nästan hela tiden.

 

[vemsomhelst123]

Avsolut. Men få pappor som pratar om barn nästan hela tiden.

Min erfarenhet är faktiskt tvärtom. Men jag har också umgåtts ganska mycket med pappor som valt att vara väldigt mycket med sina barn, inklusive mitt barns pappa. Jag hade ett mycket större behov än honom att prata annat än barn när vårat barn var yngre. Även bland mina kollegor upplever jag att männen pratar mycket mer om sina barn än kvinnorna.

 

[Stergo]

När jag velat träffa fler vänner som inte är baserade på typ hundar, hästar eller jobb så har jag sökt mig till en bokklubb eller som just nu en vinklubb. Jag tycker det är ett lättsamt sätt att skaffa nya vänner som är utanför ens vanliga cirklar. Sedan tycker jag att det är lite ”möt 20 nya bekanta och hitta en ny vän”.

Annars så borde ju i ditt fall kanske öppna förskolan ge ingångspunkter, steg 1 är ju att möta folk alls. Och om inte annat kanske marodören har roligt?

 

[Eurydome]

Jag har lite grann samma funderingar. Att skaffa bekantskaper/ytliga vänner går lätt för mig genom mina intressen, men att ta steget från t. ex. "hundträningsbekant" till att faktiskt bli vänner, tycker jag är svårt. Speciellt nu när vi bor på en mindre ort, där det känns som att de flesta redan har sitt sociala nätverk och inte är så intresserad av nya vänner.

Just att skaffa bekanta tycker jag har varit lättare här än i en större stad. Här är det mer naturligt att heja och byta några ord när man ses. Det är människor som jag då blivit bekant med via jobbet, eller hundaktiviteter, grannar o. s. v. Jag tycker att det småpratandet känns väldigt trevligt, men jag upplever också att det stannar vid just småprat.

Med andra ord har jag inga bra svar, men jag undrar detsamma och hoppas att andra har bra tips att dela med sig av.

Man får helt enkelt fråga om personen har lust att ses på en fika ute på stan eller hemma, eller på hundpromenad/åka och spåra och ta med fika eller vad som! Sen får man ge det lite tid. Det tar tid att bli nära vän. Men jag tycker att även de som inte räknas som vänner eller nära vänner kan vara betydelsefulla personer.

 

[Eurydome]

Det är svårt att få riktiga vänner när man är vuxen, tycker jag i alla fall. Det är svårt att komma in i nya grupperingar. Som gift kvinna med en asocial make är det helt omöjligt. Att umgås med andra par kräver att maken har behov av vänner, vilket han inte har (har troligen asperger). Utan han trivs bäst hemma utan andra människor omkring sig. Jag är hans totala motsats och har behov av vänner. Nu har vi dessutom uppnått den åldern när vännerna börjar trilla bort pga demenssjukdom och död. Det är tufft.

/Lizzie

Jag tycker det är fint att ha egna vänner, har hellre det än att umgås parvis. Mitt tips är att skaffa vänner på egen hand utan att blanda in maken om han nu ändå inte är intresserad.

Man kan ju bjuda hem en vän eller bekant utan att bjuda hem hens partner. Då behöver ju inte heller din man vara med utan kan hitta på något annat.

 

[Eurydome]

Jag tappade mina vänner när jag flyttade, så nu har jag inga nära vänner längre, bara via nätet. Det är lite trist när det blir så, men tycker också det är svårt med vänskap i vuxen ålder. Har fått tips på var jag kan komma ut och "socialisera", men då behöver man ju öppna sig och riskera att bli illa behandlad igen och det känns tryggare att hålla sig för sig själv, jag är nog inte så modig vad gäller det.

Kom ihåg att det kan ge mycket att vara lite ytligare bekant också. Att sitta brevid varandra på körrepetitionen varje vecka och snacka lite i pausen. Eller prata i duschen efter simlektionen eller medan man rör i grytorna i soppköket för hemlösa eller vad det nu är.

 

[Eurydome]

Jag skulle också rekommendera att knyta an med andra föräldrar. Dels kommer många tillfällen som bjuder in till det, som man kan ta, och dels blir det ju på ett naturligt sätt mycket fokus på barn under småbarnsåren och då kan det vara skönt att ha vänner som är i samma fas.

Annars funderar jag själv på bokcirkel. Jag har gott om vänner, men jag saknar vänner som delar intresset att läsa böcker och diskutera dem. Jag är dock ganska nischad i vad jag vill läsa och vet inte riktigt hur villig jag är att läsa annat just nu, så det skulle behöva vara en bokcirkel med lite inriktning. Får kanske starta en egen och se om jag hittar folk med samma intresse

Det där med andra föräldrar har aldrig fungerat för mig utom i nåt enstaka fall. Mina barn har varit väldigt high maintenance så det har inte gått att riktigt umgås samtidigt som man ansvarar för dem.

 

[Eurydome]

De vänner jag fått de senaste åren har varit genom
Kyrkan
Fritidsaktivitet i grupp
Jobbet
Go friendly
Tinder

Nyckeln att gå från bekant till något som kan utvecklas till vänskap tycker jag är att fråga om att ses utanför aktiviteten. Frågar ingen så blir det inget!

 

[cambodia]

Jag har hittat mina närmsta vänner på ”äldre dar” främst via jobbet, men också här via Buke

Jag gillar generellt inte folk och tex att umgås med andra föräldrar är inte riktigt min grej. Ska barnet leka med någon kompis lämnar jag helst barnet själv och drar fortast möjligt (han är såklart nöjd med det, han är ”stor” nu).

Men annars har jag tyvärr inga konkreta tips. Det är svårt! Och du är inte ensam!

 

[Midsommarblomster]

Det där med andra föräldrar har aldrig fungerat för mig utom i nåt enstaka fall. Mina barn har varit väldigt high maintenance så det har inte gått att riktigt umgås samtidigt som man ansvarar för dem.

Jag tror att definitionen av att umgås har förändrats för mig. Nej, man hinner sällan avsluta en mening men det har i varje fall varit trevligt att göra saker tillsammans. Våra närmsta vänner har barn i samma ålder som våra och man får inte en syl i vädret men vi har ändå roligt ihop. Vi leker tillsammans med barnen och att få till några längre diskussioner får vi nog vänta med. Nu åker vi på en resa ihop under våren så då hinner vi nog med mer prat efter att barnen somnat. Men inga andra hade nog velat resa tillsammans med oss och våra små och vi får ihop det just för att vi är i samma fas och alla är med på villkoren. Vänskapen är väl lite som äktenskapen just nu. Man får kompromissa, göra det bästa av relationen och veta att det kommer en annan tid senare i livet. Men till viss del har vi nog kommit varandra ännu närmare eftersom vi går igenom precis samma sak precis samtidigt. Barnen kan ju vara ett bidrag till, eller i varje fall ett inslag i, relationen. Ibland tycker jag att det kan låta som om vi är olika personer, vi som föräldrar och vi som oss själva. Men jag kan absolut prata om barnen i en lekpark i halva meningar och politik över ett glas rödvin och båda är lika mycket jag, och mina behov av kontakt som tillfredsställs.

 

[Palermo]

Jag tror att definitionen av att umgås har förändrats för mig. Nej, man hinner sällan avsluta en mening men det har i varje fall varit trevligt att göra saker tillsammans. Våra närmsta vänner har barn i samma ålder som våra och man får inte en syl i vädret men vi har ändå roligt ihop. Vi leker tillsammans med barnen och att få till några längre diskussioner får vi nog vänta med. Nu åker vi på en resa ihop under våren så då hinner vi nog med mer prat efter att barnen somnat. Men inga andra hade nog velat resa tillsammans med oss och våra små och vi får ihop det just för att vi är i samma fas och alla är med på villkoren. Vänskapen är väl lite som äktenskapen just nu. Man får kompromissa, göra det bästa av relationen och veta att det kommer en annan tid senare i livet. Men till viss del har vi nog kommit varandra ännu närmare eftersom vi går igenom precis samma sak precis samtidigt. Barnen kan ju vara ett bidrag till, eller i varje fall ett inslag i, relationen. Ibland tycker jag att det kan låta som om vi är olika personer, vi som föräldrar och vi som oss själva. Men jag kan absolut prata om barnen i en lekpark i halva meningar och politik över ett glas rödvin och båda är lika mycket jag, och mina behov av kontakt som tillfredsställs.

Jag tänker snarare att ditt sätt, som ju inte alls är ovanligt, att prata om (här) och (till synes) förhålla dig till föräldraskapet och resten av livet, ser ut som att du är (kanske vill vara) en annan person som förälder. Jag upplevde något i den stilen hos rätt många bekanta när jag hade småbarn, och jag själv värjde mig så gott jag kunde.

Jag ville inte bli så olik mig så fort, så att säga. 30-40 år senare, tex, är föräldraskapet såklart mer integrerat i ens person. Då kan man inte veta hur livet och man själv hade varit utan barn. Men under småbarnsåren kan man ju fortfarande ha en rätt realistisk bild av sitt "barnlösa jag", en realistisk kontakt med sitt barnlösa själv. För mig "dog" inte den personen av att en bebis pluppade ut, sas.

Jag kan inte se mig tänka att flera år är en "fas" så distinkt skild från andra "faser" när det ju i grund och botten är jag som lever mitt liv. Och då blir det viktigare att hålla ihop hela livet liksom, inte typ gestalta en "fas" i taget.

Det är typ av såna skäl "att ha narn i samma ålder" inte, verkligen inte, känns som en rimlig bas för vänskap. Snarare ett hinder.

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker snarare att ditt sätt, som ju inte alls är ovanligt, att prata om (här) och (till synes) förhålla dig till föräldraskapet och resten av livet, ser ut som att du är (kanske vill vara) en annan person som förälder. Jag upplevde något i den stilen hos rätt många bekanta när jag hade småbarn, och jag själv värjde mig så gott jag kunde.

Jag ville inte bli så olik mig så fort, så att säga. 30-40 år senare, tex, är föräldraskapet såklart mer integrerat i ens person. Då kan man inte veta hur livet och man själv hade varit utan barn. Men under småbarnsåren kan man ju fortfarande ha en rätt realistisk bild av sitt "barnlösa jag", en realistisk kontakt med sitt barnlösa själv. För mig "dog" inte den personen av att en bebis pluppade ut, sas.

Jag kan inte se mig tänka att flera år är en "fas" så distinkt skild från andra "faser" när det ju i grund och botten är jag som lever mitt liv. Och då blir det viktigare att hålla ihop hela livet liksom, inte typ gestalta en "fas" i taget.

Det är typ av såna skäl "att ha narn i samma ålder" inte, verkligen inte, känns som en rimlig bas för vänskap. Snarare ett hinder.

Jag är iaf glad att jag har barn i samma ålder som barnets kompis mamma. Det har varit helt fantastiskt att ha en person nära (både fysiskt och psykiskt) som kommer över på middag spontant, sitter och diskuterar över ett glas vin en sen sommarkväll på landet och som jag får umgås med utan att behöva roa mitt barn eftersom de kan roa varandra. Och som också gärna äter den där middagen kl 17.30 en vardag och behöver gå ifrån en stund och lägga barn kl 20.30. Men jag förstår vad du menar, ingen av oss blev nog föräldrar som prio 1 bara för att en bebis plockades ut. Men att vara förälder är ju inte ett hinder för att skaffa nya vänner heller. Vi fick en bonusfamilj (med tillhörande moster, mormor och kusiner). Den är jag glad för

 

[Enya]

Kom ihåg att det kan ge mycket att vara lite ytligare bekant också. Att sitta brevid varandra på körrepetitionen varje vecka och snacka lite i pausen. Eller prata i duschen efter simlektionen eller medan man rör i grytorna i soppköket för hemlösa eller vad det nu är.

Jo visst är det så. Och det är kanske också vad jag orkar med, det sociala på jobbet liksom. ibland hade det varit skönt med en närmare vän dock, men det är ju som det är.

 

[Enya]

Och @bumpo

I en bokgrupp på fb som jag är med i, var det en kvinna som efterlyste folk till en bokcirkel som hon ville starta. Hon hade ett antal kriterier, hur ofta cirkeln ska ses, att det ska ske irl i stan där jag bor, och så en del värderingar som hon ville att man skulle dela (det påverkar ju vilka böcker man kommer att läsa också, förutom allt annat som delade värderingar innebär). Vi har en cirkel nu och det är jättetrevligt.

Du kan ju testa något sådant.

(Andra småbarnsföräldrar skulle jag snarare undvika, det blir ju bara barnprat. Åtminstone om det är kvinnor. Genus osv.)

Det är nog lättare att knyta kontakter om man har barn och knyta kontakterna med barnens kompisars föräldrar, men jag är med dig där om att det blir lite mycket barnprat. Jag upplevde det som lite tråkigt ibland,det blev för mycket barn, jag var ju mer än mamma och behövde prata om andra saker också. Det var svårt med andra föräldrar när barnen var små.

 

[Inte_Ung]

Jag svarar utan att ha läst tråden för att inte mitt svar skall påverkas av andras svar.

Jag har lätt för att få nya vänner och ovänner.
Det är egentligen ett resultat av samma sak.
Jag syns, hörs och märks.
Jag pratar med folk som jag möter, antagligen alldeles för mycket.
Och bjuder in till mitt liv och min gård.
Ibland så åker jag på en del smällar men jag får också många genuina vänner.

Så det är några saker som jag tror är avgörande.
Att träffa folk på olika sätt och på olika ställen.
Att interagera med dessa människor.
Att inte vara rädd för att göra bort sig eller för att det blir fel.
Att vara generös med sig själv och sitt liv.
Att vara intresserad av andras liv.
Att kunna öppna sig och ha djupa samtal.

Nu så skall jag läsa tråden.

 

[Inte_Ung]

Det är svårt att få riktiga vänner när man är vuxen, tycker jag i alla fall. Det är svårt att komma in i nya grupperingar. Som gift kvinna med en asocial make är det helt omöjligt. Att umgås med andra par kräver att maken har behov av vänner, vilket han inte har (har troligen asperger). Utan han trivs bäst hemma utan andra människor omkring sig. Jag är hans totala motsats och har behov av vänner. Nu har vi dessutom uppnått den åldern när vännerna börjar trilla bort pga demenssjukdom och död. Det är tufft.

/Lizzie

Varför måste ni umgås som par?

Min sambo och jag har egna liv och egna umgängen.
Han har sina vänner och jag har mina vänner.
Vi har naturligtvis gemensamma vänner också men behöver inte umgås med dessa samtidigt.
Vi gillar varandras vänner också, men det innebär inte att vi alltid måste vara med.

Det är väl bra med en man som kan vara hemma och ta hand om djuren när du drar iväg och träffar vänner?

 

[Inte_Ung]

Om öppna förskolan är ett ställe där Marodören trivs så låter det väl som en toppenidé att gå dit ?

I vuxen ålder tror jag att gemensamma intressen och samtalsämnen är MYCKET viktigare än att vara jämnåriga!

Jämnårig är helt oviktigt i sammanhanget.
Samma intressen och värderingar spelar större roll.

 

[Inte_Ung]

Just den där enorma skillnaden mellan personer man blir vän med och personer men blir ihop med, som jag uppfattar heterosexuella, skulle jag vilja att författare undersökte i sina böcker så att jag fick läsa om det. (Men jag kan ju ha sett fel, också.)

Jag tror att du har rätt.
Eventuellt så kan mitt lätt ickebinära leverne där kön är underordnat spela roll i mitt umgänge med andra människor.
Jag är inte heterosexuell, jag är allätare.

 

[Inte_Ung]

Jag är dock ganska nischad i vad jag vill läsa och vet inte riktigt hur villig jag är att läsa annat just nu, så det skulle behöva vara en bokcirkel med lite inriktning. Får kanske starta en egen och se om jag hittar folk med samma intresse

Det borde ju ge möjlighet att träffa människor med samma syn på livet.

Jag har med åren upptäckt att just det är viktigt för djup vänskap.

 

[Inte_Ung]

Bra tips!

Själv har jag uppskattat barnprat. De är ju en stor del av ens liv och mycket nytt som man själv går igenom, jag har tyckt det varit skönt att ha andra att dela erfarenheten med. Det har också varit enklare att hitta tillfällen att ses eftersom man kan träffas tillsammans med barnen, och det inte är så många utav småbarn som tycker det är kul att ses i en lekpark eller bli avbruten två gånger per minut. Väldigt individuellt såklart, men jag har verkligen uppskattat det.

Det finns vi som uppskattar att titta på andras lekande barn också.
Så man skall inte räkna bort barnfria människor.
Särskilt inte oss med vuxna barn som gärna är nostalgiska en stund.