Skaffa barn vid 40

[fijja]

Det där är ju väldigt svårt att sia om. Jag tror dessutom att man rationaliserar sina beslut så man inte ångrar någonting när man väl tagit beslutet, så länge beslutet inte togs pga rädsla.

Tyvärr känner jag ett par stycken som ångrar sina barn. Speciellt de som skaffade fler än 1-2 st. De tycker såhär i efterhand att det kanske hade räckt med de två första. Å andra sidan känner jag personer som skaffade sladdisar som är betydligt bättre föräldrar till sladdisen än vad de var till sina tidigare barn. Det har i och för sig skapat konflikter syskonen emellan då de äldre syskonen tyckt att sladdisen är favoriserad.

Just att sladdisen ses som favoriserad är nog vanligt, blir ju en helt annan sak när en skaffar barn igen, men jag har svårt att tro att min son som är +20 år och på väg ut ur boet om ett par år skulle få problem med relationen till ett syskon. Känner iaf inte att den risken får stå som grund till ngt beslut Har nog sett mer avundsjuka mellan barn som bara har 1-2 år mellan sig.

 

[pannkaka]

Är det någon som gjort det? Varit minst 40 år när barnet föds.
Hur var det? Hur såg omgivningen på det? Känner man sig som en farmor på föräldramöten?
Hur klarade du graviditeten/förlossning?
Jag har plussat precis, är 41 och hade inte tänkt mig flera barn. Har sambo sen många år, ett barn på 20 år.
Vet inte hur jag ska göra.
Orkar inte vara anonym, men vet du vem jag är så håll det för dig själv gärna

Jag var 40 när jag blev gravid skulle fylla 41 när sonen kom. Han kom 16/7 jag fyllde 41 den 25/7 så jag fick en tidig födelsedagspresent .

 

[Ray]

Låter kanske inte så vettigt, men hur det blir om 20 år kan man ju aldrig veta oavsett

Lite det jag menar... det hinner hända mycket på 20 år och ingen kan ens gissa förutsättningarna. Man kan ju heller aldrig leva om livet och se om det andra beslutet var bättre. Om jag är olycklig när jag skaffat barn kan jag ju aldrig veta om jag varit lycklig utan egentligen.
Jag tvekade länge inför både ett barn och två barn. Och jag tror nog att jag varken är mer eller mindre lycklig egentligen... Jag tänker nog att det inte är smart att skaffa barn för att bli lycklig. Barn har man resten av sitt liv liksom- man lär hinna vara både nöjd och missnöjd, lycklig och olycklig- många gånger om oavsett sin ålder.

 

[fijja]

Lite det jag menar... det hinner hända mycket på 20 år och ingen kan ens gissa förutsättningarna. Man kan ju heller aldrig leva om livet och se om det andra beslutet var bättre. Om jag är olycklig när jag skaffat barn kan jag ju aldrig veta om jag varit lycklig utan egentligen.
Jag tvekade länge inför både ett barn och två barn. Och jag tror nog att jag varken är mer eller mindre lycklig egentligen... Jag tänker nog att det inte är smart att skaffa barn för att bli lycklig. Barn har man resten av sitt liv liksom- man lär hinna vara både nöjd och missnöjd, lycklig och olycklig- många gånger om oavsett sin ålder.

Jag har ju inte påstått att jag vill behålla barnet för att bli lycklig? Jag är lycklig med min lilla familj, trygg med min sambo sen 15 år Det jag frågade om i tråden var ju erfarenheter från folk som ’börjat om’ och de som gjort det verkar väldigt glada över det.

 

[fijja]

Jag har bokat av tiden hos gyn i morgon och har istället fått tid hos BM på MVC Hon var väldigt rar och förstående och har satt av en timme till vår träff

 

[Ray]

Jag har ju inte påstått att jag vill behålla barnet för att bli lycklig? Jag är lycklig med min lilla familj, trygg med min sambo sen 15 år Det jag frågade om i tråden var ju erfarenheter från folk som ’börjat om’ och de som gjort det verkar väldigt glada över det.

Förlåt jag menade inte att du varken sagt så eller tänker så. Mer en allmän reflektion!

 

[Roheryn]

Min bror föddes när mamma var 39 och pappa 40 (jag är 7 år äldre än min bror). De var väldigt nöjda med vår familj, trots att de fick barn senare och med längre mellanrum än de hade tänkt från början (de hade svårt att få barn) och ingen av dem visade upp prov på någon som helst bristande ork (allvarligt - känner folk ens nån skillnad på ork mellan 30 och 40? Jag är 50 och känner mig som jag alltid gjort...). Jag tror faktiskt att de var MER engagerade föräldrar för min bror än för mig, om man räknar saker som att ställa upp som klassföräldrar, engagera sig i föreningsliv mm (men det kan också ha berott på att min bror och jag är ganska olika som personer och faktiskt behövde helt olika typer av engagemang)

Tyvärr gick mamma bort redan när hon var 60 och min bror tog det väldigt hårt, han hade flyttat hemifrån bara ett par månader tidigare. Tror att det också "tvingade" honom att bli vuxen väldigt snabbt och kanske gjorde att han fattade några beslut som inte var helt optimala. Mamma hade ju desstuom då levt med en ganska allvarlig sjukdom i 5-6 år, vilket såklart präglade familjelivet en del (även om hon bara var sjukskriven och "sjuk på riktigt" sista halvåret).

Jag tycker ju att man inte kan ta hänsyn till precis allt i livet och tycker absolut inte att mamma o pappa skulle tagit någon hänsyn till "vad som kan hända" när de ändå bestämde sig för att försöka få ett barn till. Dock har min bror ibland gett uttryck för att han hade önskat att de varit yngre när han föddes, och ibland (särskilt efter att pappa också gått bort) nästan varit bitter på dem för att de "skaffade barn så sent". Men som sagt - man måste leva sitt eget liv och kan inte ta hänsyn til allt!

Själv fick jag mitt enda barn när jag var 29, och skulle absolut inte ha velat "börja om" tio år senare. Men var och en får göra sin grej, och vad omgivningen eventuellt tycker hade jag struntat i!

 

[Fjordfrälst]

Mormor fick fem ungar varav de sista när hon var 42 och 44 och det har inte varit några problem överhuvudtaget. Dock lite "lustigt" att hon och hennes äldsta dotter födde med några dagars mellanrum... .

 

[Luff]

Min mamma fick mig när hon var 41. Jag bars hem från BB av min 19årige bror då pappa var på jobb. Jag väntade själv tills jag blev 30 med att få barn. Det enda jag tänker där är att mina barn inte fick till skillnad mot mina syskonbarn, lära känna världens bästa lekmormor då mamma blev dement tidigt. Men inte sjutton är en för gammal att få barn vid 40. Min bror fick sin tredje dotter när han var 44. Dom har bästa relationen nu när han är 70 plus. Men en måste ju inse att en börjar om. Med allt vad det innebär med att vara förälder idag. En jäkla massa krav.

 

[Luff]

Felpost.

 

[Madick]

Är det någon som gjort det? Varit minst 40 år när barnet föds.
Hur var det? Hur såg omgivningen på det? Känner man sig som en farmor på föräldramöten?
Hur klarade du graviditeten/förlossning?
Jag har plussat precis, är 41 och hade inte tänkt mig flera barn. Har sambo sen många år, ett barn på 20 år.
Vet inte hur jag ska göra.
Orkar inte vara anonym, men vet du vem jag är så håll det för dig själv gärna

Jag var 40 när trean kom, sladdis. Sen blev det en fyra också och då hade jag hunnit fylla 45. Värsta bästa kamouflage för åldern :-)

 

[BernT]

Jag var 40 (-några månader) när yngsta barnet föddes.
Jag kände mig ibland utanför på föräldramöten och i andra sammanhang med de äldre barnen också av olika anledningar och har väl aldrig tänkt att det är just åldern som avgör hur väl man passar in i ett sammanhang (och so what, liksom, om man inte blir bästis med alla andra föräldrar).
Jag har ioförsig alltid älskat att vara småbarnsförälder, så tankar om att det skulle bli jobbigt hade jag aldrig. Däremot var jag lite mer på spänn under denna graviditeten jämfört med tidigare. Tankar om huruvida det var rätt att skaffa ett till barn när vi hade tre stycken redan, tänk om det skulle bli något fel på barnet, eller på mig och våra andra barn skulle "få livet förstört" för att vi ville ha ett barn till... Jag tog fostervattenprov och usch, det var ångest. Men allt var bra och ut kom en frisk liten unge.
Dock blev jag rätt sjuk efter kejsarsnittet och har kvarstående problem, men det kan man ju få fast man är 20 också. Kejsarsnitt blev det pga våra två första barn är födda med syrebrist och två av tre födda med snitt, så det var för riskabelt för mig att föda vaginalt.
Vår lilla tjej är underbar och hela familjens lilla älskling. Om barnet hade fötts med funktionsvariation så hade det säkert blivit bra det med...
Hon blev förkyld nu ikväll och har lite förkylningsastma så jag sitter i soffan bredvid henne och lyssnar på hennes andning när hon sover.
I morse cyklade vi till förskolan. Hon satt bakom mig och vi tittade på rådjur, lyssnade på fågelkvitter och drog in doften av nyfällt timmer. Det är underbart att få uppleva tillvaron tillsammans med sitt barn! Lycka och förundran i smått och stort.

Jag var 25 när jag fick min dotter, förskolan hon går på där är majoriteten av föräldrar minst 10 år äldre än jag. Har blivit misstagen för att vara min dotters storasyster (jag ser jätteung ut ”tyvärr”) i början och kan ibland känna mig lite utanför för att de andra är så mycket äldre

 

[KarinStarfighter]

Hur går det för dig @fijja ?

 

[fijja]

Hur går det för dig @fijja ?

Jag är nu i vecka 10 och känner mig väldigt glad och alla negativa tankar är som bortblåsta vi har inte berättat för familjen ännu, vi tänkte vänta till första ultraljudet som jag har fått tid för 24/5, är för kubtest bf är 1/12