Självmord och genus

[Grazing]

Fast det är nog så det fungerar innom akutpsykiatrin. Det är mest stabilisering och akutmedicinering. När patienten kan övergå till öppenvård får de åka hem helst så fort som möjligt. Sedan finns ju även långtidsavdelningarna. Så har jag uppfattat det.
Bemötandet kan vara väldigt olika många beskriver kränkande beteenden från personalen och att personalen inte bryr sig och det skiljer sig åt mellan sjukhus och även innom arbetslaget. Det sorgliga är att den kränkande behandlingen sätter så djupa spår. En del personal jag mött har varit bra men de väntar på att jag ber om att få prata om något. Annars har det bara varit läkemedel. De bedriver ju inte psykologisk behandling. Jag har även varit på en vårdavdelning men utsattes för kränkande behandling av personalen så jag skrev ut mig. Jag mådde sämre när jag åkte hem än när jag kom in.

Anledningen till att jag till varje pris undviker inläggning är för att det är kränkande hur man än vrider och vänder på det. Det finns ingen frivillighet, man har inga rättigheter. Dom säger att man har rättigheter osv men vem orkar kriga för dom i en sån situation.

Långtidsavdelningar tror jag inte finns längre, iallafall finns inget sådant här. Det är ju så otroligt lätt att bli fast på ett sådant ställe och har man inte varit ute på länge så är det nästan omöjligt att komma ut till ett vanligt liv igen. Det är väl en stor anledning till att folk ska ut till det "normala" så fort det går så ingen blir för bekväm där och kommer för långt ifrån vardagen.

Så har det varit när jag varit inlaggd också
Många har varit arga på läkaren för att de blir utskrivna. Men de som är arga är inte alltid de som har drivkraften. Har pratat med många som varit arga men säger att nu kan bara flickvännen mm hjälpa och att de inte vill till missbruksvården. De får hjälp i öppenvården men vill att någon annan ska ta ansvar. De som inte vill vara kvar ha en betydligt större drivkraft. Många får stanna just för att de mår för dåligt för att vara mottagliga för vård eller fatta beslut.

Nja, drivkraft och drivkraft. Jag kan inte påstå att jag haft någon någonsin när jag vart där. Dom som har drivkraft är dom som kämpar för sin vård. Grejen är att många glöms bort efter utskrivning, dom får inte hjälpen i öppenvården och blir desperata och det är förståeligt. Tillslut orkar man inte ens bli arg på vården när den inte ger en möjligheterna till att bli bättre och det är då man ger upp.

Tror också många har en liten övertro till psykavdelningar och tror att dom får hjälp där, när dom sen bara skrivs ut så förstår jag att dom blir arga och frustrerade då det faktiskt är otroligt svårt att få någon hjälp övht. Psykakuten är ju lite det sista man går till när inte öppenvården osv ger någon vidare respons.

 

[Rina]

Långtidsavdelningar tror jag inte finns längre, iallafall finns inget sådant här. Det är ju så otroligt lätt att bli fast på ett sådant ställe och har man inte varit ute på länge så är det nästan omöjligt att komma ut till ett vanligt liv igen. Det är väl en stor anledning till att folk ska ut till det "normala" så fort det går så ingen blir för bekväm där och kommer för långt ifrån vardagen.

Vet inte vad de heter det ser förmodligen olika ut. Men det var någon avdelning för ex djup förlossningsdepression med inneliggande vård i flera veckor mm. Jag var några dagar på en sådan vårdavdelning för det fanns inte plats

 

[Rina]

Anledningen till att jag till varje pris undviker inläggning är för att det är kränkande hur man än vrider och vänder på det. Det finns ingen frivillighet, man har inga rättigheter. Dom säger att man har rättigheter osv men vem orkar kriga för dom i en sån situation.

Långtidsavdelningar tror jag inte finns längre, iallafall finns inget sådant här. Det är ju så otroligt lätt att bli fast på ett sådant ställe och har man inte varit ute på länge så är det nästan omöjligt att komma ut till ett vanligt liv igen. Det är väl en stor anledning till att folk ska ut till det "normala" så fort det går så ingen blir för bekväm där och kommer för långt ifrån vardagen.


Nja, drivkraft och drivkraft. Jag kan inte påstå att jag haft någon någonsin när jag vart där. Dom som har drivkraft är dom som kämpar för sin vård. Grejen är att många glöms bort efter utskrivning, dom får inte hjälpen i öppenvården och blir desperata och det är förståeligt. Tillslut orkar man inte ens bli arg på vården när den inte ger en möjligheterna till att bli bättre och det är då man ger upp.

Tror också många har en liten övertro till psykavdelningar och tror att dom får hjälp där, när dom sen bara skrivs ut så förstår jag att dom blir arga och frustrerade då det faktiskt är otroligt svårt att få någon hjälp övht. Psykakuten är ju lite det sista man går till när inte öppenvården osv ger någon vidare respons.

Jag tycker du tar upp så oerhört viktiga saker.
Det är så sorgligt att det inte fungerar. Om fler självmord ska förhindras så måste människor våga söka vård och vården måste finnas. Nej psykakuten är inte det första stället man vill gå till. Det är ju det som är problemet att många drar på det för länge fast de går med långt gångna självmordstankar. Dessa personer går ju att fånga upp men om vården bara känns kränkande så vill man inte söka.

 

[Grazing]

Vet inte vad de heter det ser förmodligen olika ut. Men det var någon avdelning för ex djup förlossningsdepression med inneliggande vård i flera veckor mm. Jag var några dagar på en sådan vårdavdelning för det fanns inte plats

Okej, flera veckor är inte så lång tid, jag brukar vara där några veckor i taget men det är ju på vanliga psykavdelningar som man kommer till efter akuten. Långtidsvård tänker jag när det är folk som är inne flera månader eller år och sådant undviks ju så gott det går. Sådana avdelningar finns inte längre, den typen av vård las väl ner för längesen när mediciner osv kom och dom flesta blev friska nog att klara att leva utanför sjukhusen.

 

[Rina]

Okej, flera veckor är inte så lång tid, jag brukar vara där några veckor i taget men det är ju på vanliga psykavdelningar som man kommer till efter akuten. Långtidsvård tänker jag när det är folk som är inne flera månader eller år och sådant undviks ju så gott det går. Sådana avdelningar finns inte längre, den typen av vård las väl ner för längesen när mediciner osv kom och dom flesta blev friska nog att klara att leva utanför sjukhusen.

Ja jag menar "psykavdelningar"

 

[Grazing]

Jag tycker du tar upp så oerhört viktiga saker.
Det är så sorgligt att det inte fungerar. Om fler självmord ska förhindras så måste människor våga söka vård och vården måste finnas. Nej psykakuten är inte det första stället man vill gå till. Det är ju det som är problemet att många drar på det för länge fast de går med långt gångna självmordstankar. Dessa personer går ju att fånga upp men om vården bara känns kränkande så vill man inte söka.

Frågan är ju vad man egentligen kan göra åt självmordstankar, går man för "tidigt" så tas man ju sällan på allvar då man inte är tillräckligt dålig. När den processen startar så är det inte säkert att man mår särskilt dåligt alltid.

 

[vallhund]

Uppenbara suicid/suicidförsök är anmälningspliktiga när dessa sker i samband med erhållen/utebliven psykiatrisk vård. Så det forskas intensivt på ämnet.

 

[Rina]

Frågan är ju vad man egentligen kan göra åt självmordstankar, går man för "tidigt" så tas man ju sällan på allvar då man inte är tillräckligt dålig. När den processen startar så är det inte säkert att man mår särskilt dåligt alltid.

Ja det är ett av de stora problemen. Ibland verkar det mer som att sjukvården resonerar som att någon som berättar att tänker på att ta sitt liv fortfarande har spärrar och därför inte behöver vård. Medan den som inte säger något inte heller behöver någon vård. Det ser ju inte likadant ut för alla. Men 50
% har sökt vård men kanske inte klarat att säga något. Det pendlar ju ofta både från dag till dag. Ibland kan det kännas lättare ibland planerar man. För många som överlevt är det en impulshandling efter en lång process av självmordstankar och förberedelser.