Skadad av att föda.

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

Du kanske ska tänka på vad du skriver... För som du formulerade det nu så blev så att alla som har fått bristningar i analen har haft analsex och så är det faktiskt inte... Eftersom jag själv har drabbats av bristningar, men inte haft analsex... Däremot är nog Gnist fundering närmare saningen, min klump vägde lite drygt 4700 gram och det är kanske inte så konstigt att man brister då...

Sen finns det även en hel del okunskap bland BM hur man kan undvika bristningar, och även en hel del arbetsmiljö frågor, ställningar som fungerar väldigt bra att föda i, blir besvärliga för BM att arbeta i.

Ber om ursäkt för om min fundering kunde tolkas som osakliga antaganden om enskilda individers sexliv och med det en ev. skuldbeläggning. Men så var det verkligen inte menat! Därför skrev jag en av orsakerna, men mitt inlägg ska läsas som en mycket öppen fundering över just detta mycket smärtsamma fenomen. Sorry...

Det är säkerligen en olycklig kombiantion av det mesta ni har tagit upp, såsom större barn, sjabblig användning av sugklocka, otillräcklig kunskap bland barnmorskor etc...vad jag tyckte var bekymmersamt var ju just att det hade ökat så mycket...

 

[Snurrfian]

Sv: Skadad av att föda.

Det är okej! Jag tar det inte så hårt, men jag kan ana att andra som kanske har provat analsex någon gång i sin ungdom och nu ska föda barn kanske blir oroliga.
Ja min klump var det lite jobb att få ut och sugklockan användes oxå men ut kom han till slut!

 

[Fnyfniken]

Sv: Skadad av att föda.

Anledningarna till att de instrumentella förlossningarna ökat tror jag personligen har mycket att göra med den ursugiga synen på den födande kvinnan inom förlossningsvården. Att inte veta om man får plats på BB, förflyttning under pågående värkarbete, en känsla av att inte bli lyssnad på osv, tex bli avsnäst när man ringer till förlossningen och är orolig. Allt sådant spelar in. De flesta föder också i gynställning (enligt mina empiriska studier) och det är den ställning som är minst fördelaktig i utdrivningsskedet.

Jag tror du är inne på nåt här.

Kodordet är avslappning, både mentalt och kroppsligen.
Kvinnorna är äldre nu, och har kanske dragit på sig mer bekymmer.
De har kanske blivit mer spända genom åren.
Dagens kvinna tenderar att "måsta klara allt" superjobb, superhem, superträning och supersex.
Förlossningssituationen bidrar till oro, som du beskrev ovan.
Sen undrar jag om du inte har fel angående gynställningen:

Jag födde själv i gynställning. Efter 36 vakna timmar, skakande (läs vobblande) av trötthet var jag "tvingad" att prova att sitta på en pall (spände mig så jag skakade för att inte trilla av), i en hängställning (spände mig så jag skakade för att inte trilla ihop) öven en beanbag (skakar fortfarande okontrollerat för det känns som jag ska ramla av) uppe på britsen i någon slags hukande ställning (vobblade nästan av britsen) och i någon slags primitiv gynställning som liggande skräddare (och benen vibrerade som på en hårdrockstrummis). Jag bad slutligen sambon hålla i mina ben så jag inte trillade av britsen, och då slutade jag skaka. Då kommer BM på att det ju finns såna där gyn-stöttor för benen (duh?!) och när de kommer upp kan jag äntligen, efter 60 minuters omkringklättrande som en apa och dessa vobblande muskelspasmer, slappna av och kanske släppa ut ett barn!

Jag undrar om inte många av dessa sprickningar och skador beror på att kvinnor står i ställningar där de inte kan slappna av (men kanske inte känner det pga EDA) och krystar ut ett barn alldeles för fort. Att det skulle hjälpa med lite tyngdkraft (på ett 3,5 kilos barn) när man ändå får pressa så in i h-vete för att det ska komma ut tror jag inte på. Håll 3,5 kilo i handen, det är inte mycket hjälp när det gäller att töja ut all denna vävnad.

Om man tittar på det här med avslappning tidigare i min förlossning, så gick öppningsskedet extremt långsamt trots att jag hade droppet på fullt ös. Värkarna kom i ett och gjorde väldigt ont då jag inte hann andas eller ta igen mig inför nästa. På 2,5 timmar som det tog för mig att få en ny EDA öppnade jag mig ingenting, i princip (pga spänning?) trots att jag ju inte hade någon ryggmärgsbedövning. När jag fick EDAn som funkade öppnade jag mig helt på 45 minuter! För att jag kunde slappna av.

Det är min teori om det hela.

Fny

 

[Ramona]

Sv: Skadad av att föda.

Jag tror att det snarare hänger ihop med att barnen blir allt större och större. Ju större och tyngre barn som ska ut, ju mer påfrestningar blir det ju i det området.

Det borde väl finnas statistik på sånt man kan läsa, eller?
Men jag vet inte om jag håller med, visst finns det undantag som bekräftar regeln, men jag ahr två riktigt bra kompisar (de är systrar dessutom). Den ena födde i maj en dotter på 4.2 kg och hon sprack ingenting alls. Den andra födde i oktober en dotter på 2.9 kg och hon kommer att få genomgå operation då hon sprack så mycket. Den första blev inte klippt eller liknande. Däremot hade den andra lite mer nervositet inför förlossningen, och jag tror att sånt spelar in så mycket mer än någonting annat.

 

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

*KL* OBS LÅNGT! För min del handlade det helt och hållet om smärtochock, okontrollerad skräck och dödsångest när jag födde mitt första barn. Det säger sig självt att det tog tid.

Mina förväntingar var helt annorlunda. Jag hade läst varje bok som fanns om att "föda naturligt" och hade föresatsen att klara det hela utan smärtlindring.

Jag var helt oförberedd på det obeskrivligt smärtsamma värkarbetet. Jag hade sådana "pinvärkar", dvs. värkar hela tiden, ingen paus emellan och som heller inte leder någon vart - jag öppnade mig inte mer alls.

Personalen var stressad (mitt i sommaren med rekordhögt antal föderskor samma dygn) och tog helt sonika över "min" förlossning (troligtvis eftersom jag var relativt ung och tämligen ödmjuk eftersom jag hade så ont). Innan jag visste ordet av hade de tagit hål på hinnor, kopplat in värkstimulerande och värkstillande dropp, knipsat fast en EKG-tråd i min dotters huvud, ett EKG-bälte runt min mage och lagt en ryggmärgsbedövning, visserligen en sådan som gör att man kan vara uppe och gå, men ändå.

Jag som hade tänkt klara det hela helt utan smärtlindring - så naturligt som möjligt blev istället helt i händerna på barnmorskor och apparater. Jag var fullständigt skrämd från vettet. Till slut, efter ett dygn lyckades jag krysta ut min dotter - medans jag skrek "ta bort det, ta bort det" - jag trodde att "det" som trasade sönder min kropp skulle döda mig helt enkelt - hade helt förlorat känslan av att det var mitt barn som skulle födas. Det märkliga är att jag sprack bara lite, trots detta - de fick sy några stygn. Vi fick ligga kvar tre dygn. Men...jag kunde inte sitta på flera veckor (fck ha sittring) och hade ont av stygnen i ett år!!! På MVC sa de att jag inte borde ha det, eftersom det hade läkt så fint - men jag hade det...Förlossningen satt som ett trauma i medvetandet i två år efter!!! Efter det ville jag inte ha fler barn, därför att jag insåg att jag inte skulle klara en förlossning till.

Nåväl, sju år senare var det dags igen. Stapplar in på förlossningen, den här gången hade jag gett mig sjutton på att klara det utan smärtlindring - jag ville ha kontroll över hela förlossningen själv. Men när pinvärkarna (återigen) satte igång så att t.o.m. bm tyckte synd om mig så kom det traumatiska från första förlossningen tillbaka och jag började få panik. Som tur var, var min nye man mycket lugn och bad mig att prova det vi hade bett om och skrivit in i "vår" journal, att få ligga i ett hett hett bad som smärtlindring. Och det gjorde jag.

Något så underbart det var!!! Alla pinvärkar försvann och jag kunde hitta rytmen i min kropps värkarbete. Den paniska skräcken försvann och jag kunde känna och framförallt förstå varje kroppsteg i utdrivningen. Vilken lycka det var att känna med händerna min sons huvud i en av krystningarna, jag var med hela tiden!!! Min son var mkt större, trots det sprack jag i princip ingenting (två stygn), mitt underliv kändes helt normalt efteråt - kunde t.o.m. gå på toa. Låg kvar över natten bara sedan åkte jag hem - och kände mig som vanligt.

Skillnaden mellan mina förlossningar satt i huvudet och en lugnare förlossningsavdelning med mindre stressad personal.

 

[Pallas]

Sv: Skadad av att föda.

Sen undrar jag om du inte har fel angående gynställningen

Det är mycket möjligt, men det är vad jag kommit fram till enligt den information och statistik jag läst angående naturliga förlossningar och skadestatistik. Jag är helt övertygad om att många kvinnor upplever svåra och traumatiska förlossningar bara för att personalen är stressad och/eller oempatisk. Kan räkna upp hur många såna fall som helst. Givetvis finns det många som haft underbara förlossningar också (jag hör tyvärr inte dit), men varje kvinna som upplevt att hon inte blivit lyssnad på är en kvinna för mycket i min mening. Jag kanske överdriver, men jag tycker det tyder på en sjuk kvinnosyn så som många kvinnor blir behandlade i förlossningsvården.

Jag har dessutom fött två barn i Kalifornien och det var vrekligen inte någon höjdare. Jag hade typ INGET att säga till om, inför andra förlossningen så gjorde jag mig så otroligt besvärlig på sjukhuset att de var glada att bli av med mig, haha.

 

[AKB]

Sv: Skadad av att föda.

*kl*

Ursäkta mig, men jag har inga barn, men tiden är väl inne snart. Och min största skräck med förlossningen är om man bajsar på sig när man ligger där och krystar allt man kan.. Eller kissar på sig.. Jag skulle ju dö om de sitter någon där mellan bena på en och man skiter ner sig..
Å så är en skräck att de måste akutklippa å inte hinner lägga bedövning! ajaj!

 

[Fnyfniken]

Sv: Skadad av att föda.

Jag är helt övertygad om att många kvinnor upplever svåra och traumatiska förlossningar bara för att personalen är stressad och/eller oempatisk. Kan räkna upp hur många såna fall som helst.

Jag tror dig till fullo i detta antagande. Min förlossning var ju så långdragen att jag gick igenom en hel del BM och skiftbyten. Jag är glad att den BM som var där när jag väl skulle föda fram var den hon var, för hon hade lite sans att vara där. Tyvärr var hon tvungen att springa ut rätt ofta vilket gjorde att jag drabbades av panik för hon hade ju lovat att hon hade koll på läget. (Jag hade ett gigantiskt hematom i underlivet som bara växte och växte under utdrivningsskedet, och jag var jätterädd att det skulle sprängas eller något sånt, bl a) Jag vet att hon gick ut dels för att bistå en annan förlossning och dels för att rådgöra med läkare om jag skulle snittas eller vad som behövdes göras, och hon har nog rätt i att jag hade blivit ännu räddare om fler människor hade kommit in och tittat mig i underlivet med en förvånad och oroad min.

Appropå oempatisk personal så har jag insett att hematomet berodde på den undersökning jag utsattes för i början av förlossningen. Alla som har tittat på det, inklusive läkarna som sydde ihop mig, läkaren som tömde den varböld som bildades efteråt och all annan personal hade aldrig sett något liknande. Mindre hematom i ljumsken, ja. Gigantiskt i blygdläppen, nej. Men jag vet hur det tillkom.

Man skulle undersöka livmodertappens mogenhet och för att göra det skulle man i stort sett stoppa in hela handen och dra i tappen. När hon höll på med det hade hon ju tummen utanför och nådde väl inte riktigt med fingrarna och hon tryckte jättehårt för att nå. Hon och alla andra tyckte att jag sjåpade mig när jag skrek att det gjorde ont. Jag skulle bara slappna av, hette det. Men hur lätt är det när någon trycker sönder vävnaden i underlivet med en tumme på en? Precis där hon tryckte med tummen och det gjorde så ont, där var mitten på hematomet.

Senare på BB var kanske inte så kul heller med all "hjälp" man fick. De flesta var välvilliga, men knappast alla. Jag tror inte de läste journalen över huvud taget. Med detta hematom, med ett ganska rejält klipp som var sytt och diverse andra bristningar (vilket föranledde kateter i 2 dagar) tyckte de flesta att jag sjåpade mig när jag påstod att jag inte kunde sitta. Kan man inte sitta så är det ju rätt svårt att ta sig ur sängen också, ja till och med att byta sida eller ligga på sidan. Men jag var tvungen att upplysa var enda en om att den gula påsen på sidan av sängen var en kateter och nej jag kan inte sitta för jag har ett hematom.
Lilla fröken solsken (en BM) som kom in på morgonen min andra dag (då hade jag varit där 1,5 dygn, och sovit c:a 2 timmar på 4 dygn, hade en jättemager son som bara ville äta och ingen mjölk kom) kom för att tala om att jag skulle packa mina väskor för så fort som möjligt nästa morgon skulle jag hem, basta! Då brast det, kan jag meddela. När barnläkaren kom (som jag är bekannt med sen tidigare då jag jobbade på barnsjukhuset) satt jag och storgrät och bara ville ge upp. INGEN lyssnade på mig. Hur ska man kunna åka hem i en bil när man inte ens kan sätta sig på sängkanten? Han vände på klacken efter att ha hört på mig och "pratade" med BM. Ni kan ju gissa vilken surhetsgrad den BM hade när hon kom in en 1/2 timma senare och sade att jag skulle vara kvar ett dygn till då, snörp!

Och detta är bara delar av min upplevelse att inte bli lyssnad på när jag födde barn.

Fny

 

[Pallas]

Sv: Skadad av att föda.

Usch så du blev behandlad! OCh du, och jag, är låååångt ifrån ensamma om dessa upplevelser. Tyvärr. Inte konstigt att man blir rädd för själva förlossningsbiten. All denna osäkerhet måste ju ta vägen någonstans, och förlossningsögonblicket (haha, ja det känns ju inte som ett ögonblick direkt, men du kanske hajar) är ju ett säkert och reellt kort att hänga upp rädslan på.

Själv var jag livrädd för snitt men hade inget att säga till om alls, trots att det inte var någon direkt hälsofara för mina barns liv. Första gången var det "för säkerhets skull", och andra gången var det en rent byråkratisk åtgärd. Jag försökte verkligen få föda vaginalt, men då hotade de med att försäkringen inte skulle gälla och vi skulle få stå för hela kalaset själva (i USA alltså). Blev också separerad från ett av barnen i över 30 (ja, trettio!) timmar, trots att inga hinder förelåg för att jag skulle få träffa honom. Jag drabbades av en mycket svår förlossningsdepression.

Det är två år och åtta månader sedan mitt första kejsarsnitt och jag vaknar fortfarande kallsvettig ibland på nätterna av att jag drömt om det.

 

[Fnyfniken]

Sv: Skadad av att föda.

30 timmar! Så sjukt! Den där första tiden är ju så otroligt viktig!

Det du beskriver är ju en av skillnaderna mellan USA och Sverige. I Sverige får du inte snitt om du inte lyckas övertyga en läkare om att du är alldeles för rädd för att föda vaginalt. Om du är så rädd och timid att du inte lyckas övertyga, så är du i händerna på att "alla är lika" och "det är naturligt att föda" (sedermera vet vi att alla inte är lika och att det är naturligt att dö av förlossningar också). Att föda under semestertider ska vi bara inte tala om.
I USA handlar det till syvende och sist om The Almighty Dollar, om försäkringen, om att gardera sig för att inte bli stämd, etc. Inte om vad barn och mor mår bra av.

Jag var inte rädd inför min första förlossning. Jag trodde på fullt allvar att det skulle gå bra, vilket det i det långa loppet gjorde - jag födde en son som efter att ha ätit upp sig i 2 månader mår jättebra. (Själv har jag "typ" läkt ihop, och de enda ärren sitter i själen.) Inför nästa eventuella barn vet jag inte hur jag ska tackla det hela. En kvinna i vår MVC-grupp var omföderska och gick i gruppen för att hon var livrädd för att föda igen. Jag är säker på att samma sak kommer att hända mig vid nästa graviditet. Jag vet inte om det är för att jag ser snäll ut eller är för mild, men jag kommer att tjatas och steglas och nekas in i det sista om det visar sig att rädslan inte går över. Min lott i livet, antagligen.

Fny

 

[Lupin]

Sv: Skadad av att föda.

Jag är så glad att jag födde i Helsingborg. Det finns en anledning till varför de röstats fram som Sveriges bästa BB ett antal år i rad! Min förlossning blev också en jobbig upplevelse, men inte pga personalen i alla fall. Jag tror det hade blivit bättre om vi fått gå den där föräldrakursen på MVC innan, då hade man nog varit lite bättre förberedd.

Som det var nu trodde jag stenhårt på att man som förstföderska tar god tid på sig och att man skulle gå hemma och pusta och frusta i godan ro... Haha! För mig blev det en stor chock att det gick så snabbt. Alla tror att det är så himla bra med en snabb förlossning. Men hallå! Det finns en anledning till varför det ska ta lite tid: man ska hinna med både kroppsligen och mentalt. Det gjorde inte jag!

Drygt 9 månader sedan min förlossning och jag orkar fortfarande inte skriva ner den på pränt mer detaljerat... Men min upplevelse gör att jag känner tveksamhet inför ännu en. Har inte pratat med någon om det, när jag var på efterkontroll hos min hurtiga BM här på orten så fick jag höra direkt vilken tur jag hade att det gick så fort etc. Så jag sa inget, kändes inte lönt liksom.

 

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

Jag tror dig till fullo i detta antagande. Min förlossning var ju så långdragen att jag gick igenom en hel del BM och skiftbyten. Jag är glad att den BM som var där när jag väl skulle föda fram var den hon var, för hon hade lite sans att vara där. Tyvärr var hon tvungen att springa ut rätt ofta vilket gjorde att jag drabbades av panik för hon hade ju lovat att hon hade koll på läget. (Jag hade ett gigantiskt hematom i underlivet som bara växte och växte under utdrivningsskedet, och jag var jätterädd att det skulle sprängas eller något sånt, bl a) Jag vet att hon gick ut dels för att bistå en annan förlossning och dels för att rådgöra med läkare om jag skulle snittas eller vad som behövdes göras, och hon har nog rätt i att jag hade blivit ännu räddare om fler människor hade kommit in och tittat mig i underlivet med en förvånad och oroad min.

Appropå oempatisk personal så har jag insett att hematomet berodde på den undersökning jag utsattes för i början av förlossningen. Alla som har tittat på det, inklusive läkarna som sydde ihop mig, läkaren som tömde den varböld som bildades efteråt och all annan personal hade aldrig sett något liknande. Mindre hematom i ljumsken, ja. Gigantiskt i blygdläppen, nej. Men jag vet hur det tillkom.

Man skulle undersöka livmodertappens mogenhet och för att göra det skulle man i stort sett stoppa in hela handen och dra i tappen. När hon höll på med det hade hon ju tummen utanför och nådde väl inte riktigt med fingrarna och hon tryckte jättehårt för att nå. Hon och alla andra tyckte att jag sjåpade mig när jag skrek att det gjorde ont. Jag skulle bara slappna av, hette det. Men hur lätt är det när någon trycker sönder vävnaden i underlivet med en tumme på en? Precis där hon tryckte med tummen och det gjorde så ont, där var mitten på hematomet.

Senare på BB var kanske inte så kul heller med all "hjälp" man fick. De flesta var välvilliga, men knappast alla. Jag tror inte de läste journalen över huvud taget. Med detta hematom, med ett ganska rejält klipp som var sytt och diverse andra bristningar (vilket föranledde kateter i 2 dagar) tyckte de flesta att jag sjåpade mig när jag påstod att jag inte kunde sitta. Kan man inte sitta så är det ju rätt svårt att ta sig ur sängen också, ja till och med att byta sida eller ligga på sidan. Men jag var tvungen att upplysa var enda en om att den gula påsen på sidan av sängen var en kateter och nej jag kan inte sitta för jag har ett hematom.
Lilla fröken solsken (en BM) som kom in på morgonen min andra dag (då hade jag varit där 1,5 dygn, och sovit c:a 2 timmar på 4 dygn, hade en jättemager son som bara ville äta och ingen mjölk kom) kom för att tala om att jag skulle packa mina väskor för så fort som möjligt nästa morgon skulle jag hem, basta! Då brast det, kan jag meddela. När barnläkaren kom (som jag är bekannt med sen tidigare då jag jobbade på barnsjukhuset) satt jag och storgrät och bara ville ge upp. INGEN lyssnade på mig. Hur ska man kunna åka hem i en bil när man inte ens kan sätta sig på sängkanten? Han vände på klacken efter att ha hört på mig och "pratade" med BM. Ni kan ju gissa vilken surhetsgrad den BM hade när hon kom in en 1/2 timma senare och sade att jag skulle vara kvar ett dygn till då, snörp!

Och detta är bara delar av min upplevelse att inte bli lyssnad på när jag födde barn.

Fny

Jag känner verkligen med dig här och blir så j'''a upprörd...I förlossningsituationen, som i alla akuta vårdsituationer, är man så extremt sårbar och utsatt därför är personalens bemötande så otroligt avgörande. Om patienter i andra typer av akuta tillstånd med tillhörande grotesk smärta, allmän oro etc. skulle behandlas på ett liknande sätt av nonchalant/trött personal då skulle det bli ett himla liv i medierna. Men inte föderskor, nej nej nej...Och ja, jag drar mig inte för att på det här sättet "patologisera" förlossningen. Det betyder inte att jag nedvärderar kvinnan och betraktar henne som sjuk, däremot i akut behov av omsorg och kunskap, ofta medicin etc. Det är inte "naturligt" i den meningen att det är något som sker dagligen (i den kvinnans liv) och det är med livet som insats! I andra kulturer och längre tillbaks i vår egen historia finns denna insikt bevarad, alla kunskaper traderas mellan generationer och ett kollektiv av medmänniskor är på plats och finns tillhands, dvs. ett barns förlossning ges den särställning den borde ha - i relation till det akuta tillståndet på liv och död.

Min egen förlossning framstår ju som tämligen okomplicerad - vilket dessutom all personal tyckte, men för mig, kommer den sitta kvar som ett trauma resten av livet. Det yttre tämligen "normala" förloppet motsvarade inte på ljusår,mina inre upplevelser av absolut dödsångest, smärtchock och känsla av total vanmakt som för alltid kommer att vara förknippade med denna förlossning.

 

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

Det är mycket möjligt, men det är vad jag kommit fram till enligt den information och statistik jag läst angående naturliga förlossningar och skadestatistik. Jag är helt övertygad om att många kvinnor upplever svåra och traumatiska förlossningar bara för att personalen är stressad och/eller oempatisk. Kan räkna upp hur många såna fall som helst. Givetvis finns det många som haft underbara förlossningar också (jag hör tyvärr inte dit), men varje kvinna som upplevt att hon inte blivit lyssnad på är en kvinna för mycket i min mening.

Jag kanske överdriver, men jag tycker det tyder på en sjuk kvinnosyn så som många kvinnor blir behandlade i förlossningsvården.

QUOTE]

Jag håller med dig här...Dessutom finns det ingen "debriefing" alls. kvinnor som har negativa kasnke traumatiska upplevelser av sin förlossning ges inte med automatik professionell hjälp att hantera sin erfarenhet. Det förväntas att man ska klara det själv, om man är en "god kvinna" och en "god mor" det vill säga. Jag tror precis som du att det finns en mycket primitiv kvinnosyn som resonansbotten här och den har inte riktigt diskuterats och förts fram i ljuset. Dessutom är det så lätt att skuldbelägga kvinnan i förlossningssituationen, eftersom till skillnad från andra akuta vårdtillstånd måste kvinnan vara aktiv.

Jag är mycket glad över att jag fick uppleva min andra förlossning, även om också den innehöll korta stunder av outhärdlig smärta då jag verkligen undrade om jag och barnet skulle överleva. Men...personalen var underbar (läs: lyhörd, lugn och professionellt omtänksam - den ena bm stannade t.o.m. över sitt pass för att hon ville se vad det var för litet underverk som kom ut) och jag var också mognare som människa - kände min egen kropp mycket bättre och kunde bli vän med smärtan.

 

[Sissa]

Sv: Skadad av att föda.

...Och ja, jag drar mig inte för att på det här sättet "patologisera" förlossningen. Det betyder inte att jag nedvärderar kvinnan och betraktar henne som sjuk, däremot i akut behov av omsorg och kunskap, ofta medicin etc. Det är inte "naturligt" i den meningen att det är något som sker dagligen (i den kvinnans liv) och det är med livet som insats!

Men det är naturligt i den bemärkelsen att vi kvinnor är skapta för att föda. Bara för att man inte gör det varje dag, visa kvinnor aldrig någonsin blir det inte mindre onaturligt för det.

Det är ett problem att vi i vårt moderna samhälle är så långt ifrån både liv och död. Vi är rädda för det som vi uppfattar som utom vår kontroll.

Jag tror det är fel att patologisera födandet. Att vara gravid är inte lika med att vara sjuk. En förlossning kräver inte per automatik sjukvård.

Kvinnor som ska föda borde ta kontroll över situationen själva med kunskap. Ta reda på allt om förlossningens olika skeden, smärtlindringar och olika alternativ, sina egna rättigheter, vara medveten om olika sätt man kan reagera på.

Inte bara rusa på, och när det är dags för förlossning vänta sig att bli förlöst. Kvinnan är den som ska föda. Man klarar sig oerhört långt med fokusering, koncentration, att leva med i smärtan och andas, andas, andas och följa med i smärtvågorna med djupaste koncentration. Kroppen har ett eget system för smärtlindring. Lugn och ro i förlossningssalen, en BM man gillar som finns där som coach och stöd borde vara en självklarhet för alla. Liksom proffessionellt bemötande och relevanta medicinska insatser när det krävs.

 

[chrysler]

Sv: Skadad av att föda.

Nej att vara gravid är visst ingen sjukdom har jag hört, ändå så får många så mkt problem av sin graviditet att de inte kan ha ett fungerande liv under många månader eller tills barnet är fött.Tycker inte man ska blunda för problemen en graviditet kan innebära.

 

[Sissa]

Sv: Skadad av att föda.

Det ska man absolut inte göra! Men det innebär i alla fall inte att graviditeten i sig är ett sjukdomstillstånd.

 

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

Men det är naturligt i den bemärkelsen att vi kvinnor är skapta för att föda. Bara för att man inte gör det varje dag, visa kvinnor aldrig någonsin blir det inte mindre onaturligt för det.

Det är ett problem att vi i vårt moderna samhälle är så långt ifrån både liv och död. Vi är rädda för det som vi uppfattar som utom vår kontroll.

Jag tror det är fel att patologisera födandet. Att vara gravid är inte lika med att vara sjuk. En förlossning kräver inte per automatik sjukvård.

Kvinnor som ska föda borde ta kontroll över situationen själva med kunskap. Ta reda på allt om förlossningens olika skeden, smärtlindringar och olika alternativ, sina egna rättigheter, vara medveten om olika sätt man kan reagera på.

Inte bara rusa på, och när det är dags för förlossning vänta sig att bli förlöst. Kvinnan är den som ska föda. Man klarar sig oerhört långt med fokusering, koncentration, att leva med i smärtan och andas, andas, andas och följa med i smärtvågorna med djupaste koncentration. Kroppen har ett eget system för smärtlindring. Lugn och ro i förlossningssalen, en BM man gillar som finns där som coach och stöd borde vara en självklarhet för alla. Liksom proffessionellt bemötande och relevanta medicinska insatser när det krävs.

Precis den inställningen hade jag okså inför mitt första barns födelse. Dessutom var graviditeten i sanning ett "välsignat tillstånd" för mig - har aldrig mått bättre egentligen. Men...förlossningen var ett helvete rent ut sagt, just därför att jag hade alla dessa ovanstående föreställningar! När nu min kropp tydligt sade nånting annat till mig blev förlossningen helt enkelt en lååång vandring i dödsskuggans dal, och det är många fler med mig (se tidigare inlägg om inte annat) som upplever det just så - oavsett hur "naturligt" det är.

Och nej, kvinnan är inte skapt att föda barn utan väsentlig smärta. Evolutionen har helt enkelt inte hunnit med att omforma våra bäcken etc... så att människobarnens oproportionellt stora huvuden i relation till vår upprätta gång och bäckenstorlek oproblematiskt kan krystas ut. Dessutom har jag en nära vän som defnitivt inte var skapt för att föda barn - hennes bäckenmått bedömdes som alltför litet - således blev hon mer eller mindre tvingad att göra kejsarsnitt för hennes och barnets skull. Jag undrar hur många kvinnor som egentligen har bäckenmått osv. i gränssnittet för detta.

Annars tror jag som du att vi har distanserat oss mycket från våra kroppar - men oftast är det på gott mer än på ont. Jag håller också med dig att kvinnor borde ha mtcket mer kunskap om själva förlossningen i de meningar du talar om, och det menar jag i mitt tidigare inlägg att man kan få bl.a. om kunskaper traderas på ett medvetet sätt över generationer, om förlossningen tas på allvar som det akuta tillstånd det är, dvs. en slags rimlig "patologisering" helt enkelt. Men...jag menar inte att kvinnor är sjuka, utan bara att situationen är akut.

 

[Sissa]

Sv: Skadad av att föda.

. Men...jag menar inte att kvinnor är sjuka, utan bara att situationen är akut.

Förlossningssituationen eller situationen på våra sjukhus och vår förlossningsvård?

 

[No1]

Sv: Skadad av att föda.

Kvinnor som ska föda borde ta kontroll över situationen själva med kunskap. Ta reda på allt om förlossningens olika skeden, smärtlindringar och olika alternativ, sina egna rättigheter, vara medveten om olika sätt man kan reagera på.

Fast ju mer man läser på ju mer insatt blir man i riskerna och det finns ju en hel del risker som ....tja, jag tror inte många män skulle utsätta sig för dem.

 

[Miss Philodina]

Sv: Skadad av att föda.

Förlossningssituationen eller situationen på våra sjukhus och vår förlossningsvård?

Jag menar förlossningssituationen i första hand. Det akuta i situationen kan naturligtvis förstärkas eller mildras av en väl fungerande förlossningsvård, stöttande partner, nätverk runtomkring föderskan.