Sv: Sherlock is back!
Det första avsnittet bygger rätt mycket på den första SH-berättelsen, A study in scarlet. Hur Sherlock och John träffas, den mördade kvinnan som hittas med Rache skrivet på väggen, hur mördaren lyckas ta sig runt utan att nån lagt märke till honom - allt det är hämtat från a study in scarlet. De andra två är mer fristående, även om intrigen i The blind banker är väldigt sherlockholmesig, med hemliga sällskap från det förgångna som dyker upp i människors liv och ställer till det. Jfr "The dancing men", t ex, som har samma grej med nånting som ser som klotter, men som SH inser är ett chiffer, med meddelande om hot. Detaljen med boken är också från en originalnovell, jag har glömt vilken, där siffror visar sig hänvisa till ord i en bok. Det finns massor av såna detaljer, introduktionen av Mycroft, där han först verkar vara en skurk, bygger på att man som tittare förståss förväntar sig att se Moriarty dyka upp som ärkefiende, så det är ju lite överraskande när det visar sig vara Mycroft. När Sherlock roar sig med att skjuta en smiley i väggen till Mrs Hudsons förfäran, så är det en referens till en detalj i en av originalberättelserna, där Watson beskriver hur de har VR (Victoria Regina, originalsherlock är något mer patriotisk) skrivet i kulhål på väggen, efter att Sherlock någon eftermiddag roat sig med att skjuta prick inomhus.
Den stora skillnaden, som jag ser det, och vad som är så smart med just den här adaptionen av Sherlock, är att man hittat en lösning med problemet med Watson. I originalhistorierna så är ju han berättaren, och därför behöver han inte göra så mycket mer än det, han hänger på och berättar vad Holmes gör, i princip. Problemet blir när man ska visa det på film, då behövs ju ingen berättare, och då blir Watson lite lätt meningslös, han fyller liksom ingen större funktion. Det smarta med Sherlock är att man gjort SH lite mer dysfunktionell, han är socialt klumpig, han gör sig till ovän med folk, han är lite ensam, så seriens Sherlock behöver Watson för att hantera sina relationer med omvärlden, Watson hjälper honom att ta lite mer hänsyn till andra människors känslor, och vänskapen till Watson är den nära relation han har. Watson å andra sidan behöver Sherlock för spänningens skull, det etableras redan i första avsnittet, och ställs på sin spets i sista avsnittet i den tredje säsongen, att Watson behöver Sherlock lika mycket som Sherlock behöver Watson. Det är en annan anledning till varför serien är bra - den är otroligt genomtänkt, och personernas agerande är nästan alltid logiskt utifrån dem själva. Relationerna spelar också väldigt mycket större roll i Sherlock än i originalet, där mysteriet alltid står i centrum.
Däremot är det ju inte alltid realistiskt, långt ifrån, med hemliga kinesiska akrobatsällskap, criminal masterminds, osv osv. Men det är inte meningen heller, originalet är ju knappast socialrealistiskt, utan det är lite matinéfilm över det hela mellan varven, vilket dock förstärks i Sherlock, särskilt i de avsnitt Gatiss har skrivit, där det gärna dyker upp lite skräckfilmsrekvisita (typ en Golem), ibland blir det rent av X-files av det hela, med ryska fängelser och regeringskonspirationer. Sånt finns ju inte alls i originalet.
Det första avsnittet bygger rätt mycket på den första SH-berättelsen, A study in scarlet. Hur Sherlock och John träffas, den mördade kvinnan som hittas med Rache skrivet på väggen, hur mördaren lyckas ta sig runt utan att nån lagt märke till honom - allt det är hämtat från a study in scarlet. De andra två är mer fristående, även om intrigen i The blind banker är väldigt sherlockholmesig, med hemliga sällskap från det förgångna som dyker upp i människors liv och ställer till det. Jfr "The dancing men", t ex, som har samma grej med nånting som ser som klotter, men som SH inser är ett chiffer, med meddelande om hot. Detaljen med boken är också från en originalnovell, jag har glömt vilken, där siffror visar sig hänvisa till ord i en bok. Det finns massor av såna detaljer, introduktionen av Mycroft, där han först verkar vara en skurk, bygger på att man som tittare förståss förväntar sig att se Moriarty dyka upp som ärkefiende, så det är ju lite överraskande när det visar sig vara Mycroft. När Sherlock roar sig med att skjuta en smiley i väggen till Mrs Hudsons förfäran, så är det en referens till en detalj i en av originalberättelserna, där Watson beskriver hur de har VR (Victoria Regina, originalsherlock är något mer patriotisk) skrivet i kulhål på väggen, efter att Sherlock någon eftermiddag roat sig med att skjuta prick inomhus.
Den stora skillnaden, som jag ser det, och vad som är så smart med just den här adaptionen av Sherlock, är att man hittat en lösning med problemet med Watson. I originalhistorierna så är ju han berättaren, och därför behöver han inte göra så mycket mer än det, han hänger på och berättar vad Holmes gör, i princip. Problemet blir när man ska visa det på film, då behövs ju ingen berättare, och då blir Watson lite lätt meningslös, han fyller liksom ingen större funktion. Det smarta med Sherlock är att man gjort SH lite mer dysfunktionell, han är socialt klumpig, han gör sig till ovän med folk, han är lite ensam, så seriens Sherlock behöver Watson för att hantera sina relationer med omvärlden, Watson hjälper honom att ta lite mer hänsyn till andra människors känslor, och vänskapen till Watson är den nära relation han har. Watson å andra sidan behöver Sherlock för spänningens skull, det etableras redan i första avsnittet, och ställs på sin spets i sista avsnittet i den tredje säsongen, att Watson behöver Sherlock lika mycket som Sherlock behöver Watson. Det är en annan anledning till varför serien är bra - den är otroligt genomtänkt, och personernas agerande är nästan alltid logiskt utifrån dem själva. Relationerna spelar också väldigt mycket större roll i Sherlock än i originalet, där mysteriet alltid står i centrum.
Däremot är det ju inte alltid realistiskt, långt ifrån, med hemliga kinesiska akrobatsällskap, criminal masterminds, osv osv. Men det är inte meningen heller, originalet är ju knappast socialrealistiskt, utan det är lite matinéfilm över det hela mellan varven, vilket dock förstärks i Sherlock, särskilt i de avsnitt Gatiss har skrivit, där det gärna dyker upp lite skräckfilmsrekvisita (typ en Golem), ibland blir det rent av X-files av det hela, med ryska fängelser och regeringskonspirationer. Sånt finns ju inte alls i originalet.
