Sitter fast

Den här helgen hade jag tänkt skörda mina grönsaker, men igår regnade det och idag ligger jag i sängen och är apatisk. Måendet är inte på topp precis och jag får ingen hjälp av VC. De bara krånglar hela tiden och veckorna går.

Först fick jag en tid hos kuratorn men jag insåg snabbt att hon inte kunde göra något. Dessutom skulle det dröja 3 veckor innan jag fick nästa tid. Hur bedriver man en effektiv vård när det är så lång tid mellan besöken? Jag hade redan före första besöket flaggat för att jag mådde så pass dåligt att jag inte hade någon aptit ens.

En vecka efter första besöket insåg jag det orimliga i det hela och skickade då in en del kritik till mottagningen. Jag blev då uppringd och skulle få träffa en läkare men först var jag då tvungen att ordna fram min gamla journal. Innan dess kunde jag inte få någon tid. Jag frågade om de kunde be om journalen men de tyckte det var enklare och bättre om jag gjorde det själv eftersom jag annars behövde komma ner och skriva på att jag godkände att de tog ut journalen.

Det dröjde innan jag orkade ta tag i det. Och jag gick bet på att få tag i den via 1177. Tekniskt fel. Så jag informerade supporten att det inte fungerade. Mer tid gick. Sen orkade jag prova igen. Sajten fungerade men det fanns ingen möjlighet att få tag i den gamla journalen via sajten. Så jag ringde gamla mottagningen. Då fick jag veta att det inte var tillåtet för dem att skicka journalen till VC här men de skulle skicka dem till min folkbokföringsadress. Några dagar senare fick jag veta att de fick inte skicka den till mig heller. De behövde min underskrift för att göra detta . Och mottagningen ligger 23 mil härifrån.

Jag bollas alltså fram och tillbaka samtidigt som jag inte ens begriper varför jag inte bara kan få en tid och varför journalen ens är nödvändig. Inget i den är ju aktuellt i alla fall.

Det har nu gått en och en halv månad sedan jag kontaktade VC här och inget har hänt.

Och under tiden suger livet och inget fungerar. Jag har en känsla av att det är mer som kommer att gå åt helvete. Och jag är helt ensam i allt det här.

 

[Magiana]

Men då kanske du ska prova Sertralin nu då?
Det är stor skillnad på dom gamla och dom nya medicinerna.

Angående dina drömmar så överensstämmer inte drömmen alltid med verkligheten.
Det låter som om det är övermäktigt för dig att rodda runt allt.
Det låter som att du gillar tanken men inte allt jobb det medför. Men jag kan ju såklart ha fel. Jag känner dig inte. Jag utgår bara från vad du skriver här.

En av mina största förändringar efter jag blev sjuk den här gången var att acceptera att jag inte kommer hinna med allt, inte orka med allt och att jag ibland bara behöver slappa. Ibland får man prioritera och att prioritera innebär ibland att skita i saker.
Jag avsätter till och med tid för att bara slappa genom att planera in till exempel en middagslur efter ett jobbigt arbetspass, trots att trädgården aldrig blir klar och tvätthögen har växt till ett berg i tvättstugan.

Sertralin har den biverkning jag är rädd för att få. Nästan alla mediciner har den.

Och jag dör hellre än raderar min identitet som bygger på de drömmar jag har. Att leva utan drömmar eller passion ger mig ingen anledning att gå upp på morgonen.

 

[Vallmo]

Sertralin har den biverkning jag är rädd för att få. Nästan alla mediciner har den.

Och jag dör hellre än raderar min identitet som bygger på de drömmar jag har. Att leva utan drömmar eller passion ger mig ingen anledning att gå upp på morgonen.

Ja, allting är ju en avvägning. Man måste ju ställa det mot varandra. Är biverkningarna värda att ta eller är det inte värt?
Sen drabbas inte alla av alla biverkningar heller. Man kan ju testa och sluta om man inte tycker det är värt.
Det är ju bara något du kan besluta om själv.

Man behöver ju knappast radera sina drömmar bara för att man inser sina begränsningar. En vision och en dröm är ju bra men vägen dit måste ju ändå vara lustfylld, om du frågar mig.
Ditt liv verkar till stor del bestå av en massa krav som du mest skapar själv, en känsla av otillräcklighet och en ständig tidsbrist.
För mig är det obegripligt att du pratar om dina drömmar som något nödvändigt för att leva när du uppenbarligen inte är nöjd med din livssituation här och nu.
När ska drömmen slå in? En trädgård och ett hus är ett ständigt projekt. Man blir aldrig klar.

Jag drar ett citat som jag läst någonstans
"Alla dessa dagar som gick. Inte visste jag att det var livet".

 

[Magiana]

Ja, allting är ju en avvägning. Man måste ju ställa det mot varandra. Är biverkningarna värda att ta eller är det inte värt?
Sen drabbas inte alla av alla biverkningar heller. Man kan ju testa och sluta om man inte tycker det är värt.
Det är ju bara något du kan besluta om själv.

Man behöver ju knappast radera sina drömmar bara för att man inser sina begränsningar. En vision och en dröm är ju bra men vägen dit måste ju ändå vara lustfylld, om du frågar mig.
Ditt liv verkar till stor del bestå av en massa krav som du mest skapar själv, en känsla av otillräcklighet och en ständig tidsbrist.
För mig är det obegripligt att du pratar om dina drömmar som något nödvändigt för att leva när du uppenbarligen inte är nöjd med din livssituation här och nu.
När ska drömmen slå in? En trädgård och ett hus är ett ständigt projekt. Man blir aldrig klar.

Jag drar ett citat som jag läst någonstans
"Alla dessa dagar som gick. Inte visste jag att det var livet".

Den biverkningen är inte värd att ta. Den har förstört alldeles för mycket för mig.

Ridningen tar för mycket tid. Det är inte kompatibelt med trädgården tyvärr så jag får dra ner på det. När medishästen gått bort slutar jag. Trädgården är på en acceptabel nivå när allt kaos är väck. Sen är jag trött på mitt jobb som bara ger pengar men ingen tillfredsställelse.

 

[bettysmatte]

Det är bra med drömmar. Men de får ju inte ta överhanden, och göra hela livet grått och meningslöst om de inte slår in! Det är väldigt få människor, om ens någon, som lyckas leva på att odla och hantverka. Speciellt om man, som du, dessutom vill spara undan en hyfsad summa pengar varje månad. Då måste man nog jobba på ett "vanligt" jobb för att det ska gå ihop sig.

Jag tycker sällan att man hör dig prata om trädgården som något roligt längre? Är verkligen trädgård och att odla ett intresse för dig, eller är det bara ett måste för att du tycker att man SKA vara självförsörjande på grönsaker (vilket är något som jag inte känner någon annan som är!)?

Det är tråkigt att du är så oflexibel. Jag har ju märkt i diskussion efter diskussion med dig att väldigt lite ligger i en gråzon av "kanske" och "okej". Allting är antingen bra eller skit. Och mycket av det som är "skit", enligt dig, är sådant som skulle underlätta din vardag... Några exempel jag minns: Pallkragar är skit (det är fult, tror jag att du sa), luftvärmepumpar är skit (trots att du sliter med ved och tycker att det är tråkigt/tar alldeles för lång tid).... Livet är FULLT av kompromisser!! Ibland kan det dessutom vara nyttigt att ändra på sig lite grann.....

 

[bettysmatte]

Ridningen tar för mycket tid. Det är inte kompatibelt med trädgården tyvärr så jag får dra ner på det. När medishästen gått bort slutar jag. Trädgården är på en acceptabel nivå när allt kaos är väck. Sen är jag trött på mitt jobb som bara ger pengar men ingen tillfredsställelse.

Men är trädgården lika rolig som ridningen då? Annars kanske det är trädgården som du ska dra ner på?

 

[MiaMia]

Det är bra med drömmar. Men de får ju inte ta överhanden, och göra hela livet grått och meningslöst om de inte slår in! Det är väldigt få människor, om ens någon, som lyckas leva på att odla och hantverka. Speciellt om man, som du, dessutom vill spara undan en hyfsad summa pengar varje månad. Då måste man nog jobba på ett "vanligt" jobb för att det ska gå ihop sig.

Jag tycker sällan att man hör dig prata om trädgården som något roligt längre? Är verkligen trädgård och att odla ett intresse för dig, eller är det bara ett måste för att du tycker att man SKA vara självförsörjande på grönsaker (vilket är något som jag inte känner någon annan som är!)?

Det är tråkigt att du är så oflexibel. Jag har ju märkt i diskussion efter diskussion med dig att väldigt lite ligger i en gråzon av "kanske" och "okej". Allting är antingen bra eller skit. Och mycket av det som är "skit", enligt dig, är sådant som skulle underlätta din vardag... Några exempel jag minns: Pallkragar är skit (det är fult, tror jag att du sa), luftvärmepumpar är skit (trots att du sliter med ved och tycker att det är tråkigt/tar alldeles för lång tid).... Livet är FULLT av kompromisser!! Ibland kan det dessutom vara nyttigt att ändra på sig lite grann.....

När det bästa blir det godas fiende...

Halvtaskiga och hyfsat okej alternativ är en del av vägen mot det bästa.
Och mycket bättre än dåligt eller ingenting.
Om man aldrig använder dem som mellansteg och direkt ska hoppa höjdhopp till det bästa så blir det svårare att lyckas komma dit.

 

[Gnist]

Och jag dör hellre än raderar min identitet som bygger på de drömmar jag har.

Men drömmar är ju inte verkliga, de är en fantasi, en önskan, något man strävar efter ska ske/ska bli och jag är ledsen, men dina drömmar verkar ju mer göra ditt liv till en mardröm.

Att ha drömmar är i sig sunt, en vilja att sträva efter något bättre, något roligare, något finare, något mysigare etc. men på något vis känns det som att du har drömmar mer "bara för att" än för att det är vad du vill uppnå.
Att sträva efter något man verkligen vill ska ju vara roligt, lustfyllt, finnas en känsla av glad förväntning Även om det kan vara hårt jobb och ta lång tid för att ta sig från start till mål, så ska ju inte vägen till drömmen vara en total mardröm liksom.

Att söka hjälp, få bukt med måendet, tankarna och känslorna inför en själv tar inte död på några drömmar eller raderar ens identitet. Tvärtom skulle jag vilja säga!

 

[Squie]

Jag tänker. Träffa en arbetsterapeut o diskutera tid och vardagsbalans. Det tror jag på. För vi människor har inte riktigt stenkoll på vad vi lägger våran tid på och det är en ögonöppnare att "se" vad vi gör. När vi vet..så kan vi göra förändringar.

 

[Magiana]

Men är trädgården lika rolig som ridningen då? Annars kanske det är trädgården som du ska dra ner på?

Ja. Jag kommer ändå aldrig att lära mig rida eller komma igång med att tävla. Jag har gett upp. Och skogsmulleridning ger mig inget (om du nu åter tycker jag ska sänka kraven). Det är den värsta motivationsdödaren som finns. Jag blir bara så uttråkad.

Men drömmar är ju inte verkliga, de är en fantasi, en önskan, något man strävar efter ska ske/ska bli och jag är ledsen, men dina drömmar verkar ju mer göra ditt liv till en mardröm.

Att ha drömmar är i sig sunt, en vilja att sträva efter något bättre, något roligare, något finare, något mysigare etc. men på något vis känns det som att du har drömmar mer "bara för att" än för att det är vad du vill uppnå.
Att sträva efter något man verkligen vill ska ju vara roligt, lustfyllt, finnas en känsla av glad förväntning Även om det kan vara hårt jobb och ta lång tid för att ta sig från start till mål, så ska ju inte vägen till drömmen vara en total mardröm liksom.

Att söka hjälp, få bukt med måendet, tankarna och känslorna inför en själv tar inte död på några drömmar eller raderar ens identitet. Tvärtom skulle jag vilja säga!

Men det finns ju inget annat som jag kan glädja mig åt eller känna tillfredsställelse över. Precis allting annat står i vägen. Jag kan inte se att det kan finnas något annat som är meningsfullt. Så hur fan ska jag leva mitt liv? Helt ensam och utan mening, som en robot?

 

[Cheeserica]

Innan jag flyttade hade jag gott om tid. Då hade jag inga problem med att hinna rida varje dag, eller nästan varje dag. Min livssituation har helt enkelt ändrats och jag har numera ett hus och en väldigt stor (och vanskött) trädgård som jag vill försöka få ordning på. Förra året trodde jag att jag var Fantomen och körde på i 190 för att fixa i ordning. Det gav mig en nära-väggen-upplevelse. Nu räcker befintlig energi knappt till det mest grundläggande så som att klippa gräsmattan och sköta grönsakslandet, därav min upplevelse av att tiden inte räcker. Men det är väl snarare orken som inte räcker. Eller så är det brist på båda.

Jag känner mest att jag bara existerar. Jag lever inte. Jag har inte tid och ork att uppfylla mina drömmar.

Jag skulle bl.a. vara helt självförsörjande på grönsaker, frukt och bär. Jag skulle hålla på med olika hantverk. Jag skulle ha vänner. Jag skulle experimentera med odlandet och testa udda växter och odlingstekniker. Lära mig om permakultur. Huset skulle vara snyggt och trivsamt. Jag skulle nog ha höns. Och jag skulle ha bin.

Till att börja med vill jag bara säga att jag hoppas verkligen du gör som du skrev och sjukskriver dig idag. Ta hand om dig! Du behöver vila och sätta stopp ett tag. Sjukskriv dig och ring sedan till vårdcentralen och säg att du gjort det, och att du tror att du har utmattningssyndrom och kanske även depression. Du måste få en tid hos läkare och bli sjukskriven, du jobbar dig just nu sjuk. Även om det inte bara beror på jobbet så är det en bidragande faktor, och du kan inte jobba när du mår som du gör. Du måste äta och sova och få hjälp att reda upp i tankarna.

Jag var i samma situation som du i somras, men det låter värre för dig än vad det var för mig, så du behöver verkligen träffa en läkare. Ett par veckor innan min semester blev jag sjukskriven p.g.a. utmattningssyndrom. Jag fick en tid på vårdcentralen två dagar efter att jag ringde, vilket lät på dem som för lång väntetid, så du behöver få komma dit snabbt. Jag hade jag ändå "bara" varningstecken, men jag sa till mig själv att jag vill inte hamna i den situationen att jag inte orkar gå upp ur sängen på morgonen. Det är inte bra för varken mig eller min arbetsgivare. Man behöver inte låta det gå så långt innan man säger stopp.

Jag gissar att du precis som jag är högpresterande och duktig på jobbet, kanske har du lätt för att göra ett bra jobb vilket gör att du höjer kraven ytterligare på att alltid prestera. Jag är van vid att vara uppskattad, att klara i princip vad som helst, att ställa upp, att hinna med, att utvecklas, att bli bättre. Det är många goda egenskaper, men de är också ett perfekt recept för att drabbas av utmattningssyndrom. Särskilt när man som du beskriver har låg självkänsla och tro att man inte duger till något om man inte presterar.

Jag blev sjukskriven i drygt två veckor fram till min semester. Under den första tiden ägnade jag massor av tid i trädgården med att rensa ogräs, klippa buskar, åka till stallet och klappa på medryttarhästen (som tajmade med att skada sig och bli beordrad hagvila, så jag behövde inte ens "prestera ridning"). Jag pratade med grannarna, låg ute på altanen och bara tittade och lyssnade på omvärlden. Jag "jordade" mig och gjorde allt jag kunde för att dra ner på tempot i hjärnan. Att använda min energi till det jag tyckte var kul var nyttigt för mig. Inga måsten, utan hela tiden tänka att jag gjorde något för min egen skull.

Efter ett par veckor fick jag också tid hos en kurator på vårdcentralen. Hon berättade att hon jobbar med KBT och jag tänkte att jag åtminstone kunde ge det en chans. Till skillnad från din kurator bokade hon dock in flera besök tätt, så jag fick tre besök på en dryg vecka. Någon vecka därefter började jag jobba, och hon sa att det är bra att jobba i den mån man orkar, eftersom det bara är när man utsätter sig för situationer som man kan börja jobba med att ändra sitt tankemönster och därefter beteende. Så efter drygt fem veckor var jag tillbaks på jobbet, men med några nya insikter, och dessutom väldigt förstående och omtänksamma kollegor omkring mig.

Jag har väldigt lätt att känna att jag är oumbärlig. Ingen annan kan göra det jag gör lika bra som jag kan. Låter jag bli att göra något blir det ett sämre slutresultat. Det kan till en viss del vara sant, men det är också en ekvation som inte går ihop. Jag kan inte göra allt, jag kan inte vara bäst på allt, då blir jag sjuk. Och jag har ett helt liv kvar att leva, det går inte om jag är sjuk. Alltså behöver jag jobba med mina tankemönster och utifrån det på sikt även ändra mitt beteende.

Sen till något som är lika viktigt. Du ska aldrig släppa dina drömmar, de är vad som driver oss vidare i livet och ger det mening. Men kanske behöver du revidera tidsplanen lite bara. Jag vet hur frustrerande det kan vara att behöva göra avkall på det man verkligen vill uppnå och det som känns viktigt i livet. För mig har det handlat om att försöka hålla balansen mellan att njuta av det jag redan har, och samtidigt ha ett mål att sträva mot och som jag kan känna att jag kommer uppnå någon gång i livet. Kanske inte exakt så som jag målade upp det i huvudet från början, men det kommer inte vara sämre för det.

Jag har exempelvis som du också en dröm om att ha ett eget hus med en trädgård där jag får göra som jag vill, inte begränsas av en bostadsrättsförenings regler, en styrelses nycker och gnälliga grannar. Varje gång jag blivit överbudad på ett hus så känns det som att drömmen kommer längre och längre bort. Men jag har fortsatt spara pengar och hålla kvar vid min dröm, för jag vet att jag kommer uppnå den en dag - och varje dag känns den lite mer realistisk.

Du har ju ditt fina hus nu och alla möjligheter med din trädgård. Försök att tänka att du kommit ett steg på vägen och att du inte behöver ha alla delarna i drömmen nu, nu, nu. Ta ett steg i taget med trädgården. Du har många många år kvar att leva, det finns ingenting i dina drömmar som är orealistiskt. Du kommer säkert kunna uppnå dem och behöver inte göra avkall på den du är innerst inne.

Just nu behöver du vila, göra sånt du mår bra av (till en början kanske även det känns övermäktigt) utan dåligt samvete och utan att känna att du behöver prestera hela tiden. Och du behöver få hjälp av läkare. Jag hoppas innerligt de ger dig en tid snabbt nu, för när man känner som du så är varje motgång ett berg att bestiga. Så jag förstår att du inte orkar bråka, man orkar inte det.

 

[Gnist]

Men det finns ju inget annat som jag kan glädja mig åt eller känna tillfredsställelse över. Precis allting annat står i vägen. Jag kan inte se att det kan finnas något annat som är meningsfullt. Så hur fan ska jag leva mitt liv? Helt ensam och utan mening, som en robot?

Nej, men du måste ju söka hjälp så att du får de verktyg som behövs för att ta dig ur det här negativa ekorrhjulet som du hamnat i, bygga upp sin självbild, ditt egenvärde och må bra i dig själv.

Drömmarna försvinner ingenstans för att du fokuserar på dig själv och prioriterar ditt grundmående. Detta envetna, tjuriga motstånd mot minsta lilla som kan tänkas att förbättra ditt mående gör att det faktiskt känns som att du inte vill må bättre, som att du känner dig lite trygg i och på något vis trivs med att må dåligt..

 

[Magiana]

Till att börja med vill jag bara säga att jag hoppas verkligen du gör som du skrev och sjukskriver dig idag. Ta hand om dig! Du behöver vila och sätta stopp ett tag. Sjukskriv dig och ring sedan till vårdcentralen och säg att du gjort det, och att du tror att du har utmattningssyndrom och kanske även depression. Du måste få en tid hos läkare och bli sjukskriven, du jobbar dig just nu sjuk. Även om det inte bara beror på jobbet så är det en bidragande faktor, och du kan inte jobba när du mår som du gör. Du måste äta och sova och få hjälp att reda upp i tankarna.

Jag var i samma situation som du i somras, men det låter värre för dig än vad det var för mig, så du behöver verkligen träffa en läkare. Ett par veckor innan min semester blev jag sjukskriven p.g.a. utmattningssyndrom. Jag fick en tid på vårdcentralen två dagar efter att jag ringde, vilket lät på dem som för lång väntetid, så du behöver få komma dit snabbt. Jag hade jag ändå "bara" varningstecken, men jag sa till mig själv att jag vill inte hamna i den situationen att jag inte orkar gå upp ur sängen på morgonen. Det är inte bra för varken mig eller min arbetsgivare. Man behöver inte låta det gå så långt innan man säger stopp.

Jag gissar att du precis som jag är högpresterande och duktig på jobbet, kanske har du lätt för att göra ett bra jobb vilket gör att du höjer kraven ytterligare på att alltid prestera. Jag är van vid att vara uppskattad, att klara i princip vad som helst, att ställa upp, att hinna med, att utvecklas, att bli bättre. Det är många goda egenskaper, men de är också ett perfekt recept för att drabbas av utmattningssyndrom. Särskilt när man som du beskriver har låg självkänsla och tro att man inte duger till något om man inte presterar.

Jag blev sjukskriven i drygt två veckor fram till min semester. Under den första tiden ägnade jag massor av tid i trädgården med att rensa ogräs, klippa buskar, åka till stallet och klappa på medryttarhästen (som tajmade med att skada sig och bli beordrad hagvila, så jag behövde inte ens "prestera ridning"). Jag pratade med grannarna, låg ute på altanen och bara tittade och lyssnade på omvärlden. Jag "jordade" mig och gjorde allt jag kunde för att dra ner på tempot i hjärnan. Att använda min energi till det jag tyckte var kul var nyttigt för mig. Inga måsten, utan hela tiden tänka att jag gjorde något för min egen skull.

Efter ett par veckor fick jag också tid hos en kurator på vårdcentralen. Hon berättade att hon jobbar med KBT och jag tänkte att jag åtminstone kunde ge det en chans. Till skillnad från din kurator bokade hon dock in flera besök tätt, så jag fick tre besök på en dryg vecka. Någon vecka därefter började jag jobba, och hon sa att det är bra att jobba i den mån man orkar, eftersom det bara är när man utsätter sig för situationer som man kan börja jobba med att ändra sitt tankemönster och därefter beteende. Så efter drygt fem veckor var jag tillbaks på jobbet, men med några nya insikter, och dessutom väldigt förstående och omtänksamma kollegor omkring mig.

Jag har väldigt lätt att känna att jag är oumbärlig. Ingen annan kan göra det jag gör lika bra som jag kan. Låter jag bli att göra något blir det ett sämre slutresultat. Det kan till en viss del vara sant, men det är också en ekvation som inte går ihop. Jag kan inte göra allt, jag kan inte vara bäst på allt, då blir jag sjuk. Och jag har ett helt liv kvar att leva, det går inte om jag är sjuk. Alltså behöver jag jobba med mina tankemönster och utifrån det på sikt även ändra mitt beteende.

Sen till något som är lika viktigt. Du ska aldrig släppa dina drömmar, de är vad som driver oss vidare i livet och ger det mening. Men kanske behöver du revidera tidsplanen lite bara. Jag vet hur frustrerande det kan vara att behöva göra avkall på det man verkligen vill uppnå och det som känns viktigt i livet. För mig har det handlat om att försöka hålla balansen mellan att njuta av det jag redan har, och samtidigt ha ett mål att sträva mot och som jag kan känna att jag kommer uppnå någon gång i livet. Kanske inte exakt så som jag målade upp det i huvudet från början, men det kommer inte vara sämre för det.

Jag har exempelvis som du också en dröm om att ha ett eget hus med en trädgård där jag får göra som jag vill, inte begränsas av en bostadsrättsförenings regler, en styrelses nycker och gnälliga grannar. Varje gång jag blivit överbudad på ett hus så känns det som att drömmen kommer längre och längre bort. Men jag har fortsatt spara pengar och hålla kvar vid min dröm, för jag vet att jag kommer uppnå den en dag - och varje dag känns den lite mer realistisk.

Du har ju ditt fina hus nu och alla möjligheter med din trädgård. Försök att tänka att du kommit ett steg på vägen och att du inte behöver ha alla delarna i drömmen nu, nu, nu. Ta ett steg i taget med trädgården. Du har många många år kvar att leva, det finns ingenting i dina drömmar som är orealistiskt. Du kommer säkert kunna uppnå dem och behöver inte göra avkall på den du är innerst inne.

Just nu behöver du vila, göra sånt du mår bra av (till en början kanske även det känns övermäktigt) utan dåligt samvete och utan att känna att du behöver prestera hela tiden. Och du behöver få hjälp av läkare. Jag hoppas innerligt de ger dig en tid snabbt nu, för när man känner som du så är varje motgång ett berg att bestiga. Så jag förstår att du inte orkar bråka, man orkar inte det.

Jag är sjukskriven idag och har kontaktat VC genom mina vårdkontakter. Jag har informerat dem om att jag nu dessutom är sängliggande och äter inte.

Vad gäller min trädgård så lyckas jag inte ens med ett steg i taget. Det blir ingen utveckling alls för all tid går bara åt till grundläggande underhåll. Knappt det ens.

 

[Cheeserica]

Jag är sjukskriven idag och har kontaktat VC genom mina vårdkontakter. Jag har informerat dem om att jag nu dessutom är sängliggande och äter inte.

Vad gäller min trädgård så lyckas jag inte ens med ett steg i taget. Det blir ingen utveckling alls för all tid går bara åt till grundläggande underhåll. Knappt det ens.

Bra! Se till att du får en tid inom en vecka ifall du behöver fortsatt sjukskrivning, vilket det låter som att du behöver.

Trädgårdsdrömmarna kommer du kunna uppnå så småningom, du behöver först komma till ordning med utmattningen och ditt mående. Det finns hjälp att få, tro mig. Det är dina tankar som gör att livet inte går ihop just nu, och tankarna går att ändra på. Det är jobbigt och det tar tid, men det går.

Är du en sådan som tycker om att läsa? I så fall kan jag tipsa om en väldigt bra bok om just utmattningssyndrom, jag läste delar av den när jag var sjukskriven och det gav en förståelse för hur jag känner. Den är lättläst och väldigt bra innehåll. Men den ersätter förstås inte kontakt med vården.

 

[Magiana]

Bra! Se till att du får en tid inom en vecka ifall du behöver fortsatt sjukskrivning, vilket det låter som att du behöver.

Trädgårdsdrömmarna kommer du kunna uppnå så småningom, du behöver först komma till ordning med utmattningen och ditt mående. Det finns hjälp att få, tro mig. Det är dina tankar som gör att livet inte går ihop just nu, och tankarna går att ändra på. Det är jobbigt och det tar tid, men det går.

Är du en sådan som tycker om att läsa? I så fall kan jag tipsa om en väldigt bra bok om just utmattningssyndrom, jag läste delar av den när jag var sjukskriven och det gav en förståelse för hur jag känner. Den är lättläst och väldigt bra innehåll. Men den ersätter förstås inte kontakt med vården.

Jag tycker om att läsa men har inte förmått göra det på flera år. Eftersom jag bara har tillräckligt med koncentration att läsa 1-3 sidor i taget samt att jag glömmer bort vad jag läst, så kommer jag inte igenom böckerna och kan inte tillgodogöra mig informationen.

 

[bettysmatte]

Men det finns ju inget annat som jag kan glädja mig åt eller känna tillfredsställelse över. Precis allting annat står i vägen. Jag kan inte se att det kan finnas något annat som är meningsfullt. Så hur fan ska jag leva mitt liv? Helt ensam och utan mening, som en robot?

Vilka drömmar är realistiska, och vad är en realistisk tidsplan för dem? Hur kan du modifiera dina drömmar så att de BLIR realistiska, om det behövs? Du tror väl ändå inte att du är ensam om att inte kunna göra precis allt du vill ???

 

[Magiana]

Vilka drömmar är realistiska, och vad är en realistisk tidsplan för dem? Hur kan du modifiera dina drömmar så att de BLIR realistiska, om det behövs? Du tror väl ändå inte att du är ensam om att inte kunna göra precis allt du vill ???

Jag tror ärligt talat att du inte har fattat något av vad jag skrivit. Jag har ju sagt att jag ska sluta rida femtioelva gånger. Då kanske jag kan börja se lite utveckling i stället för att inget händer ö.h.t. Nu hinner jag nätt och jämnt klippa gräset.

 

[Cheeserica]

Jag tycker om att läsa men har inte förmått göra det på flera år. Eftersom jag bara har tillräckligt med koncentration att läsa 1-3 sidor i taget samt att jag glömmer bort vad jag läst, så kommer jag inte igenom böckerna och kan inte tillgodogöra mig informationen.

Nej då är det inte rätt läge att läsa just nu. Det är viktigare att vila, och göra sånt du vill göra. Ha inte dåligt samvete för att du bara orkar göra sånt som är roligt, eller för att du inte orkar något alls just nu. Det är vad din kropp och hjärna behöver just nu.

Och oroa dig inte för drömmarna. Lyssna inte på de som säger att du ska släppa dem eller att de är orealistiska. Det är inte drömmarna som är problemet nu, utan att dina tankar gör att du just nu inte har energi till att ens leva.

Vila och hitta tillbaks till sånt som ger dig energi. Och ta hjälp att jobba med tankarna. Vårdcentralens kurator kan kanske hjälpa dig om du får komma dit oftare. Jag fick vänta ca 2-3 veckor på mitt första besök, men sen bokade hon in flera tätare besök. Det är åtminstone nära och billigt, så det kan vara värt att prova. Om du orkar, den första tiden kanske du inte ens gör det.

 

[AraSlei]

Jag har väldigt lätt att känna att jag är oumbärlig. Ingen annan kan göra det jag gör lika bra som jag kan. Låter jag bli att göra något blir det ett sämre slutresultat. Det kan till en viss del vara sant, men det är också en ekvation som inte går ihop. Jag kan inte göra allt, jag kan inte vara bäst på allt, då blir jag sjuk. Och jag har ett helt liv kvar att leva, det går inte om jag är sjuk. Alltså behöver jag jobba med mina tankemönster och utifrån det på sikt även ändra mitt beteende.

Sen till något som är lika viktigt. Du ska aldrig släppa dina drömmar, de är vad som driver oss vidare i livet och ger det mening. Men kanske behöver du revidera tidsplanen lite bara. Jag vet hur frustrerande det kan vara att behöva göra avkall på det man verkligen vill uppnå och det som känns viktigt i livet. För mig har det handlat om att försöka hålla balansen mellan att njuta av det jag redan har, och samtidigt ha ett mål att sträva mot och som jag kan känna att jag kommer uppnå någon gång i livet. Kanske inte exakt så som jag målade upp det i huvudet från början, men det kommer inte vara sämre för det.

Förlåt att jag klippt lite i ditt inlägg @Cheeserica , men @Magiana - läs de här två styckena några gånger igen och tänk över dem. Är det något du kan applicera på dig själv?

 

[Kilauea]

Jag tror ärligt talat att du inte har fattat något av vad jag skrivit. Jag har ju sagt att jag ska sluta rida femtioelva gånger. Då kanske jag kan börja se lite utveckling i stället för att inget händer ö.h.t. Nu hinner jag nätt och jämnt klippa gräset.

Jag har gått hos en underbar kbt-terapeut.
Där fick jag göra listor. Listor på sånt jag mår bra av att göra, sånt som är tråkigt men måste göras (tvätta ibland, betala räkningar mm) och sen sånt som inte alls är nödvändigt utan bara ger mer stress.
Sen gäller det att fokusera på må-bra-listan och måste-göras-listan. Resten får lov att vänta tills man fått tillbaka ork och liv.

 

[Magiana]

Nej då är det inte rätt läge att läsa just nu. Det är viktigare att vila, och göra sånt du vill göra. Ha inte dåligt samvete för att du bara orkar göra sånt som är roligt, eller för att du inte orkar något alls just nu. Det är vad din kropp och hjärna behöver just nu.

Och oroa dig inte för drömmarna. Lyssna inte på de som säger att du ska släppa dem eller att de är orealistiska. Det är inte drömmarna som är problemet nu, utan att dina tankar gör att du just nu inte har energi till att ens leva.

Vila och hitta tillbaks till sånt som ger dig energi. Och ta hjälp att jobba med tankarna. Vårdcentralens kurator kan kanske hjälpa dig om du får komma dit oftare. Jag fick vänta ca 2-3 veckor på mitt första besök, men sen bokade hon in flera tätare besök. Det är åtminstone nära och billigt, så det kan vara värt att prova. Om du orkar, den första tiden kanske du inte ens gör det.

Jag har varit hos kuratorn en gång. Det gav absolut ingenting. Den uppfattning jag fick var att hon inte hade några verktyg alls för att hantera mitt mående. Hon kommenterade att jag resonerade så klokt och att jag ju hade klarat så mycket förr (underförstått: jag borde klara mitt mående själv och inte ta upp hennes tid.) Vid samtalets slut fick jag poängtera att jag definitivt inte hade pratat klart och då fick jag en ny tid. Den skulle vara 3 veckor senare. Tydligen är det standard här att man inte får gå oftare än var tredje vecka.

Jag har gått hos en underbar kbt-terapeut.
Där fick jag göra listor. Listor på sånt jag mår bra av att göra, sånt som är tråkigt men måste göras (tvätta ibland, betala räkningar mm) och sen sånt som inte alls är nödvändigt utan bara ger mer stress.
Sen gäller det att fokusera på må-bra-listan och måste-göras-listan. Resten får lov att vänta tills man fått tillbaka ork och liv.

Jag vet redan skillnaden på måste, borde och vill. Tyvärr har jag fått inse att jag mår dåligt när jag inte gör det jag vill göra. I min må-bra-lista skulle jag kunna skriva upp "gå i skogen". Jag mår bra när jag är i skogen men kan inte ta det med mig när jag går hem. För hemma ser jag bara hur otrivsamt allt är.