Självmord och genus

[Dressyrtjejen_97]

Det du beskriver är extremt otypiskt om vi jämför med tillgänglig forskning.

Som sagt, jag tror och hoppas att mycket har hänt på ett knappt decennium!

 

[Dressyrtjejen_97]

Om folk ser omkring sig människor med svåra självskadebeteenden, varför hojtade tex inte du till då? Gick till någon lärare eller vad som helst. Folk borde bry sig mera om varandra. Jag har väldigt svårt att tro att inte vården på något vis bryr sig om svåra destruktiva beteenden, sen kanske dom inte hanterar det rätt alltid dock.

Folk uppmärksammade de såklart, men lärare etc verkade öht inte kunna hantera det tyvärr. Men sen har ju också de skolor jag gått på varit allt annat än bra generellt, där lärare och ledning gjort allt annat än stöttat eleverna, så det kan säkert ha bidragit också. Även om det väl i någon mån är ett sidospår i den här debatten.

 

[EmmaBovary]

Som sagt, jag tror och hoppas att mycket har hänt på ett knappt decennium!

Jag tror att bland annat @Petruska menar att det det var otypiskt redan då också.

 

[vallhund]

Som sagt, jag tror och hoppas att mycket har hänt på ett knappt decennium!

Din världsbild i fråga var inte sann för tio år sedan, inte ens för 30 år sedan.

 

[Riru]

Fler kvinnor än män försöker ta sitt liv medan fler män än kvinnor tar sitt liv. Det mesta tyder på att det är valet av metod som är orsaken till att fler män avlider. I media har det ofta vinklas som att självmord är det yttersta måttet på allvarlig psykisk ohälsa och att männen betalar priset. Det nämns inte så ofta att betydligt fler kvinnor än män försöker ta sitt liv. Får kvinnor verkligen bättre vård när de söker? Är vården bättre på att fånga upp kvinnor?
Hälften av de som tar livet av sig har sökt vård innom de närmaste två månaderna före självmordet men uppenbarligen har de inte fångats upp av vården. Det hjälper ju inte om människor söker vård men nekas eller får ett kränkande bemötande. Det känns ju bara ännu värre.

Vad anser ni?
Här ni blivit bra bemötta?
Vad är ett bra bemötande för er?

Bättre vård, nej. Skillnaden tror jag mer är att mer kvinnor söker vård, antingen direkt eller med hjälp av självmordsförsök.
Det är iaf vad jag sett omkring mig själv. De killar som tog livet av sig chockerade sin omgivning, ingen hade ens märkt att personen mådde dåligt, eller att det var så illa. Tjejerna däremot hade sökt hjälp ofta, självmordsförsök, fått mediciner osv. Resulterade ändå i självmord tillslut dock så de fick ju inte den hjälp de behövde.

När jag var deprimerad så fick jag en läkare först från psyk som hanterade min situation jättebra. Efter det var det bara allmänläkare och från dem fick jag känslan att de bara tyckte jag skulle rycka upp mig. Vågade inte söka mer hjälp efter det då jag var rädd att de skulle ta bort mina mediciner som nätt och jämnt höll mig över ytan (jag råkade klaga över en biverkning och bad om att få prova nåt annat men fick då svaret ”antingen så tar du din medicin och mår bättre, eller så slutar du och mår sämre igen).

 

[Petruska]

Som sagt, jag tror och hoppas att mycket har hänt på ett knappt decennium!

Det är inte den tidshorisonten jag tänker på.

 

[Grazing]

Folk uppmärksammade de såklart, men lärare etc verkade öht inte kunna hantera det tyvärr. Men sen har ju också de skolor jag gått på varit allt annat än bra generellt, där lärare och ledning gjort allt annat än stöttat eleverna, så det kan säkert ha bidragit också. Även om det väl i någon mån är ett sidospår i den här debatten.

Fast det är inte lärare som ska hantera det, lärare ska meddela vården om någon inte mår bra som bör kontakta föräldrarna. Sen är det vårdens ansvar.

 

[Grazing]

En kombination av extremt höga informationsnivåer, prestationskrav i ett allt hårdare samhällsklimat lär nog bidra till att allt fler riskerar att falla för frestelsen.

Att ta sitt liv gör man inte för att frestelsen för det är stor. Det är inte en enkel utväg att ta, det ligger otroligt mycket dåligt mående och kämpande bakom.

Vad som idag är oroande är däremot barn som tar sig av daga. De tycks handla i tron att livet/spelet kan startas om...kanske beroende på för mycket spelande på datorn.

Det tror jag är hyfsat osannolikt att det är anledningen. Och tror någon ungdom att livet "startar om" när den tar livet av sig så är det kanske något annat fel nånstans. Folk måste sluta skylla på "för mycket spelande", det är inte orsaken att folk tar sina liv.

 

[Riru]

Folk uppmärksammade de såklart, men lärare etc verkade öht inte kunna hantera det tyvärr. Men sen har ju också de skolor jag gått på varit allt annat än bra generellt, där lärare och ledning gjort allt annat än stöttat eleverna, så det kan säkert ha bidragit också. Även om det väl i någon mån är ett sidospår i den här debatten.

Men alltså, lärare är varken utbildade läkare, psykologer eller omvårdnadspersonal. Det är vården man vänder sig till i sådana här fall.
Att kräva att en lärare ska kunna hantera och vägleda en person med självskadebeteende tycker jag är väldigt mycket begärt

 

[Rina]

Många gånger är ett självmordsförsök ett rop på hjälp..och då väljer den som ropar oftare icke slutgiltiga metoder. Och det verkar som flickor/unga kvinnor oftare ropar på hjälp.
En kombination av extremt höga informationsnivåer, prestationskrav i ett allt hårdare samhällsklimat lär nog bidra till att allt fler riskerar att falla för frestelsen.

Vad som idag är oroande är däremot barn som tar sig av daga. De tycks handla i tron att livet/spelet kan startas om...kanske beroende på för mycket spelande på datorn.

Fast att kvinnor i högre utsträckning väljer mindre drastiska metoder behöver inte enbart bero på att de ropar på hjälp. Mycket tyder på att valet av metod är det som skiljer sig åt mellan könen. Män väljer mer våldsamma metoder som hängning eller skjutning. Fortfarande överlever merparten av alla män självmordsförsök. Alla väljer inte våldsamma metoder. Det är ingen vacker syn för anhöriga att hitta någon hängd, jag lovar. Jag funderade på att hänga mig för ett år sedan men jag har sett det och vill inte utsätta min man för den synen. Att köra ihjäl mig så det såg ut som en olycka var inte heller ett bra alternati. Jag ville inte ville utsätta någon annan för fara och min man stod på lånen på bilen. Det som skrämde mig mest med det alternativet var att vakna upp svårt handikappad med svåra hjärnskador. Alkohol och tabletter var en lugnare. Jag tänkte mer på att det inte skulle se otäckt ut och att det skulle vara lugnt och fridfullt. Kanske ett mer kvinnligt sätt att tänka på. Men jag vet inte. Att hänga sig eller skjuta sig är en mer aggressiv handling. Att färre män överlever behöver inte bero på att de mår sämre eller inte vågar söka vård.
Frågan är skiljer sig vården åt?

 

[parellikusken]

Jag har hängt en hel del på psykiatrikliniker och avdelningar under ca 15 år. Är främst kvinnor i väntrummen och på de slutna avdelningarna. Är en väldig obalans mellan könen där. När jag legat inlagd eller varit på akutpsyk så är min upplevelse att de män som är där ofta har någon sorts problematik med psykoser, och inte "bara" depression.
Hur det ser ut bland de som har en dubbeldiagnos med en beroendeproblematik vet jag däremot inget om, men det skulle vara intressant att veta hur obalanserat det är i den vården. Har en känsla av att yngre killar och män som mår dåligt dras till droger och hamnar på beroendemottagningar.

Men detta är bara mina tankar och erfarenheter.

 

[Rina]

Har en känsla av att yngre killar och män som mår dåligt dras till droger och hamnar på beroendemottagningar.

Men detta är bara mina tankar och erfarenheter.

Alkohol och drogmissbruk är ju en av de största riskfaktorerna så det låter rimligt.

Där jag varit inlagd har könsfördelningen varit jämn. Kvinnor får oftast dela rum och män får enkelrum. Männen har oftast missbrukat alkohol i riktigt stora mängder och stannat tills de är nyktra nog för beroendevården. De yngre männen har varit cannabisrökande veganer med cannabis psykos. Fast det här är bara två tillfällen och ingen statistik. Ibland har personalen betett sig på ett sätt som skulle vara fullständigt oacceptabelt på andra vårdavdelningar.

 

[Hazel]

i mina umgängenkretsar har killar i princip bara kommit in i psykiatrin genom dom blivit körda till akutpsyk av sina vänner när allt gått åt helvete. Och då har jag ändå umgått med killar där det varit helt ok att prata känslor, alltså inget matcho stuk med victimblaming och "bit ihop" tugg. Men min uppfattning är att för dom finns det inget mellanting, antingen mår man lite dåligt och kanske pratar med sina vänner om det ibland, eller så blir man tvingad till akutpsyk, och om man på akutpsyk blir tillsagd att ta medicin eller gå till en psykolog då kan man absolut göra det, men att göra någon av dom grejerna innan man hamnar på akuten verkar rätt främmande.

 

[Grazing]

Alkohol och drogmissbruk är ju en av de största riskfaktorerna så det låter rimligt.

Där jag varit inlagd har könsfördelningen varit jämn. Kvinnor får oftast dela rum och män får enkelrum. Männen har oftast missbrukat alkohol i riktigt stora mängder och stannat tills de är nyktra nog för beroendevården. De yngre männen har varit cannabisrökande veganer med cannabis psykos. Fast det här är bara två tillfällen och ingen statistik. Ibland har personalen betett sig på ett sätt som skulle vara fullständigt oacceptabelt på andra vårdavdelningar.

Det är ju bra om det skulle vara så överallt. Att missbrukare eller dom som är påverkade av något för tillfället får hjälp av psykiatrin tills dom klara av beroendevården för så är det inte här iallafall. Det är dom som hamnar mellan stolarna som inte får hjälp nånstans då psykiatrin inte tar emot missbrukare och beroendevården tar inte emot folk med psykiska problem.

Tror många fler hade fått hjälp om inte all vård var så uppdelad som den är nu, psykiska problem leder ju ofta till missbruk av olika slag och har man både och så tar ingen emot en. Vården kan förbättras på så många sätt men jag förstår att det är svårt att behandla folk när kunskapen att behandla dom inte finns på alla ställen i vården. Alla ställen borde på något vis samarbeta med varandra så en person kan få hjälp med det den behöver på ett ställe.

 

[Rina]

Det är ju bra om det skulle vara så överallt. Att missbrukare eller dom som är påverkade av något för tillfället får hjälp av psykiatrin tills dom klara av beroendevården för så är det inte här iallafall. Det är dom som hamnar mellan stolarna som inte får hjälp nånstans då psykiatrin inte tar emot missbrukare och beroendevården tar inte emot folk med psykiska problem.

Tror många fler hade fått hjälp om inte all vård var så uppdelad som den är nu, psykiska problem leder ju ofta till missbruk av olika slag och har man både och så tar ingen emot en. Vården kan förbättras på så många sätt men jag förstår att det är svårt att behandla folk när kunskapen att behandla dom inte finns på alla ställen i vården. Alla ställen borde på något vis samarbeta med varandra så en person kan få hjälp med det den behöver på ett ställe.

Missbrukarna får bara vård för att avhända eller nyktra till sedan slussas de direkt vidare till missbrukarvården eller hem för uppföljning i öppenvården. Innom missbrukarvården Här finns så oerhört mycket att göra. De flesta missbrukare lider av psykisk ohälsa och många har flera diagnoser. Men sedan förstår jag resonemanget att det inte är psykiatrins uppgift att behandla missbruket utan den psykiska ohälsan. Här borde det istället vara självklart att personal innom missbruksvården hade mer kunskap och det borde finnas psykologhjälp innom missbruksvården. Samtalsgrupper finns ju men jag menar mer KBT och dialektisk beteende terapi samt kunskap om självskade beteende, ätstörningar osv.
Många är så djupt nere och vill att någon annan ska ta ansvar för deras liv. Det går inte att behandla någon som inte har egen drivkraft och akutpsykiatrin har så få platser att det är orimligt. När jag låg inlaggd upplevde jag att de som hade egen drivkraft att vilja må bättre fick mycket bättre vård än de som tyckte att flickvännen eller någon annan skulle hjälpa dem ur det här.

 

[Rina]

Det är ju bra om det skulle vara så överallt. Att missbrukare eller dom som är påverkade av något för tillfället får hjälp av psykiatrin tills dom klara av beroendevården för så är det inte här iallafall. Det är dom som hamnar mellan stolarna som inte får hjälp nånstans då psykiatrin inte tar emot missbrukare och beroendevården tar inte emot folk med psykiska problem.

Tror många fler hade fått hjälp om inte all vård var så uppdelad som den är nu, psykiska problem leder ju ofta till missbruk av olika slag och har man både och så tar ingen emot en. Vården kan förbättras på så många sätt men jag förstår att det är svårt att behandla folk när kunskapen att behandla dom inte finns på alla ställen i vården. Alla ställen borde på något vis samarbeta med varandra så en person kan få hjälp med det den behöver på ett ställe.

Tänker egentligen mer på de som egentligen inte uppfyller kriterier för alkoholism utan dricker för att självmedicinera men inte en 75:a om dagen utan en långvarig självmedicinering av depression. Jag tänker även på de som jobbar och fungerar i veckorna men super sig fulla på krogen på helgerna och har ett riskbeteende. Eller de som dricker stora mängder alkohol för att döva en akut kris som ex när flickvännen gör slut. Den sistnämnda gruppen löper hög risk för självmord eftersom alkoholen kan släppa spärrarna. Många som tar livet av sig är alkoholpåverkade eller har haft en tilltagande akoholkonsumtion den senaste tiden. Dessa behöver fångas upp av vården fast de inte är långt gångna i en alkoholism utan just självmedicinerar en depression.

 

[Grazing]

Tänker egentligen mer på de som egentligen inte uppfyller kriterier för alkoholism utan dricker för att självmedicinera men inte en 75:a om dagen utan en långvarig självmedicinering av depression. Jag tänker även på de som jobbar och fungerar i veckorna men super sig fulla på krogen på helgerna och har ett riskbeteende. Eller de som dricker stora mängder alkohol för att döva en akut kris som ex när flickvännen gör slut. Den sistnämnda gruppen löper hög risk för självmord eftersom alkoholen kan släppa spärrarna. Många som tar livet av sig är alkoholpåverkade eller har haft en tilltagande akoholkonsumtion den senaste tiden. Dessa behöver fångas upp av vården fast de inte är långt gångna i en alkoholism utan just självmedicinerar en depression.

Jag tycker dock inte dom räknas som missbrukare dom som dricker tillfälligt mycket vid en akut jobbig situation. Sådana kan mycket väl få hjälp via psykiatrin.

Det är ju så svårt att se vad som orsakar eller ökar riskerna för självmord. Det handlar så mycket om vad som händer i livet för stunden, hur ens impulskontroll är osv. Och hur långt man kommit i sitt tänk om självmord. Det är oftast en hyfsat långt projekt som kan starta utan att man är medveten om det, det behöver inte vara typiska depressioner eller man kanske inte ens känner att man mår särskilt dåligt.

Jag vet faktiskt inte riktigt egentligen vad man kan göra åt självmordstankar och den kraften dom har, för det är inte alltid depressionerna som drar en dit. Mycket handlar om slumpen tror jag, en kombination av för mycket för stunden som gör att man tar ett sämre beslut.

Många är så djupt nere och vill att någon annan ska ta ansvar för deras liv. Det går inte att behandla någon som inte har egen drivkraft och akutpsykiatrin har så få platser att det är orimligt. När jag låg inlaggd upplevde jag att de som hade egen drivkraft att vilja må bättre fick mycket bättre vård än de som tyckte att flickvännen eller någon annan skulle hjälpa dem ur det här.

Jag tycker det är väldigt olika när det gäller psykavdelningar. Sist jag var inne så var dom flesta runt omkring mig arga då läkarna ville skriva ut dom hela tiden, dom fick kämpa för att vara kvar, dom som hade en drivkraft och ville bli bättre. Jag som aldrig velat vara där får kämpa för att komma därifrån och har aldrig någonsin upplevt att det är svårt att bli inlagd vilket många verkar uppleva har jag förstått.

Dock har jag aldrig någonsin upplevt att det bedrivs någon vård på psykavdelningar, inte annat än insättning av mediciner och sen när man verkar stabil nog så får man komma ut. Det är öppenvården som ska bedriva vården, inte akutpsykiatrin.

Jag är allt lite avundsjuk på dom som bor i dom delarna av landet som bedriver en vård av inneliggande, och inte bara för förvaring tills man är stabil nog att komma därifrån.

 

[Rina]

Jag tycker dock inte dom räknas som missbrukare dom som dricker tillfälligt mycket vid en akut jobbig situation. Sådana kan mycket väl få hjälp via psykiatrin.

Håller fullständigt med. Dessa personer behöver uppmuntras och förmås söka till öppenvården och psykiatrin

 

[Rina]

Jag tycker det är väldigt olika när det gäller psykavdelningar. Sist jag var inne så var dom flesta runt omkring mig arga då läkarna ville skriva ut dom hela tiden, dom fick kämpa för att vara kvar, dom som hade en drivkraft och ville bli bättre. Jag som aldrig velat vara där får kämpa för att komma därifrån och har aldrig någonsin upplevt att det är svårt att bli inlagd vilket många verkar uppleva har jag .

Så har det varit när jag varit inlaggd också
Många har varit arga på läkaren för att de blir utskrivna. Men de som är arga är inte alltid de som har drivkraften. Har pratat med många som varit arga men säger att nu kan bara flickvännen mm hjälpa och att de inte vill till missbruksvården. De får hjälp i öppenvården men vill att någon annan ska ta ansvar. De som inte vill vara kvar ha en betydligt större drivkraft. Många får stanna just för att de mår för dåligt för att vara mottagliga för vård eller fatta beslut.

 

[Rina]

Dock har jag aldrig någonsin upplevt att det bedrivs någon vård på psykavdelningar, inte annat än insättning av mediciner och sen när man verkar stabil nog så får man komma ut. Det är öppenvården som ska bedriva vården, inte akutpsykiatrin.

Jag är allt lite avundsjuk på dom som bor i dom delarna av landet som bedriver en vård av inneliggande, och inte bara för förvaring tills man är stabil nog att komma därifrån.

Fast det är nog så det fungerar innom akutpsykiatrin. Det är mest stabilisering och akutmedicinering. När patienten kan övergå till öppenvård får de åka hem, helst så fort som möjligt. Sedan finns ju även långtidsavdelningarna. Så har jag uppfattat det i alla fall.
Bemötandet kan vara väldigt olika många beskriver kränkande beteenden från personalen och att personalen inte bryr sig och det skiljer sig åt mellan sjukhus och även innom arbetslaget. Det sorgliga är att den kränkande behandlingen sätter så djupa spår och är så fruktansvärt farligt för en självmords nära människa. En del personal jag mött har varit bra men de väntar på att jag ber om att få prata om något. Annars har det bara varit läkemedel. De bedriver ju inte psykoterapi utan bara akutpsykiatri. Jag har även varit på en vårdavdelning men utsattes för kränkande behandling av personalen så jag skrev ut mig. Jag mådde sämre när jag åkte hem än när jag kom in.