Ni som skaffat barn som äldre

[Sedna]

Jag tror att det är individuellt. Jag blev gravid som 40 åring och har visserligen så här åtta månader senare inte fått tillbaka min ashangayogacore (förmodligen mycket pga total avsaknad av ashangayoga) men tränar regelbundet och kan både springa och hoppa studsmatta.

Graviditeten var lätt för mig trots att jag födde som 41-åring och mina enda krämpor var halsbränna och förstoppning. Mycket kan säkert ha berott på att jag var i god kondition innan och under graviditeten samt naturligtvis att jag har bra gener. Jag slutade till exempel cykla en mil till jobbet vid 7,5 månader endast eftersom det kom så mycket nysnö att det inte kändes säkert.

God eller dålig form kan man vara i både som yngre och äldre.

Självklart är det individuellt, känns inte som att det behöver diskuteras.

Anekdotisk bevisning på individnivå är alltid ointressant på gruppnivå, men grattis till bra gener.

Hur graviditet och förlossning påverkar den kvinnliga kroppen på lång sikt är ofta ett förbisett område. Framfall, inkontinens, foglossning m.m pratas det relativt lite om. Mycket större fokus är det på fertilitet (som är klart avtagande efter 40 år) och orken att ta hand om ett barn, som jag tycker är det minst intressanta.

Barn är små och krävande under förhållandevis kort tid och de flesta 40-åringar har den orken utan problem. Ett skolbarn är ett stort barn och det har man då innan man själv är 50 år, även om man skjuter över 40 med några år.

Till och med risker för barnet diskuteras mer än risker för kvinnan, trots att den förhöjda risken för t.ex kromosavvikelser fortfarande är väldigt låg.

 

[Sirap]

Menade att det känns mer vanligt att skaffa första barnet som yngre än 40, runt 20-25 kanske, men menade inte att det är det normala.

20-25??? Jag var yngst av förstföderskorna i min mammagrupp och då var jag 34...

 

[stjarnhimmel]

20-25??? Jag var yngst av förstföderskorna i min mammagrupp och då var jag 34...

Beror nog väldigt mkt på tex var man bor.

 

[Sirap]

Beror nog väldigt mkt på tex var man bor.

Ja, det gör det förstås. Men skaffa barn vid 20 är väl knappast jättevanligt ens på landsbygden längre. https://www.socialstyrelsen.se/stat...amnen/graviditeter-forlossningar-och-nyfodda/

 

[Anna]

Hur väl återhämtar sig kroppen efter graviditet och födsel vid 40 år? Det är vad jag skulle fundera mest över. Det kan vara rejält påfrestande att vara gravid och foglossning, delade magmuskler och svag bäckenbottenmuskulatur kan hänga kvar länge (för att inte säga för alltid). Jag skulle fundera mer på det, än om jag som 40 åring hade energi och ork för att ta hand om ETT barn. Det tror jag de flesta 40-åringar har, men tveksamt om alla kommer ur graviditet och förlossning i samma skick som innan. Det gör inte alla 25-åringar heller såklart, men förutsättningar är i alla fall annorlunda.

Jag var 39 när vår dotter föddes och hade en enkel graviditet och okomplicerad förlossning (lång, men det kan ju hända vem som helst). Första dagen efter förlossningen var jag mer eller mindre sängliggande på BB men det var för att epiduralen inte ville släppa riktigt i benen (och för att jag varit vaken i två dygn ). Väl hemma efter 48 timmar kände jag mig helt återställd förutom förstoppning och lite obekvämt att typ kliva ur sängen pga stygnen. Efter en vecka var jag pigg och återställd och i bättre form än innan (gick upp väldigt lite och hade tappat den vikten plus 10 kg till). Så rent fysiskt var det absolut noll problem att återhämta sig.

Trött och sliten - javisst. Men mest för att min man jobbade natt och dottern hade kolik, så det blev många långa sömnlösa nätter.

 

[Lena Furberg]

Jag var 43 (!) när jag fick mitt första -och enda- barn. Jag hade en jättebra graviditet, snabb och okomplicerad förlossning (6 timmar får väl räknas som snabbt för en så pass "gammal" förstföderska?) och njöt obeskrivligt av att ha en bebis - och idag en 23-årig dotter. Jag kan inte komma på nåt negativt, annat än att mina föräldrar gick bort när hon var ganska liten. Ja, morfar hann hon tyvärr aldrig träffa.

Det jag ibland tänker är positivt med att få barn lite sent, är att jag hade hunnit leva mitt äventyrliga kringresande vilda liv och kände att jag vara lite färdig med det (just då). Dvs jag kände aldrig att jag offrade nåt - uteliv med kompisar, frihet att komma och gå lite hur som helst. Och senare insåg jag också att hon faktiskt kunde hänga med på det mesta; resor etc och det var bara roligt. Resa med en 5-åring var galet kul!

Så småningom började hon, vid 20, med min gamla passion, skydiving, som jag lagt på hyllan sedan drygt 30 år tillbaka. Då kände jag att jag också ville hoppa, och återupptog min sport vid 65 års ålder! Nu hoppar vi tillsammans!

Trött och orkeslös känner jag mig absolut inte, tvärtom!

Det enda jag är liiite ledsen över, är att hon aldrig hann få något syskon. Det hade jag velat ge henne.