Sämsta hästmänniskan/hästägaren i världshistorien...

[skuggi]

Blir säkert långt och virrigt, vet inte vad jag vill, skriva av mig kanske bara...

Köpte en ettåring för några år sedan, den växte och blev MYCKET större än jag tänkt. Opraktisk men inte hela världen väl..
Som det blir när man köper en ettåring så har det varit låååång väntan på att börja träna och rida, inte oväntat men slutsumman är känslan av att ha lagt MASSOR med tid och pengar på en häst utan att ha "kunnat använda den" har infunnit sig.

Sedan har självklart denna häst haft alla sjukdomar och hältor man kan ha, känns det som. Jag har haft egen häst/hästar i 15 år och knappt haft en sjukdom eller skada, så jämfört känns detta otroligt mycket.
Det har gått mycket tid, ork, energi och igen, pengar, på att fixa och laga så att hästen mår bra.

Och nu, är hästen 5 år. Vi kommer aldrig igång med ridningen ordentligt pga hältor, jag kan inte riktigt skicka honom på utbildning eftersom han knappt får tränas/är under igångsättning hela tiden.
Detta är inte min första unghäst, men just den här hästen har jag såna problem med när nytt ska läras in! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv
Det känns inte kul längre.
Jag klarar (tydligen) inte att lära in de saker den behöver kunna för att vi ska komma vidare i ridningen/körningen osv och att fortsätta igångsättning/ridning på en halvlydig unghäst är bara helt enkelt asvidrigt...

En gång var jag helt kär och tokig i den här hästen, nu vill jag bara grina eller ge bort honom så fort jag ser honom.
Men det går ju inte, han är inte fräsch och vi vet inte om han blir det. Och OM han blir ok nu, så lär jag ju måsta ha honom kvar typ 6-12 månader och hålla honom igång innan man ens kan tänka på att hitta någon "seriös" som kan tänkas vilja ha honom.
Om någon ens vill det, med hans historik.

Men det är en så fin och trevlig häst! Det är ju JAG som brister i kunskaperna... Men det betyder väl också att vi skulle behöva hitta en ganska "duktig" köpare, och duktiga köpare köper nog annat än ett sånt här vrak...

Men vad gör jag då? Det känns helt overkligt drygt att ha honom kvar, betala träning och utbildning, för att "bara" göra honom möjlig att sälja. Det är inte 12 månader jag och min plånbok ser fram emot.
Men jag kan ju inte ta bort en häst bara för att jag inte vill ha honom heller typ (
Det är nästan så jag önskar att vi ska hitta att felet är något som gör att vi måste ge upp. Vilket gör mig till världshistoriens sämsta hästmänniska och hästägare!!

Man kan tänka sig att efter utbildning så kanske jag känner annorlunda, att jag vill ha honom kvar. Och det kanske blir så. Vet inte riktigt.. Vartefter utbildningen fortskridit så ser jag mer av hans "stil", och jag vet inte om jag funkar med den? Han har väldigt lätt att bli introvert, minsta lilla han inte fattar vad jag vill så fastnar han och "stänger av". Försöker jag väcka honom så blir det en väldigt extrovert reaktion istället, sedan går han direkt till introvert istället. SJUKT svårt att jobba med. Särskilt när jag själv är trött, less, irriterad och ledsen... Helst hade jag bara lämnat hästen på sommarvila några månader, men han måste sättas igång enligt schema, behandlas osv, så jag MÅSTE liksom släpa mig till stallet och göra allt det här som bara tar emot...

Den andra hästen vi har är 11 år, haft honom sen han var 3 år, gjort allt själv. Det har varit MASSOR med jobb, absolut att jag lärt mig en hel del, men jag är liksom lite trött på projekt känner jag. Nu när den här sedan ett par år blivit "vuxen" och allt flyter på så upptäcker man hur skönt och roligt det är med en häst som man kan GÖRA saker med!
När jag köpte ettåringen valde jag just den för att den verkade ha ett så okomplicerat sinnelag, hade några andra spännande alternativ, men jag kände att jag pallar inte en till krångelhäst. Nu vill jag bara ha en normal och fin häst.
Och JA, jag borde köpt en vuxen, färdig häst. TRO mig, jag vet. Går runt och kollar annonser och drömmer om att köpa den ena och den andra vuxna, fina, utbildade och okomplicerade hästen...

Dessutom är den andra hästen i stort behov av motion, så varje minut med unghästen känns extra bortkastad eftersom jag hellre kunde motionerat den andra ordentligt..


*går och gräver ner mig i gödselstacken*

 

[rtf]

Nej, du är inte en dålig människa! Så mycket motgångar får nog de flesta att ge upp...
Hästar kostar vansinnigt mycket pengar och tid, då ska det vara roligt NÄSTAN jämt.
Om jag vore dig (vilket jag inte är), hade jag lånat ut hästen på långtidsfoder till någon som är fullt införstådd med hästens historia och villig att ta chansen och efter något år gett hästen till hen för en symbolisk summa.
Du förlorar kanske pengar, men att ha hästen i träning kostar också. Men framför allt kan ditt liv bli glatt igen, utan dåligt samvete.
Det ska vara roligt att ha häst, annars kan det vara.
Du är inte dålig!
Kram!

 

[skuggi]

Nej, du är inte en dålig människa! Så mycket motgångar får nog de flesta att ge upp...
Hästar kostar vansinnigt mycket pengar och tid, då ska det vara roligt NÄSTAN jämt.
Om jag vore dig (vilket jag inte är), hade jag lånat ut hästen på långtidsfoder till någon som är fullt införstådd med hästens historia och villig att ta chansen och efter något år gett hästen till hen för en symbolisk summa.
Du förlorar kanske pengar, men att ha hästen i träning kostar också. Men framför allt kan ditt liv bli glatt igen, utan dåligt samvete.
Det ska vara roligt att ha häst, annars kan det vara.
Du är inte dålig!
Kram!

Tack snälla du
Frågan är väl om någon (tillräckligt duktig) ens skulle vara intresserad av en sån deal?
Dessutom, efter att ha läst alla trådar om knäppa fodervärdar och allt som kan hända så vete sjutton om jag skulle våga lämna bort honom. Skulle typ vara till grannen eller något, så jag kan hålla koll att allt är bra med honom..
Så.. man sitter i en knivig sits helt klart..

Nu är det väl typ en månad kvar av igångsättning till nästa ÅB. Ev har vi hittat "felet" och i så fall bör det vara lätt åtgärdat och det ska/bör inte krångla mer. Vilket väl iaf skulle göra det någorlunda möjligt att lämna honom till någon. Är han inte bättre efter ÅB så vet jag faktiskt inte..

 

[Lupino]

Jag lider med dig! Jag hade inte samma situation men jag köpte egen häst efter många års ridskola/medryttarridning och tyvärr blev det ingen perfekt matchning och alltid var det något bekymmer med något (jag är en sån som är väldigt observant och oroar mig mycket).

Efter ett tag insåg jag att jag bara var i stallet för att jag var tvungen och till det hade jag kostnader på 8000/månaden (inkl bensin) för hästen. När jag en dag insåg att jag inte behövde ha henne kvar var det en obeskrivlig lättnad. Nu var detta för över 10 år sen och hästen var tämligen lättsåld (fast jag förlorade halva inköpspriset på 2 års ägande).

Om jag var du skulle jag faktiskt överväga både fodervärd och avlivning. Det senare tycker jag inte är så hemskt faktiskt om hästen inte är säljbar. Som du har det nu kan du inte fortsätta låter det som!

 

[skuggi]

@Lupino
Fast om jag skulle välja avlivning så skulle det ju enbart vara för MIN skull, hur ego kan man bli? Vet inte om jag kan leva med det heller...
Kanske att man kunde annonsera efter fodervärd i närheten, om han blir frisk.. så får man se vad det ger..

En annan aspekt som väl påverkar min ångest är att för flera, flera år sedan, när jag köpte min första unghäst. Så lämnade jag den på träning, kort sagt blev den sabbad där mentalt, och sedan kände jag att den här hästen kommer ALDRIG bli den snälla familjehästen jag tänkte. Sålde trots att han var min absoluta drömhäst, och efter ett par år var jag och hälsade på och fick rida honom. Och självklart, var han precis så underbar som jag trott från början att han skulle bli...
Har grämt mig halvt ihjäl över DEN affären, även om hästen fick det bra. Så, jag undrar självklart om det skulle bli samma nu... För det här är också min drömhäst på så många vis..

 

[Squie]

Jag tänker så här. Kan du inte hitta en skötare/medryttare? Jag tänker avlastning till dig.

O nej, alla vi skötare och medryttare är inte idioter..även om många här på buke tycks tro och tycka det.

 

[skuggi]

Jag tänker så här. Kan du inte hitta en skötare/medryttare? Jag tänker avlastning till dig.

O nej, alla vi skötare och medryttare är inte idioter..även om många här på buke tycks tro och tycka det.

Jodå, vi har haft jättefina medryttare till andra hästen, så det vet vi nog

Jo.. det kanske är en idé, om man kunde hitta en medryttare som är lite duktig och är intresserad av att vara med och utbilda honom vidare. Jag åker ju ändå till vår tränare med andra hästen, så då kunde ju unghäst och medryttare också följa med och träna...

Kanske jag kan tänka lite klarare när man inte går på knäna.. tack snälla för idén.. man blir som en kokt sopprot i hjärnan när det blir såhär..

 

[pulkaskurk]

Fast om hästen inte håller för att ridas på så är det inte du som är ego om du skulle välja att ta bort den.
Snarare tvärt om.

Själv hade jag nog gett hästen tid till åb och är det inte bättre då hade jag nog valt att hästen skulle få somna in.

Det är för dyrt och krävande att ha häst som man inte har roligt med.
Tror dessutom att hästen känner av hur du känner och då känns det inte bra för hästen heller och dessutom vara halt i tid och otid också kan ju inte vara något drömliv.

Å nej du är ingen kass hästägare du har kämpat i flera år med kasst resultat.
Mer än så kan man väl inte begära?
Det är okej att ge upp då.

 

[skuggi]

Fast om hästen inte håller för att ridas på så är det inte du som är ego om du skulle välja att ta bort den.
Snarare tvärt om.

Själv hade jag nog gett hästen tid till åb och är det inte bättre då hade jag nog valt att hästen skulle få somna in.

Det är för dyrt och krävande att ha häst som man inte har roligt med.
Tror dessutom att hästen känner av hur du känner och då känns det inte bra för hästen heller och dessutom vara halt i tid och otid också kan ju inte vara något drömliv.

Å nej du är ingen kass hästägare du har kämpat i flera år med kasst resultat.
Mer än så kan man väl inte begära?
Det är okej att ge upp då.

Ja, om han verkligen inte håller för ridning så känns det inte ego att ge upp. För såklart är det inte kul att vara halt jämt. Det märks tyvärr på honom nu, han har liksom tappat förtroendet för ridningen lite. Han ÄR inte lika halt nu som han varit tidigare, men hans "signaler om att han har ont" är kvar. Nej, han vill helst inte bli riden, nej, han vill helt inte gå i höger varv. Förr så kom han och hämtade upp mig för uppsittning så snart jag ställde mig på en pall..

Och ja, självklart känner han att något är fel med mig också. Och det är nästan värst, att jag får honom att känna sig dålig när det är JAG som är dålig som inte orkar vara rätt sorts hästmänniska för honom..

 

[skuggi]

Jag mailade faktiskt på en medryttarannons nyss, den lät liksom passande.. Och jag fick en jättesnabbt svar som lät väldigt trevligt, trots utbildningsnivå och historik/begränsningar i ridningen just nu..
Tändes ett litet ljus..

 

[Squie]

Jag mailade faktiskt på en medryttarannons nyss, den lät liksom passande.. Och jag fick en jättesnabbt svar som lät väldigt trevligt, trots utbildningsnivå och historik/begränsningar i ridningen just nu..
Tändes ett litet ljus..

Sweet!

Jag hoppas du kommer att hitta din och din hästs matchning.

 

[Ginne]

Jag köpte också en häst som ettåring och tänkte att det var HÄSTEN jag hade letat efter. I likhet med din häst så var han ofräsch till och från, diffusa hältor som behandlades på olika sätt. Han saknade framåtanda och var ovillig att galoppera. Blev ofta rädd och tvärvände när jag red ut. Jag kämpade på och kände mig värdelös både som hästägare och ryttare. Bestämde mig för att sälja och satte ut annons. Lämnade honom på igångsättning hos en tränare en period. Lät honom bara gå och dra i hagen under ett par år. Han var en fantastiskt trevlig och snäll häst, men ridningen fungerade bara glimtvis. För ett år sedan gjorde jag ett försök att sätta igen honom, men han var inte helt ok. Jag gjorde då ett sista försök att ta reda på vad som var fel, på klinik, vilket resulterade i utdömning, 9 år gammal. Ville bara säga att jag känner igen din frustration... Det är svårt när man inte hittar något tydligt fel men samtidigt förstår att något inte står helt rätt till. Man känner sig så maktlös...

 

[skuggi]

Jag köpte också en häst som ettåring och tänkte att det var HÄSTEN jag hade letat efter. I likhet med din häst så var han ofräsch till och från, diffusa hältor som behandlades på olika sätt. Han saknade framåtanda och var ovillig att galoppera. Blev ofta rädd och tvärvände när jag red ut. Jag kämpade på och kände mig värdelös både som hästägare och ryttare. Bestämde mig för att sälja och satte ut annons. Lämnade honom på igångsättning hos en tränare en period. Lät honom bara gå och dra i hagen under ett par år. Han var en fantastiskt trevlig och snäll häst, men ridningen fungerade bara glimtvis. För ett år sedan gjorde jag ett försök att sätta igen honom, men han var inte helt ok. Jag gjorde då ett sista försök att ta reda på vad som var fel, på klinik, vilket resulterade i utdömning, 9 år gammal. Ville bara säga att jag känner igen din frustration... Det är svårt när man inte hittar något tydligt fel men samtidigt förstår att något inte står helt rätt till. Man känner sig så maktlös...

Beklagar, så otroligt länge du höll på!
Jag tror faktiskt inte jag kommer palla så länge, bland annat för att hästen blir så ledsen av att inte få göra något..

 

[mackan]

@skuggi vad exakt är det hästen har diagnosticerats med för problem? och varför tror man att det nu ska vara "lätt fixat" osv?

 

[Ketrawzc]

Åh vad jag känner igen mig. Och vad skönt att känna att jag inte är ensam..

Det absolut bästa och samtidigt värsta som hänt mig, mitt fina underbara hjärta som skulle burit mig till månen om jag bett henne, blev tillslut sparkad i hagen. Vi gjorde allt vi kunde inom rimliga gränser men i slutänden var lättnaden stor när min veterinär som varit med oss i 3 år och försökt hitta orsaken till mitt hjärtas rörelsestörning, tillslut tyckte att vi gjort allt vi kunde med den nya sårskadan hon dragit på sig.
Hennnes skada var mer eller mindre självförvållad och hennes temperament gjorde att fortsatt konvalecens bedömdes som utsiktslös. Beslutet att låta henne somna in var inte svårt att ta, inte bara för hennes egen skull utan också för min. Hon kostade så fruktnsvärt med pengar, tog så mycket energi av olika anledningar och det var inte längre kul att åka till stallet. De få underbara stunderna vägde inte längre upp allt annat runt omkring och efter 5 år tillsammans så kändes det som att tiden var inne.

Hon fick lämna jordlivet en solig dag i januari, 9 år ung. Fortfarande pigg o glad med värdigheten i behåll innan skadan gjort henne alltför illa.
Jag höll i henne hela tiden för någonstans var jag skyldig henne det efter allt. Jag tog beslutet att inte ge henne en sista chans att läka. Trots att vår veterinär och försäkringsbolaget stod bakom beslutet så känns det som att jag enbart tog bort henne för min egen skull.

Vi är nog många som står uppgivna därute och undrar om det är såhär det ska vara att ha häst.

Hoppas det löser sig för dig, mitt inlägg är väl inte mycket till hjälp men jag fick skriva av mig lite också, om än kortfattat och luddigt.

 

[skuggi]

@skuggi vad exakt är det hästen har diagnosticerats med för problem? och varför tror man att det nu ska vara "lätt fixat" osv?

Det hör inte till trådens ämne tycker jag, jag uppdaterade min hält-tråd med senaste teorin.

 

[skuggi]

Vi är nog många som står uppgivna därute och undrar om det är såhär det ska vara att ha häst.

Hoppas det löser sig för dig, mitt inlägg är väl inte mycket till hjälp men jag fick skriva av mig lite också, om än kortfattat och luddigt.

Beklagar
Som sagt, "skönt" att det finns andra. Bara att skriva av sig lite kan göra att det känns bättre..

 

[tuaphua]

Blir säkert långt och virrigt, vet inte vad jag vill, skriva av mig kanske bara...

Köpte en ettåring för några år sedan, den växte och blev MYCKET större än jag tänkt. Opraktisk men inte hela världen väl..
Som det blir när man köper en ettåring så har det varit låååång väntan på att börja träna och rida, inte oväntat men slutsumman är känslan av att ha lagt MASSOR med tid och pengar på en häst utan att ha "kunnat använda den" har infunnit sig.

Sedan har självklart denna häst haft alla sjukdomar och hältor man kan ha, känns det som. Jag har haft egen häst/hästar i 15 år och knappt haft en sjukdom eller skada, så jämfört känns detta otroligt mycket.
Det har gått mycket tid, ork, energi och igen, pengar, på att fixa och laga så att hästen mår bra.

Och nu, är hästen 5 år. Vi kommer aldrig igång med ridningen ordentligt pga hältor, jag kan inte riktigt skicka honom på utbildning eftersom han knappt får tränas/är under igångsättning hela tiden.
Detta är inte min första unghäst, men just den här hästen har jag såna problem med när nytt ska läras in! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv
Det känns inte kul längre.
Jag klarar (tydligen) inte att lära in de saker den behöver kunna för att vi ska komma vidare i ridningen/körningen osv och att fortsätta igångsättning/ridning på en halvlydig unghäst är bara helt enkelt asvidrigt...

En gång var jag helt kär och tokig i den här hästen, nu vill jag bara grina eller ge bort honom så fort jag ser honom.
Men det går ju inte, han är inte fräsch och vi vet inte om han blir det. Och OM han blir ok nu, så lär jag ju måsta ha honom kvar typ 6-12 månader och hålla honom igång innan man ens kan tänka på att hitta någon "seriös" som kan tänkas vilja ha honom.
Om någon ens vill det, med hans historik.

Men det är en så fin och trevlig häst! Det är ju JAG som brister i kunskaperna... Men det betyder väl också att vi skulle behöva hitta en ganska "duktig" köpare, och duktiga köpare köper nog annat än ett sånt här vrak...

Men vad gör jag då? Det känns helt overkligt drygt att ha honom kvar, betala träning och utbildning, för att "bara" göra honom möjlig att sälja. Det är inte 12 månader jag och min plånbok ser fram emot.
Men jag kan ju inte ta bort en häst bara för att jag inte vill ha honom heller typ (
Det är nästan så jag önskar att vi ska hitta att felet är något som gör att vi måste ge upp. Vilket gör mig till världshistoriens sämsta hästmänniska och hästägare!!

Man kan tänka sig att efter utbildning så kanske jag känner annorlunda, att jag vill ha honom kvar. Och det kanske blir så. Vet inte riktigt.. Vartefter utbildningen fortskridit så ser jag mer av hans "stil", och jag vet inte om jag funkar med den? Han har väldigt lätt att bli introvert, minsta lilla han inte fattar vad jag vill så fastnar han och "stänger av". Försöker jag väcka honom så blir det en väldigt extrovert reaktion istället, sedan går han direkt till introvert istället. SJUKT svårt att jobba med. Särskilt när jag själv är trött, less, irriterad och ledsen... Helst hade jag bara lämnat hästen på sommarvila några månader, men han måste sättas igång enligt schema, behandlas osv, så jag MÅSTE liksom släpa mig till stallet och göra allt det här som bara tar emot...

Den andra hästen vi har är 11 år, haft honom sen han var 3 år, gjort allt själv. Det har varit MASSOR med jobb, absolut att jag lärt mig en hel del, men jag är liksom lite trött på projekt känner jag. Nu när den här sedan ett par år blivit "vuxen" och allt flyter på så upptäcker man hur skönt och roligt det är med en häst som man kan GÖRA saker med!
När jag köpte ettåringen valde jag just den för att den verkade ha ett så okomplicerat sinnelag, hade några andra spännande alternativ, men jag kände att jag pallar inte en till krångelhäst. Nu vill jag bara ha en normal och fin häst.
Och JA, jag borde köpt en vuxen, färdig häst. TRO mig, jag vet. Går runt och kollar annonser och drömmer om att köpa den ena och den andra vuxna, fina, utbildade och okomplicerade hästen...

Dessutom är den andra hästen i stort behov av motion, så varje minut med unghästen känns extra bortkastad eftersom jag hellre kunde motionerat den andra ordentligt..


*går och gräver ner mig i gödselstacken*

Men! Vad ledsen jag blir för din skull!
Jag visste inte att det kändes så för dig.

Du är dock långt fån ensam om känslorna du har. Och om att fundera kring de alternativ du gör.

Jag har haft 2 elever som fått ta bort hästar som de och de flesta andra inte klarar av. Såna som rent mentalt och fysiskt är svåra. De hade gamla skador och krävde viss typ av träning för att hålla sig symptomfria.
Den träningen kunde inte vare sig ägare eller nya köpare ge dem.
Så de dömdes ut.
Den ena hade jag haft heltid ett år och den var då fräsch. Men med annan ridning blev den snabbt dålig.

I båda de besluten så känner jag mig lugn och trygg och nöjd med utgången.
De hästarna hade hos andra både lidit själva och eventuellt skadat någon annan när smärtan blev för stor till slut om man inte märkte att det just var smärta.
Jag är inte den som avlivar i första taget. Men här har man ju reella problem som är mycket svåra att lösa, ibland omöjliga.
Jag kan ibland ha dåligt samvete över att jag inte tog den av de hästarna jag hade haft heltid ett år. Och givetvis sörjer jag och saknar honom. Jag kunde med träning hålla honom smärtfri och fräsch och tror det skulle kunna fortlöpt så.
Sekunden efter är jag nöjd över att jag inte tog honom iom att jag aldrig skulle kunna ställa av honom. Jag skulle inte kunna åka iväg. Jag skulle aldrig kunna be någon rida ut bara den liksom är sadelfast nog och se det som motion nog nån vecka.
Han behövde sin sjukgymnastik nästan varje dag.
Så tror jag det är med många av de här hästarna. Kanske inte din.. Men många..

Det är liksom inte rimligt att hålla häst för att någon annan ska träna den heltid. Vilket var fallet för dessa ovan. Och kanske blir för dig under väldigt lång tid.
Problemet med hästar som inte håller för en normal ryttare är ju att ägaren visserligen kan köpa hjälp under en period. Men sen måste ju ägaren lära sig nog själv.
Det är inte gjort på en pisskvart iom att det inte bara är teoretiskt kunnande. Det handlar så mycket om känsla. Det får man bara genom ridtimmar och erfarenhet. Och just den sortens erfarenhet kanske man inte kan skaffa sig på de hästar man i övrigt kan rida.
Medan den egna kanske inte håller för den träningen, tills man lärt sig.

Så nej - jag tycker inte alls du är en dålig hästägare som tycker det känns svårt och funderar kring hur du kan och vill göra.

Vill du ha en lösning för att ha kvar eller så skulle jag leta bra medryttare - som du fått tips om. Då kan du kontrollera hur hästen sköts, tränas etc..
Men du kommer då bli väldigt beroende av denne person och måste iaf själv utbilda dig mer om du tänker ta vid själv framöver eller under tiden.

Du kan ju också kolla upp sjukgymnast till hästen. Se om denne har några tips på hur man kan gymma hästen i rätt muskulatur utan massa ridkunskaper i balansering/formgivning etc..
Vi har haft ute en som jag tyckte var mkt vettig till en rehabhäst jag hade. Hon kollade även min gamling på skoj.
Det fanns en del innovativa, smarta grejer man kunde ta till om man nu inte skulle dressyra den rätt sas, eller som kompliment.

Och igen: jag tycker erbete för hand är oslagbart till rehabhästar. Kanske skulle du tycka sånt vore roligare än ridningen?
Eller be någon annan göra sånt..
Det brukar ju underlätta i ridningen med.

Hoppas du hittar ett beslut du känner dig nöjd med! Lycka till!

 

[mackan]

Det hör inte till trådens ämne tycker jag, jag uppdaterade min hält-tråd med senaste teorin.

anledningen att jag frågade var för att jag såg en stor relevans ang. huruvida det var värt att hålla på i evigheter utan bättring/hållbarhet osv, vilket ju är det du bland annat primärt tar upp i denna tråd. Då kommer ju även aspekten av som några tipsat, att om du vill ha kvar, hitta ngn som vill avlasta dig osv med i bilden. Jag tycker min fråga var högst relevant i sammanhanget.

 

[Ketrawzc]

Men! Vad ledsen jag blir för din skull!
Jag visste inte att det kändes så för dig.

Du är dock långt fån ensam om känslorna du har. Och om att fundera kring de alternativ du gör.

Jag har haft 2 elever som fått ta bort hästar som de och de flesta andra inte klarar av. Såna som rent mentalt och fysiskt är svåra. De hade gamla skador och krävde viss typ av träning för att hålla sig symptomfria.
Den träningen kunde inte vare sig ägare eller nya köpare ge dem.
Så de dömdes ut.
Den ena hade jag haft heltid ett år och den var då fräsch. Men med annan ridning blev den snabbt dålig.

I båda de besluten så känner jag mig lugn och trygg och nöjd med utgången.
De hästarna hade hos andra både lidit själva och eventuellt skadat någon annan när smärtan blev för stor till slut om man inte märkte att det just var smärta.
Jag är inte den som avlivar i första taget. Men här har man ju reella problem som är mycket svåra att lösa, ibland omöjliga.
Jag kan ibland ha dåligt samvete över att jag inte tog den av de hästarna jag hade haft heltid ett år. Och givetvis sörjer jag och saknar honom. Jag kunde med träning hålla honom smärtfri och fräsch och tror det skulle kunna fortlöpt så.
Sekunden efter är jag nöjd över att jag inte tog honom iom att jag aldrig skulle kunna ställa av honom. Jag skulle inte kunna åka iväg. Jag skulle aldrig kunna be någon rida ut bara den liksom är sadelfast nog och se det som motion nog nån vecka.
Han behövde sin sjukgymnastik nästan varje dag.
Så tror jag det är med många av de här hästarna. Kanske inte din.. Men många..

Det är liksom inte rimligt att hålla häst för att någon annan ska träna den heltid. Vilket var fallet för dessa ovan. Och kanske blir för dig under väldigt lång tid.
Problemet med hästar som inte håller för en normal ryttare är ju att ägaren visserligen kan köpa hjälp under en period. Men sen måste ju ägaren lära sig nog själv.
Det är inte gjort på en pisskvart iom att det inte bara är teoretiskt kunnande. Det handlar så mycket om känsla. Det får man bara genom ridtimmar och erfarenhet. Och just den sortens erfarenhet kanske man inte kan skaffa sig på de hästar man i övrigt kan rida.
Medan den egna kanske inte håller för den träningen, tills man lärt sig.

Så nej - jag tycker inte alls du är en dålig hästägare som tycker det känns svårt och funderar kring hur du kan och vill göra.

Vill du ha en lösning för att ha kvar eller så skulle jag leta bra medryttare - som du fått tips om. Då kan du kontrollera hur hästen sköts, tränas etc..
Men du kommer då bli väldigt beroende av denne person och måste iaf själv utbilda dig mer om du tänker ta vid själv framöver eller under tiden.

Du kan ju också kolla upp sjukgymnast till hästen. Se om denne har några tips på hur man kan gymma hästen i rätt muskulatur utan massa ridkunskaper i balansering/formgivning etc..
Vi har haft ute en som jag tyckte var mkt vettig till en rehabhäst jag hade. Hon kollade även min gamling på skoj.
Det fanns en del innovativa, smarta grejer man kunde ta till om man nu inte skulle dressyra den rätt sas, eller som kompliment.

Och igen: jag tycker erbete för hand är oslagbart till rehabhästar. Kanske skulle du tycka sånt vore roligare än ridningen?
Eller be någon annan göra sånt..
Det brukar ju underlätta i ridningen med.

Hoppas du hittar ett beslut du känner dig nöjd med! Lycka till!

Du skulle precis lika gärna kunna skrivit om mig o min häst.
Hennes rörelsestörning var inte mycket, men tillräckligt för att jag inte skulle kunna tävla dressyr och tillräckligt för att bekymra mig och veterinären. Hon var helt fräsch om min tränare satt upp en gång i veckan o jag red för henne en annan dag i veckan. Så fort det blev mer sällan av olika anledningar var hon kass direkt och känslan man som ägare får när man inte är tillräcklig, när man inte klarar av att känna de små signalerna innan det gått för långt, var för mig hemskt.
Funderade mycket på att försöka sälja henne eller låna ut på foder. Men vem som är duktigare än mig vill ha henne? Ingen stjärna precis och det var mer problem med henne än de i ridningen. Så vi hade bestämt att åka upp till veterinären en sista gång när hon blev sämre igen då jag under en period bara red i skogen. Men hon han som sagt bli sparkad innan. Men fortfarande känns det som att jag avlivade henne pga att jag inte klarade av att rida henne på det sättet hon krävde. Får ofta påminna mitt dåliga samvete att hon faktiskt blev sparkad i hagen...