Skaffa nya vänner som vuxen

[Kajsalisa]

Jag har insett att jag inte har några vänner. Visst ett gäng nätbekanta men inga vänner irl. Hur gör man för att träffa nya vänner som vuxen som bor på en mi dre ort?

Intressen och gemensamma bekanta har jag funnit alla mina vuxenvänner igenom
Men jag är också en person som är otroligt öppen och enkel mot andra människor så jag har alltid haft lätt att skaffa vänner
Så ja försök vara öppen bjuda in och vara intresserad av folk du vill lära känna

 

[Kajsalisa]

Varför skulle åldern bli ett hinder?
Jag har min häst hos än nära vän till mig, hon är nästan 20 år äldre än mig. Har en nära vän på jobbet, vi var bekanta srn tidigare genom hästarna men hittade varandra på riktigt när vi började jobba tillsammans. Jag är 39, hon är 25.

Samma här jag är i din ålder och min yngsta vän är i 20 års åldern och mina äldsta i 60 årsåldern.
Om jag inte räknar mina små syskonbarn som faktiskt också är vänner då blir spannet ännu längre

 

[Enya]

Intressen och gemensamma bekanta har jag funnit alla mina vuxenvänner igenom
Men jag är också en person som är otroligt öppen och enkel mot andra människor så jag har alltid haft lätt att skaffa vänner
Så ja försök vara öppen bjuda in och vara intresserad av folk du vill lära känna

Jag har ibland lite svårt för att läsa människor som du beskriver- otroligt öppna och enkla, som du skriver. Det fungerar i ett sammanhang, positivt och trevligt på alla sätt, men om jag frågar om att ses eller göra något utanför sammanhanget så blir det nej av olika orsaker. Det är svårt att skilja den vänskapliga attityden, mot mig, från glad, artig och trevlig och öppen på något vis, och om jag drar mig undan för att jag tex inte mår bra, då ekar det tomt. Det vänskapliga är artigt och trevligt, men har sin givna plats, och ointresset utanför platsen visar sig. De har liksom redan sin vänskapspott fylld.

 

[Kajsalisa]

Jag har ibland lite svårt för att läsa människor som du beskriver- otroligt öppna och enkla, som du skriver. Det fungerar i ett sammanhang, positivt och trevligt på alla sätt, men om jag frågar om att ses eller göra något utanför sammanhanget så blir det nej av olika orsaker. Det är svårt att skilja den vänskapliga attityden, mot mig, från glad, artig och trevlig och öppen på något vis, och om jag drar mig undan för att jag tex inte mår bra, då ekar det tomt. Det vänskapliga är artigt och trevligt, men har sin givna plats, och ointresset utanför platsen visar sig. De har liksom redan sin vänskapspott fylld.

Jag är öppen för att lära känna människor jag är öppen och frågar ska vi hitta på det eller det även om personen är en ny bekantskap, jag har lätt för att bjuda in och inkludera människor i mitt umgänge.
Det var så jag menade.
Falskt artig och trevlig är inte jag åtminstone.

 

[Enya]

Jag är öppen för att lära känna människor jag är öppen och frågar ska vi hitta på det eller det även om personen är en ny bekantskap, jag har lätt för att bjuda in och inkludera människor i mitt umgänge.
Det var så jag menade.
Falskt artig och trevlig är inte jag åtminstone.

Det var ingen anklagelse mot dig, ledsen om du tog det så! Ber om ursäkt!

 

[Targa]

Jag har insett att jag inte har några vänner. Visst ett gäng nätbekanta men inga vänner irl. Hur gör man för att träffa nya vänner som vuxen som bor på en mi dre ort?

Jag bor, sen ett halvår tillbaka, på en mindre ort i södra Skåne. Idag dök det upp ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen - en kvinna som efterlyser nya vänner och har startat en egen FB-grupp som hon kallar "Inte längre ensam i + ortens namn". Hon har fått ett stort gensvar på bara några timmar! Nu ska ett gäng ut och gå tillsammans på en helt kravlös promenad längs stranden i morgon. Jag hade gärna hängt med, men är tyvärr inte hemma.
Ett modigt - men enkelt sätt att lära känna folk på orten! Och förhoppningsvis en bra början till att finna nya vänner.

 

[vemsomhelst123]

Ja så är det ju, det är det enda sättet. Jag tror en bra idé är att tänka att du bara pratar och blir lite bekant med en person och att inte målet sas är att bli vän. Och att det är en bonus om det blir så.

Det tror jag med . Jag umgås ibland med människor jag faktiskt inte alls har så mycket gemensamt med iom att barnen är kompisar. Jag bjuder in även de på middag ibland och blir inbjuden själv och det är trevligt och socialt (det är inget fel på personerna alls), och det ger tillbaka något till mig trots att vi kanske bara är ytligt bekanta.
Jag tänker att om man flyttat mycket i vuxen ålder, som jag gjort så måste man våga vara lite pushig och vara den som tar initiativet, eftersom jag vet hur jag själv är, jag hör av mig till samma lilla klick och frågar om de vill ses, och kanske glömmer bort de där i periferin. Jag kanske inte fått så många nya nära vänner, men helt klart bekanta som jag tycker det är trevligt att umgås med, och några få närmare vänner. Och åldern är bara en siffra som flera skrivit, några av mina närmaste vänner här räknar jag som några nuvarande och fd kollegor, vi ses minst en gång i månaden och är ett gäng på 5-6 stycken mellan 27-71 år. I min förra stad var mina två närmaste vänner drygt 20 år äldre än mig, då var jag i 25-årsåldern.

 

[cassiopeja]

Ja eller hur?
Jag var innan mitt nuvarande förhållande gift i 10 år (himmel så gammal jag har blivit) och inte heller då var det strikta Parmiddagar.
Jag begriper inte konceptet.

När jag var Mycket_Ung så hade jag en pojkvän/sambo som var fanatisk på det där med Parmiddagar.
Men jag begrep ändå inte konceptet.
Det kändes bara totalt överspänt och jättelarvigt.
Vi bråkade mycket om just det.

Jag kan absolut förstå tjusningen i den sociala konstellationen "parmiddagar". Jag har själv varit del av det konceptet och jag har absolut träffat människor som bara är intresserade av att umgås parvis. Men för mig är det tydligt att det inte är "vänskap" i den betydelse jag lägger i ordet, utan en trevlig (för de som uppskattar formen såklart) social konstellation. När man inte längre är en del av ett par försvinner alla "parmiddags"-vänner som man hade, vilket gör det jättetydligt att det inte är MIG som person som de var intresserade av utan bara själva konceptet att umgås parvis.

Sen vet jag inte om jag framstår som enormt osympatisk nu men jag har gjort försök att engagera mig i att träffa nya vänner, och att träffa folk kan man ofta få till (det finns många bra tips och exempel på "hur" i tråden), men jag tycker att det är extremt svårt att träffa någon som jag klickar med, som jag får en bra "connection" med och som samtalet flyter bra med. (det säger kanske mer om mig själv, jag har förstått det som att jag är rätt eljest och det drar ner mitt självförtroende)
Så för mig handlade inte svårigheten främst i hur jag skulle hitta människor, utan hur man hittar RÄTT människor?...
(jag har lagt ner vänjakten för tillfället, orkade inte känna mig konstig och dum hela tiden, vilket jag gjorde när jag bara träffade människor jag inte klickade med)

 

[Rie]

Jag bor, sen ett halvår tillbaka, på en mindre ort i södra Skåne. Idag dök det upp ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen - en kvinna som efterlyser nya vänner och har startat en egen FB-grupp som hon kallar "Inte längre ensam i + ortens namn". Hon har fått ett stort gensvar på bara några timmar! Nu ska ett gäng ut och gå tillsammans på en helt kravlös promenad längs stranden i morgon. Jag hade gärna hängt med, men är tyvärr inte hemma.
Ett modigt - men enkelt sätt att lära känna folk på orten! Och förhoppningsvis en bra början till att finna nya vänner.

För några veckor sedan skrev jag en lapp som jag hade tänkt sätta upp på den lokala affärens anslagstavla om promenadsällskap. Jag blev förkyld och nu har det varit helger så lappen är fortfarande inte uppsatt, men blir så småningom. Jag hoppas att få åtminstone några trevliga promenader i alla fall.

 

[Kajsalisa]

Jag bor, sen ett halvår tillbaka, på en mindre ort i södra Skåne. Idag dök det upp ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen - en kvinna som efterlyser nya vänner och har startat en egen FB-grupp som hon kallar "Inte längre ensam i + ortens namn". Hon har fått ett stort gensvar på bara några timmar! Nu ska ett gäng ut och gå tillsammans på en helt kravlös promenad längs stranden i morgon. Jag hade gärna hängt med, men är tyvärr inte hemma.
Ett modigt - men enkelt sätt att lära känna folk på orten! Och förhoppningsvis en bra början till att finna nya vänner.

Vi har en liknande grupp i min närmsta större stad och som du skriver det är ett stort gensvar varje gång någon föreslår en aktivitet

 

[krus]

Ja eller hur?
Jag var innan mitt nuvarande förhållande gift i 10 år (himmel så gammal jag har blivit) och inte heller då var det strikta Parmiddagar.
Jag begriper inte konceptet.

När jag var Mycket_Ung så hade jag en pojkvän/sambo som var fanatisk på det där med Parmiddagar.
Men jag begrep ändå inte konceptet.
Det kändes bara totalt överspänt och jättelarvigt.
Vi bråkade mycket om just det.

Förstår det! Skulle också bråka om det. Mest för att det är så oerhört exkluderande, att man väljer bort personer pga att de inte är en del av ett par. Hu!

 

[fejt]

Jag tipsar om ditt lokala bibliotek. Hos oss har vi iaf en massa aktiviteter som lockar människor som är intresserade av samvaro. Hos oss har vi bland annat samtalskvällar ledda av filosof, bokklubbar, föredrag och olika skapandeträffar
Och jag bor i en liten kommun.

 

[Görel]

Sen vet jag inte om jag framstår som enormt osympatisk nu men jag har gjort försök att engagera mig i att träffa nya vänner, och att träffa folk kan man ofta få till (det finns många bra tips och exempel på "hur" i tråden), men jag tycker att det är extremt svårt att träffa någon som jag klickar med, som jag får en bra "connection" med och som samtalet flyter bra med. (det säger kanske mer om mig själv, jag har förstått det som att jag är rätt eljest och det drar ner mitt självförtroende)
Så för mig handlade inte svårigheten främst i hur jag skulle hitta människor, utan hur man hittar RÄTT människor?...
(jag har lagt ner vänjakten för tillfället, orkade inte känna mig konstig och dum hela tiden, vilket jag gjorde när jag bara träffade människor jag inte klickade med)

Ju mindre "vanlig" eller vad jag ska kalla det, som man är, desto svårare är det att hitta ett sammanhang som man trivs i. Om man dessutom bor på mindre ställen är utbudet av potentiella vänner inte så stort. Med det vill jag säga att det inte är du som är konstig och dum, du har bara inte hittat en omgivning som du kommer till din rätt i.

Personligen skulle jag ha varit rätt ensam om jag inte hittat en subkultur i tonåren som jag fortfarande har mitt hjärta hos och om jag inte bott i en storstad.

 

[Midsommarblomster]

Jag har nog aldrig ens hört att någon ska på parmiddagar, eller att en middag planeras utifrån konstellationen ”par”. Det låter rätt absurt i min värld. Sen ska jag erkänna att min krets består av en hel del heterosexuella par och det kan absolut bli så att en middag består av två par. Men är det fler par än så börjar det likna någon mer planerad festlighet/träff och då kommer oftast singlar in i bilden, eller folk som inte tar med sin partner. När jag tänker efter ser nog mitt sociala umgänge mest ut såhär (bortsett från familj):

- Jag och maken träffar ett par och barnen är med.
- Jag träffar två nära vänner där jag lärde känna den ena genom jobb och den andre genom henne. Här är partners mycket sällan med.
- Jag träffar mina tre vänner från gymnasiet, separat eller tillsammans. Här är partners aldrig med.

 

[hastflicka]

Jag har latt att traffa vanner ... en av mina basta vanner traffade jag pa en supermarket nar vi vantade pa slaktaren som inte var dar just da. Vi borjade prata, fortsatte handlingen tillsammans, upptackte att vi hade jattemycket gemensamt och bytte telefonnummer och nagon vecka senare ringde hon och vi traffades. Nu bor de tyvarr i Costa Rica sa det ar lite langa avstand, men vi har haft himla mycket roligt tillsammans.

 

[bumpo]

Jag tipsar om ditt lokala bibliotek. Hos oss har vi iaf en massa aktiviteter som lockar människor som är intresserade av samvaro. Hos oss har vi bland annat samtalskvällar ledda av filosof, bokklubbar, föredrag och olika skapandeträffar
Och jag bor i en liten kommun.

Ooh just det ja... Nu kan jag ju återgå till biblioteket när en av bibliotekarierna inte längre jobbar kvar...

 

[Bulldoozer]

Jag är för bekväm och har för mycket att göra för att orka lägga energi på vänner.
Har maken och syrran jag umgås mest med och att jag och syster hänger så mycket är nog mest för att vi har samma intresse.

Sen träffar jag ju mycket folk när jag är på kurser, håller i kurser, ute på tävlingar med hundar och så på lite på jobbet. Det räcker bra för mig.

När jag var yngre så var det viktigt att ha vänner men det var mer att jag tänkte att man "ska" ha det. När jag kom på att jag faktiskt blir mer dränerad på energi än får ut nåt av det så blev livet lättare. Sen har folk olika behov och vissa har ett större behov av att vara sociala än andra men i mitt fall var det skönt när jag insåg att jag faktiskt inte orkar med det som krävs och trivs bättre med mycket egentid.

Jag skulle nog inte ha problem att skapa närmare vänskapsband även nu, träffar ju folk på gymmet, på brukshundsklubben, på jobbet osv. Tänker att det lättaste är väl att se över de cirklar man redan har och fundera på om man trivs med nån man förbigått?
Jag har flera jag gärna pratat med och trivs med men jag orkar inte ta det extra steget och lägga mer energi på det. Prova bara att nästa gång du har ett trevligt samtal med någon att föreslå en fika?

 

[Inte_Ung]

Sen har folk olika behov och vissa har ett större behov av att vara sociala än andra men i mitt fall var det skönt när jag insåg att jag faktiskt inte orkar med det som krävs och trivs bättre med mycket egentid.

Ja det är ju också olika om man känner sig ensam eller inte.
Jag som trivs bra i sällskap av bara mig själv, känner mig ensam först efter 9 dagar i total isolering från andra människor.
De första 5 dagarna är det bara skönt med friden.
Eftersom att livet sällan ger tillfälle till så lång isolering så hamnar jag sällan i att känna mig ensam.

 

[grodan21]

Jag behöver träffa andra människor dagligen för att må bra

 

[sthu]

Man ska inte göra som en i lokala facebookgruppen. Hen skrev att alla som bor på orten är inavlade och en massa annat, och i samma andetag att det var så synd om hen att hen inte hade fått några vänner
Jag undrar varför..