Min pappa var lantbrukare och slaktare... jag är bonnjänta och lever på landsbygden. Jag vet inte riktigt vart du vill komma med att speciellt peka ut lantbrukare och "de som bor på landet".
Däremot har jag inga som helst problem med att ta bort ett djur utan att behandla det in absurdum. Jag anser att det finns en gräns för vad man utsätter ett djur för i behandlingsväg eftersom det inte går att förklara eventuellt smärtsamma behandlingar och rehabilitering för dem. Dvs är jag inte väldigt säker på att behandlingen är så skonsam som möjligt tar jag bort djuret i fråga.
Där ser jag absolut en skillnad (ofta iaf) mellan de som är uppvuxna med djur och de som inte är det. Vi som levt med lantbruk har sett döden och livet på nära håll och har en enorm respekt och vördnad inför det. Jag har inte träffat en bonde som inte tycker det är fantastiskt när en ny kalv föds och ingen tycker det är roligt eller lättsamt dagen då slaktbilen står på gården. Men båda är i högsta grad en del av vår tillvaro och inget konstigt.
Jag håller med om att många behandlar för mycket.
Att jag skrev om folk på landet så är för att jag sällan stött på en sån attityd mot katter från andra än just de som bor på landet. De fnös åt att vi åkte och UL:ade vår katt 1-2 ggr/år och bekostade medicin till honom. De fnös och skrattade åt att vi gick ut med honom koppel och tyckte att vi bara skulle släppa ut honom trots att vi bodde inne i stan med en av stans mest trafikerade vägar precis utanför. För att det var ju bara en katt. Det är lätt och billigt att skaffa en ny om den man har blir påkörd.