Saeta
Trådstartare
Jag blir bara tröttare och tröttare. Får mindre och mindre energi.
Feber har jag flera dagar i veckan, någon/några timmar åt gången. Inte hög feber, men så pass att jag blir påverkad.
Huvudvärk flera dagar i veckan, även där så pass att jag blir påverkad och måste ligga ner.
Så fort jag gör något som är ansträngande så blir jag så trött att jag kan sova i två dygn efteråt.
Visst, jag har varit så här mer eller mindre hela mitt liv. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom.
Det spelar ingen roll om jag är mer aktiv och rör på mig mer, det kan nästan få motsatt effekt. Absolut att träning och motion är bra, jag blir ju piggare mentalt och så. Men kroppsligt? Nej.
För en veckan sen, alltså förra fredagen, så var jag ut på krogen. Jag ville så gärna umgås med vänner (vilket jag inte har orkat göra på flera månader då jag är alldeles för trött) och vi hade jättekul. Men jag har fortfarande inte blivit helt återställd. Och då drack jag inte ens mycket så det har ingenting med alkoholen att göra. Den här veckan har jag gått som i en dimma. Utan min adhd-medicin så hade jag sovit konstant. Men med hjälp av medicinen så kommer jag ändå upp på morgonen och orkar ta hand om hemmet och promenera hundar.
Sist jag träffade min läkare på vårdcentralen så sa han att eftersom mina blodprover är bra, då är det ingenting fysiskt. Jag äter medicin för sköldkörteln samt B12 och Folacin. Mår varken bättre eller sämre med medicinerna. Men ska jag behöva må så här? Om vi leker med tanken att det inte är fysiskt utan psykiskt, hur kommer det sig då att jag varit så här hela mitt liv? Kan en verkligen inbilla sig den där enorma tröttheten och alla kroppsliga symtom, feber och liknande?
Jag vet ju att det går att inbilla sig det mesta, hjärnan är lättlurad på så sätt. Men jag vet inte...
Borde det inte också ligga i läkarens intresse att hjälpa mig vidare eftersom jag fortfarande inte mår bra? Jag har gett upp att tro att det fortfarande är sköldkörteln. Alla läkare jag träffat säger samma sak, är proverna bra så är det inget fel på sköldkörteln. Så så länge jag äter medicinen så är det alltså inte den som gör att jag mår dåligt. Så där har jag gett upp.
Men kan det inte vara något annat? Varför gör inte läkarna något? Mitt mående har ju inte förbättrats alls.
Snart är det dags för mig att komma igång med arbetsträning igen. Jag har fått hjälp med boendestöd och det känns jättebra. Jag har sett fram emot det här så otroligt länge nu. Men samtidigt är jag så rädd att åter igen bli avslutad. Jag blir alltid det. Orsaken är att jag inte kommer iväg, har svårt att ta mig dit och att jag är sjuk så himla ofta. Nu med boendestödet så tror jag att det kan hjälpa mig med att komma iväg och att komma hem, så det är egentligen inte det jag är orolig för nu. Utan nu är det mest mitt fysiska mående.
Det var ett år sen som jag skulle börja arbetsträna, men jag hann inte ens börja innan dom avslutade mig pga jag aldrig var där. Och jag fattar ju det. Men det är svårt när energin är = 0.
Min sömn har blivit mycket bättre och jag har ordnat mina rutiner någorlunda bra. Jag går och lägger mig och vaknar ungefär samma tider varje dag, och mina dagar sen på ett ungefär likadana ut. Det fungerar för mig och jag mår bra av att ha det så. Men även om jag sover bättre så är det som att mina batterier knappt laddas. Säg att jag går och lägger mig med 2%, och när jag vaknar så är det på 40%. Som jag skrev tidigare så hjälper adhd-medicinen mig jättemycket. Men jag behöver oftast sova en stund på eftermiddagen.
Ska mitt liv behöva vara så här?
Jag känner mig så dum när jag gång på gång ber om hjälp på VC. Dom gör ju ändå ingenting.
Eller inbillar jag mig allt bara? Är jag så dum att jag bara hittar på? För som sagt, jag har ju varit så här i hela mitt liv.
Det enda jag vill är ju att ha ett jobb så att jag kan försörja mig själv.
Längesen jag gjorde en sån här tråd nu, men jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig.
Nu måste jag gå och vila en stund, ögonen går i kors och huvudet dunkar av smärta.
Tack till er som orkat läsa igenom allt mitt svammel.
Feber har jag flera dagar i veckan, någon/några timmar åt gången. Inte hög feber, men så pass att jag blir påverkad.
Huvudvärk flera dagar i veckan, även där så pass att jag blir påverkad och måste ligga ner.
Så fort jag gör något som är ansträngande så blir jag så trött att jag kan sova i två dygn efteråt.
Visst, jag har varit så här mer eller mindre hela mitt liv. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom.
Det spelar ingen roll om jag är mer aktiv och rör på mig mer, det kan nästan få motsatt effekt. Absolut att träning och motion är bra, jag blir ju piggare mentalt och så. Men kroppsligt? Nej.
För en veckan sen, alltså förra fredagen, så var jag ut på krogen. Jag ville så gärna umgås med vänner (vilket jag inte har orkat göra på flera månader då jag är alldeles för trött) och vi hade jättekul. Men jag har fortfarande inte blivit helt återställd. Och då drack jag inte ens mycket så det har ingenting med alkoholen att göra. Den här veckan har jag gått som i en dimma. Utan min adhd-medicin så hade jag sovit konstant. Men med hjälp av medicinen så kommer jag ändå upp på morgonen och orkar ta hand om hemmet och promenera hundar.
Sist jag träffade min läkare på vårdcentralen så sa han att eftersom mina blodprover är bra, då är det ingenting fysiskt. Jag äter medicin för sköldkörteln samt B12 och Folacin. Mår varken bättre eller sämre med medicinerna. Men ska jag behöva må så här? Om vi leker med tanken att det inte är fysiskt utan psykiskt, hur kommer det sig då att jag varit så här hela mitt liv? Kan en verkligen inbilla sig den där enorma tröttheten och alla kroppsliga symtom, feber och liknande?
Jag vet ju att det går att inbilla sig det mesta, hjärnan är lättlurad på så sätt. Men jag vet inte...
Borde det inte också ligga i läkarens intresse att hjälpa mig vidare eftersom jag fortfarande inte mår bra? Jag har gett upp att tro att det fortfarande är sköldkörteln. Alla läkare jag träffat säger samma sak, är proverna bra så är det inget fel på sköldkörteln. Så så länge jag äter medicinen så är det alltså inte den som gör att jag mår dåligt. Så där har jag gett upp.
Men kan det inte vara något annat? Varför gör inte läkarna något? Mitt mående har ju inte förbättrats alls.
Snart är det dags för mig att komma igång med arbetsträning igen. Jag har fått hjälp med boendestöd och det känns jättebra. Jag har sett fram emot det här så otroligt länge nu. Men samtidigt är jag så rädd att åter igen bli avslutad. Jag blir alltid det. Orsaken är att jag inte kommer iväg, har svårt att ta mig dit och att jag är sjuk så himla ofta. Nu med boendestödet så tror jag att det kan hjälpa mig med att komma iväg och att komma hem, så det är egentligen inte det jag är orolig för nu. Utan nu är det mest mitt fysiska mående.
Det var ett år sen som jag skulle börja arbetsträna, men jag hann inte ens börja innan dom avslutade mig pga jag aldrig var där. Och jag fattar ju det. Men det är svårt när energin är = 0.
Min sömn har blivit mycket bättre och jag har ordnat mina rutiner någorlunda bra. Jag går och lägger mig och vaknar ungefär samma tider varje dag, och mina dagar sen på ett ungefär likadana ut. Det fungerar för mig och jag mår bra av att ha det så. Men även om jag sover bättre så är det som att mina batterier knappt laddas. Säg att jag går och lägger mig med 2%, och när jag vaknar så är det på 40%. Som jag skrev tidigare så hjälper adhd-medicinen mig jättemycket. Men jag behöver oftast sova en stund på eftermiddagen.
Ska mitt liv behöva vara så här?
Jag känner mig så dum när jag gång på gång ber om hjälp på VC. Dom gör ju ändå ingenting.
Eller inbillar jag mig allt bara? Är jag så dum att jag bara hittar på? För som sagt, jag har ju varit så här i hela mitt liv.
Det enda jag vill är ju att ha ett jobb så att jag kan försörja mig själv.
Längesen jag gjorde en sån här tråd nu, men jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig.
Nu måste jag gå och vila en stund, ögonen går i kors och huvudet dunkar av smärta.
Tack till er som orkat läsa igenom allt mitt svammel.
